1 är inte ett stort tal

Flyttkort

2007-08-21T13:28:00.000+02:00

Oj, jag drabbades visst av åsikten att Wordpress var mycket bättre än Blogger, så nu har jag flyttat min blogg till http://1arinteettstorttal.wordpress.com istället. Så kan det gå, haspar, på, och så vidare.

Den spelande teslaspolen

2007-08-05T01:27:00.000+02:00

Apropå Tesla i förra inlägget, så måste jag säga att teslaspolar är grymt häftiga. Här nedan hittar vi en som dessutom spelar tv-spelsmusik.

http://www.youtube.com/watch?v=3ff_AXVlo9U

Bodanis = (noll koll)^2

2007-08-05T01:17:00.000+02:00

Jag hade för ett tag sedan oturen att råka köpa och (försöka) läsa David Bodanis' bok "Elektricitet". Det är ett ämne som inbjuder till spänning (höhö, fattar ni, elektrisk spänning alltså, höhö) på många olika plan: Det vetenskapliga, det tekniska och det samhälleliga. Bodanis lyckas ignorera alla dessa till förmån för allmänna skrönor och halvsanningar med vissa av dem som pysslade med elektricitet som deltagare.

Ja, jag säger vissa. Slår man exempelvis i personregistret längst bak i boken och letar efter Nikola Tesla hittar man - ingenting. Det är omöjligt att ta en bok som påstår sig handla om elektricitet på allvar om den inte nämner någonting om Tesla, mannen bakom det växelströmssystem vi använder idag + ett gäng andra uppfinningar och tekniska framsteg inom det elektromagnetiska fältet som har varit vitala för det samhälle som byggdes upp under 1900-talet. Det är ungefär som om Gud skulle ha utelämnat Jesus under skrivandet av Bibeln.

"Pinsamt är ett alltför svagt ord" är en alltför svag mening för att beskriva hur dålig koll jag tycker att Bodanis har på det ämne som han har bestämt sig för att skriva om. Och efter lite googlande inser jag att jag inte är den ende som är av den åsikten. Vilken överraskning.

Andra bloggar om: Tesla, elektricitet, Bodanis, fysik

Trubblet med fysiken, eller trasslet med strängen, eller trixigt bland dimensionerna, eller...

2007-07-31T21:35:00.000+02:00

Nu blir det ännu ett inlägg om en bok. Vad kan jag säga - jag har semester; i morgon påbörjar jag mitt nya jobb, så därefter lär det antagligen inte bli särskilt mycket läst, förutom böcker av mer teknisk karaktär.

... till skillnad från den bok som jag hade tänkt ta upp nu, som handlar om strängteori. Öh.

Den teoretiske fysikern Lee Smolin har skrivit en bok om supersträngteorin - "The Trouble with Physics". Som namnet måhända antyder så är Smolin inte helt tillfreds med (den teoretiska) fysikens tillstånd idag. Det stora problemet ligger, menar Smolin, hos supersträngteorin, eller måhända mer korrekt hos supersträngteoretikerna. Dessa framstår i Smolins bok som förvisso intelligenta och trevliga individer var för sig, men om man betraktar dem tillsammans så tornar en bild upp sig av en grupp präglad av självförhärligande, ledarkult och nedvärderande av "oliktänkande".

Supersträngteorin har under de senaste 20 åren beskrivits som det mest lovande försöket till att formulera en "theory of everything", det vill säga en teori som förenar kvantmekaniken med den allmänna relativitetsteorin. I korthet säger strängteorin att all materias och alla krafters minsta byggstenar består av mycket små endimensionella strängar (men även, i senare formuleringar, av ytor av högre dimensioner, så kallade "bran"), och att dessa strängars vibrationer i sin tur bestämmer vad för slags partikel eller kraft strängen bildar. Dessa supersträngar existerar i rum med 10 dimensioner, av vilka vi endast kan observera 3. De andra dimensionernas synbara frånvaro förklaras genom att dessa är "ihoprullade" till så små storlekar att man inte kan märka dem i vardagen. Som belysande exempel kan man tänka sig att ett tvådimensionellt pappersark som om man rullar ihop riktigt hårt, framstår som en endimensionell linje.

En värld som förklaras genom vibrationer hos strängar - en elegant teori, väl? Nja, inte enligt Smolin. Ett stort problem är att det finns många olika sätt att "rulla ihop" de övriga 7 dimensionerna på. Detta leder till en mängd fristående konstanter i den matematiska formuleringen vars värden inte förutsägs av teorin; dessa måste alltså strängteoretikerna själva gissa sig till. Olika värden kan dessutom ge drastiskt olika teorier, vilket, enligt Smolin, resulterar i att i stort sett nästan varenda möjligt universum kan associeras med en viss strängteori.

Någonstans här börjar man ställa sig frågan vad poängen med vetenskap egentligen är. En uppenbar poäng ligger i värdet av att utifrån teorin kunna förutsäga resultatet av framtida experiment. Smolin menar att detta i och med strängteorins oförmåga till entydighet är näst intill omöjligt. Dessutom menar han att teorin dessutom är teoretiskt ofullständig (vissa grundläggande satser har förblivit endast troliggjorda, inte strikt bevisade), vilket gör det svårt att kalla det en teori överhuvudtaget.

Här bör jag slänga in en liten brasklapp: När det gäller strängteori eller teoretisk fysik så där i största allmänhet är jag ungefär lika lost som gemene man. Ja, jag har förmodligen större koll på terminologin än någon som inte har läst matematik vid universitet, och vissa resonemang och viss jargong har jag kommit i kontakt med tidigare. Kvantmekanik har jag ganska god koll på. Och så vidare. Men när det gäller rent tekniska kunskaper så ligger dessa på noll; jag kan därför inte bedöma Smolins argumentation utifrån några särskilda sakkunskaper i ämnet. Däremot tycker jag att han i varje fall till ytan för en till synes välgrundad argumentation för sin sak. Han hänfaller inte till direkta personangrepp; även om han stundtals uttrycker sig lite hätskt gentemot strängteoretikerna som samfund, så framhåller han gärna det kunnande som många av individerna som pysslar med strängteori innehar. Han är noga med att ange sina källor, använder sig av citat för att understryka sina poänger, och så vidare. Kort sagt så lägger han fram ett trovärdigt "case".

Många invändningar mot Smolins beskrivning har självfallet luftats, särskilt bland vetenskapsbloggarna. Här hittar vi en diskussion bland många.

Hur intressant beskrivningen av fysiken i boken än är, så finner jag Smolins mer sociologiska resonemang betydligt mer underhållande. Han frågar sig varför en teori som inte ens ter sig vara särskilt lovande ändå har kunnat leva och frodas när den egentligen kanske borde leva en tämligen marginaliserad tillvaro. Ett av svaren som han ger kan sammanfattas i ett ord: grupptänkande. Lika lite som andra individer i andra grupper kan undvika att falla i denna fälla, kan även teoretiska fysiker, hur intelligenta de än må vara.

Ett annat svar som Smolin ger reflekterar hans syn på fysik, och hur denna vetenskap bedrivs och bör bedrivas. Grovt sett delar han in alla fysiker i två kategorier: "seers" och "craftsmen" - siare och hantverkare. I den första kategorin placerar han exempelvis sin förebild Albert Einstein och Niels Bohr. Vad som är synonymt för dessa siare är att de inte nödvändigtvis är särskilt matematiskt lagda, utan istället präglas av en eftertänksam och filosofisk natur; hade dessa personer inte blivit vetenskapsmän hade de istället blivit konstnärer eller författare. För att använda Kuhns vokabulär (vilket Smolin gör) är det dessa personer som är nödvändiga för att vetenskapens paradigmskiften skall komma till stånd.

Den andra kategorin - hantverkarna - menar Smolin blir fysiker för att de helt enkelt upptäcker att de är bra på det. De har oftast överlag toppbetyg i alla sina ämnen, och kan lösa de svåraste partiella differentialekvationerna i sömnen om de vore tvungna. Filosofiska problem intresserar dem inte nämnvärt. Om vi återigen använder oss av Kuhns terminologi så är det dessa fysiker som behövs för att föra fysiken framåt efter revolutionen - de är som gjorda för att bedriva normalfysik. De, till största delen amerikanska, partikelfysiker som arbetade fram standardmodellen under decennierna efter andra världskriget menar Smolin faller i denna kategori.

(Det bör påpekas att Smolin inte menar att det inte kan finnas personer som är båda delarna, eller lite av varje; han nämner exempelvis Newton som en person som både var en superb siare och en fantastisk hantverkare. Uppdelningen bör istället ses som ett verktyg, en modell. Och alla modeller exkluderar många andra möjliga perspektiv, det är både modellernas styrka och svaghet.)

Vad är då problemet, om vi utgår från denna uppdelning? Smolins poäng är att vi nu har drivit normalfysiken så långt som den kan tas, inom det rådande paradigmet. 25 år har nu gått, utan någon större insikt om vad materiens minsta beståndsdelar är, och utan att ha lyckats förena gravitationen med de övriga naturkrafterna. Smolin menar att de teoretiska fysikerna måste ha missat något väsentligt, och att det behövs ytterligare ett paradigmskifte för att komma ur denna besvärliga situation. Problemet är bara, enligt Smolin, att alla de som arbetar med strängteori är räknenissar - fysikens hantverkare. De arbetar sig djupare och djupare in i en alltmer komplicerad strängteori full med fria konstanter och extra dimensioner, utan att stanna upp och ställa sig de stora frågorna. Istället stöter man bort dem som möjligtvis skulle kunna bistå med vissa svar på dessa frågor. Vad vi har är ett gäng hantverkare som försöker göra siarnas jobb.

Det är en intressant observation, värd att fundera närmare på. Dessutom tycker jag att det är trevligt med en fysiker som inte enbart går med på allt som Popper säger, utan även diskuterar utifrån perspektiv framlagda av Kuhn och - kanske ännu roligare - Lakatos och Feyerabend. Även om man kan vara oense med Smolin i vissa detaljer, så är jag fullständigt med på hans grundtes: Pluralismen behövs. För att vetenskapen ska kunna fortskrida krävs det en uppsjö av olikartade tankar och idéer, det motsatta leder till stagnation. Kanske har strängteorin tagit alltför mycket anslag och uppmärksamhet i anspråk på bekostnad av andra hypoteser för att det ska vara nyttigt. Vidare, för att kunna nå denna sfär av divergerande hypoteser måste det inom vetenskapssamfundet finnas en tolerans gentemot oliktänkande, och personer som väljer att arbeta på andra sätt än vad konvetionen kräver. Vi behöver inte alltid tycka om dessa personer, eller bjuda hem dem på middag (som jag antydde tidigare idag skulle jag aldrig vilja ha Newton vid mitt middagsbord, men hans rörelselagar använder jag gärna), men vi måste tillerkänna dem ett värde, ibland till och med ett stort.

Hur skapar man då en atmosfär, en struktur, där så många idéer och arbetssätt som möjligt får möjlighet att utvecklas? Öh, som om jag orkar skriva om det just nu, det är kväll och jag måste upp tidigt i morgon bitti. Detta är ett ämne vigt för andra, fristående bloggposter. Men jag kan ju hinta om att recensenten i Reason är någonting vettigt på spåren.

Andra bloggar om: strängteori, Smolin, vetenskapssociologi, fysik

Newton, den tvättäkta för-Newtonske människan

2007-07-31T10:25:00.000+02:00

Jag råkade läsa James Gleicks "Isaac Newton" för ett litet tag sedan. Jag kan inte direkt säga att jag är någon större fan av biografier, särskilt inte biografier över personer med koppling till naturvetenskap, eftersom dessa personer ofta framställs som ädla genier utan några som helst ofördelaktiga/mänskliga drag överhuvudtaget. Men Gleick gör ett ganska bra försök till att ge en så flertydig bild av Newton som person som möjligt.

Två saker slår mig när jag läser boken:

- Att Newton framstår som tämligen osympatisk. Han tycker inte om att bli emotsagd, utan tycks ta invändningar mot sina hypoteser som personliga förolämpningar. De experiment som han utför och den matematik han utvecklar hemlighåller han, även om han gärna i korrespondans med andra nöjt antyder att han är i besittning av resultat och matematiska verktyg som ingen annan ens är i närheten av. Lustigt nog fokuserar Gleick mer på Newtons gräl med Robert Hooke än på kontroversen rörande diffentialkalkylen som han hade med Leibniz; det brukar oftast vara den senare som annars nämns. Gleick nämner bland annat att Newtons berömda ord "if I have seen further it is by standing on the shoulders of Giants" härrör från ett brev adresserat till just Hooke, och tar detta som ett försonande försök från Newtons sida. Det låter ju bra, men i annan litteratur har jag sett exakt samma mening tolkas som en förtäckt förolämpning, där Newton syftar på Hookes ringa längd. Cynisk som jag är lutar jag åt att tolka citatet på det senare sättet.

- Att Gleick pekar på en intressant koppling mellan Newtons intresse för alkemi och hans gravitationsteori. Många av de andra naturvetenskapligt orienterade personerna i England var vid den senare hälften av 1600-talet präglade av en rent mekanistisk världsbild, i den meningen att de såg vad vi numera betecknar som "krafter" som olika typer av materia som ligger i direkt verkan med varandra. En populär tanke vid den tiden var exempelvis Descartes idé om solsystemet som bestående av en jättelik virvel av osynlig materia, med solen i dess mittpunkt; denna virvel tänktes sedan vara upphovet till planetrörelserna. En idé som gravitationskraften föreföll nog många med en sådan världsbild som alltför mycket hokus pokus - en osynlig kraft som uppfyller världsalltet? Bah. Däremot var en sådan tanke inte alltför främmande för Newton, vars samlade skrifter uppehåller sig mer kring alkemi och kristen mysticism än kring naturvetenskap. I detta avseende var Newton en person med en för-Newtonsk inställning till världen, den mekaniska Newtonska världsbilden som han i någon mening gav upphov till slog först igenom på allvar efter hans död.

Här har vi alltså ett exempel på idéer som frigör sig från sitt ursprung och förvandlas till någonting helt annat. Världshistorien är full av sådana exempel. Lärdomen som man bör dra av detta är antagligen att en pluralistisk inställning till vetenskap och, tja, samhället i stort är att föredra framför enhetlighet. Eftersom det sällan går att planera det okända vet man aldrig mot vilken bakgrund lösningarna på våra problem kommer att formuleras. Det kanske är i Amish-samfundet som den efterlängtade "theory of everything" kommer att uppstå till slut?

(Okej, det sista var mest menat som ett skämt, men ändå...)

Andra bloggar om: Newton, fysik, utveckling

Sjugom patentens lyckliga dag

2007-07-24T13:45:00.000+02:00

Sedan sist har jag varit i Oslo, och intrycket är tudelat. Jag gillade staden eftersom cinemateket visade Blade Runner under mitt besök (directors cut, det vill säga den bra versionen), men jag var inte särskilt förtjust i de höga matpriserna. Dessutom ådrog jag mig en irriterande magåkomma och fick åka tillbaka ner till Skåne i förtid. På vägen tillbaka försökte jag dessutom läsa David Eberhards "I trygghetnarkomanernas land", och det blev ju inte mitt tillstånd direkt bättre av. (Nej, jag gillade inte boken.)

Nu över till någonting helt annat. Via Dennis hittade jag till ett yttrande av Konkurrensverket, som rör patentfrågor. Man skriver bland annat:

Från konkurrenssynpunkt är en avgörande frågeställning att det immaterialrättsliga systemet är utformat på ett sådant sätt att det understödjer dynamisk konkurrens, dvs. att samhällsekonomiskt motiverade och därmed välfärdshöjande innovationer kommer till stånd. Patent bör således innefatta ett skydd som är tillräckligt starkt för att någon ska vara villig att satsa de resurser som krävs för att ta fram en uppfinning, men inte så starkt att andra avstår från att ge sig in på det verksamhetsområde där patent förekommer.

Vidare opponerar man sig mot att en viss procentandel av medlen till FoU ska öronmärkas till patentorienterad verksamhet:

Konkurrensverket avstyrker förslaget om öronmärkning, detta eftersom antalet patent inte har något egenvärde i sig. Fler patent innebär inte per automatik högre innovationsgrad och tillväxt, och målet är således mindre lämpligt. En öronmärkning riskerar att skapa felaktiga incitament hos företag; målsättningen kan
uppmuntra till att lägga resurser på ”skräppatent” hellre än att lägga mindre resurser än för målsättningen avsatta på patentfrågor. En rimlig målsättning är att FoU ska leda fram till en kommersiellt användbar produkt/arbetssätt, inte till patent i sig.

Exakt så. Jag tror att det är av yttersta vikt att inse att patenterbarhet inte är en binär egenskap, utan istället är en kontinuerlig variabel där en svår gränsdragningspoblematik - ett optimeringsproblem - föreligger. Hur löser man detta optimeringsproblem och utformar en lagstiftning som får ut så mycket innovation ur ett samhälle som möjligt?

Min erfarenhet, efter att under ungefär ett år ha hängt runt i en spjutspetsartad gren i gränslandet mellan teknik och vetenskap - nanoteknik, that is - är att vi är, säg, 14000 ljusår från en utformning av patentlagen som på bästa sätt främjar den vetenskapliga och tekniska utvecklingen i samhället.

Alla företag tenderar idag att skryta med antalet patent som man besitter; detta ska på något sätt visa hur framgångsrikt företaget är i sin egna forskning, och i förlängningen självfallet hur stor chans det är att företaget kommer att inbringa mucho pesetas under de kommande åren. Ofta handlar många av patenten som företagen har dock om rena variationer på varandra, där variationen sinsemellan är ganska låg, varför jag har svårt att se att innovationsgraden skulle vara särskilt hög.

Vissa av patenten har man dessutom ingen särskild nytta av. Här handlar det bara om någon liten mojäng eller process eller variant av en redan patenterad mojäng eller process, som man förvisso inte riktigt vet vad man ska göra med, men ändå patenterar för säkerhets skull. Det kan ju någon dag hända att man kommer på vad man ska ha patentet till, och det skadar ju inte heller att förstöra för konkurrenterna, eftersom de någon gång kommer på att de skulle behöva exakt en sådan pryl som man precis har patenterat. Även här har jag svårt att se hur den tekniska utvecklingen främjas.

Termen "skräppatent" som Konkurrensverket använder sig av, och rädslan inför en ökning av sådana, är således fullständigt befogad.

I den här meningen har alltså strävandet efter att inbringa så många patent som möjligt gjort att patentet har frånkopplats från sin ursprungliga mening, utan istället fått ett egenvärde i sig; företag (och även universitet) skaffar sig status och kredd genom att uppvisa ett stort antal patent, istället för kunskap. Hmm... Bourdieus symboliska kapital är nog mer applicerbart på detta fenomen, än tankar om innovation och tekniskt framåtskridande, inser jag precis i skrivandets stund...

Dessutom, vilket jag berörde i förrförra stycket, obstrueras delar av forskningen inom företag och på universitet av att någon annan har patenterat precis den lilla manick eller process som man själv behövde för att kunna fortskrida med sitt experiment. Och, som sagt, det behöver inte handla om värsta nya innovativa supermaskinen; forskaren kanske bara behöver modifiera sin egen experimentuppställning med en annan packning, två skruvar och en plastfolie, men hindras, på grund av juridiska skäl.

För, och här är antagligen min huvudpoäng, mitt intryck är att det inte behöver ligga så otroligt mycket arbete bakom en "ny" uppfinning för att den ska kunna patenteras. Ibland kan det hela bara handla om att man tar redan befintlig teknologi, men använder den till någonting som skiljer sig en gnutta från dess nuvarande användningsområde. Säg att jag tar min smörgåsgrill, räfflar insidan på den och häller våffelsmet i den, tadaaa, så får ingen annan göra våfflor i 20 år framöver - om de inte använder min VåffelMasterDeluxe^tm, det vill säga.

Så, en hårdare bedömning av vad som är patenterbart skulle inte jag tacka nej till i alla fall. Gissningsvis får vi se en sådan i bästa fall år 2130, de onda storföretagens lobbyister^tm har ju redan trummat in för politikerna att en rejäl patentlagstiftning is the way to go (jag tror inte att Konkurrensverkets invändningar kommer att ge så mycket), och universiteten tycks allt mer fokusera på tekniknära forskning, som man inbillar sig ska leda till fler patent och i förlängningen mer pengar till forskarna/universiteten själva. Är det okej om jag står här borta och ser lätt skeptisk ut?

Andra bloggar om: patent, vetenskap, innovation, forskning

Kanada! Iä! Iä!

2007-07-14T21:59:00.000+02:00

Vad är det för onämnbara ting som dväljs i Kanada egentligen?

Kredd till Hans via ~~SKRIVA~~, uhm, ursäkta Korkek-listan.

ESS, del 2366

2007-06-26T00:37:00.000+02:00

Det verkar som att Sverige fortsätter att mala på om att man ska förlägga ESS till Lund. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska tycka. Jag pysslar ju å ena sidan med fysik, så ur ett rent egoistiskt perspektiv borde jag väl vara glad. Å andra sidan kan man fråga sig exakt hur roligt det är med ännu ett stort, internationellt prestigeprojekt som vissa politiker gillar att show off-a med. Å tredje sidan handlar det ju ändå om en anläggning som faktiskt kan vara nyttig till något, och inte en bemannad rymdfärd till Mars som osar meningslöshet lång väg; man får vara glad för det lilla, och så vidare. Å fjärde sidan kan man se det mesta av statliga forskningssatsningar ur ett ideologiskt/demokratiskt problematiserande perspektiv. Är det rätt att använda sig av (insert upprörd, gäll stämma here, vifta med näven) Skattebetalarnas Surt Förvärvade Pengar (tm) till en massa forskning? Om svaret är ja, hur ska man då styra finansieringen (centrala direktiv - eller till och med detaljstyrning - från stat, eller en mer decentraliserad process där forskarna (vilka de nu är) själva (i någon mening) får bestämma), och hur stor ska denna finansiering vara? Den frågan ställs på sin spets då man relaterar till andra samhällsnyttigheter: Hur jämför man den nytta som pengar till en vårdcentral ger med nyttan av en anläggning för neutronbestålning? Ska man låta det gå 50 vårdcentraler på en ESS-anläggning? 500? 5000?

Ja inte vet jag. Men jag ser framför mig många obehagliga optimeringsekvationer, med ett antal riktigt läbbiga, flerdimensionella integraler. Låt oss hoppas att det finns någon kompetent person där på regeringskansliet som kan lösa dem åt oss. Det finns det säkert... väl?

Vad som komma skall...

2007-06-26T00:14:00.001+02:00

Idag blev jag avtackad på mitt gamla jobb. Jag kommer att sakna alla mina trevliga arbetskamrater. Någonting som jag dock inte kommer att sakna, särskilt så här i sommarvärmen, är att gå klädd så här:

Tack alla högre makter! Tack!

Nu väntar en dryg månads semester, innan jag drar igång med mitt nya jobb. Det hela handlar om en doktorandtjänst på Institutionen för astronomi vid Lunds universitet. Astronomi... det handlar alltså om galaxer! Stjärnor! Svarta hål! Mörk materia!

Uhm, nästan. Det handlar om lysrör. Eller, lite finare uttryckt - plasmaspektroskopi. Genom att undersöka det ljus som lysrör utsänder är det tänkt att jag ska utröna vilka processer det egentligen är som sker inuti de där ljusutsändande, cylinderformade prylarna. För exakt vad som händer är egentligen inte helt utrett.

Nå, jag får säkert tillfälle att skriva mer om detta, exempelvis när jag faktiskt har börjat forska och vet vad jag talar om. I nuläget kan jag dock bara konstatera att det trevliga/intressanta/skrämmande med allt det här är att jag faktiskt tycker att forskningsämnet verkar hur kul som helst. Lysrör. Pfuh. Vem katten hade kunnat tro att jag skulle snöa in på någonting sådant under 4-5 år, för 10 år sedan. Eller ens för 5 år sedan. The Lord works in mysterious ways.

Allt handlar om sammanhanget

2007-06-12T22:01:00.001+02:00

Tingens mening är ju kontextberoende, har jag hört det ryktas om. Det yttersta beviset på detta är väl Laibachs gamla cover på Opus' ännu äldre slagdänga "Life is life" (ni vet, nana-nanana). Videon är oroväckande hypnotisk och vissa kvällar kan jag titta på den tre, fyra gånger i sträck:

http://www.youtube.com/watch?v=YvRhOpqZO7I

Där ser man

2007-06-12T21:50:00.001+02:00

Nämen oj, jag råkade visst få två stycken doktorandtjänster varav jag valde att hoppa på en, för att därefter säga upp mig från mitt ganska menlösa nuvarande jobb. Risken finns att detta sakta men säkert kommer att transformeras till en doktorandblogg och allt vad det nu innebär. Akta!

Det var ju också ett sätt att uttrycka det på

2007-02-13T21:46:00.000+01:00

Enligt ett pressmeddelande från Edinburghs universitet (funnet via Science Daily), så har några av deras forskare bringat Maxwells demon till liv. Hade jag haft kaffe i min vrångstrupe hade det satt sig däri när jag läste rubriken: "Maxwell's demon becomes reality". "Det hoppas jag verkligen inte", tänkte jag; denna demon är i sanning en mardrömslik liten figur.

Vänta här nu, jag vill minnas att vissa av mina läsare (om de är kvar) inte är insnöade fysiker. Bäst att förklara vad det här handlar om. Demonen är egentligen ett tankeexperiment signerat den mer eller mindre legendariske 1800-tals-fysikern James Clerk Maxwell. Han tänkte sig två stycken kammare, vi kan kalla dem A och B. Dessa båda kammare är förbundna genom ett hål som går genom en av vardera kammares vägg, och båda rummen är fyllda med, tja, säg, vanlig luft.

Enter: Maxwells demon! Det är lustig liten figur som har den fantastiska förmågan att kunna se vilken hastighet molekyler i en gas har. Säg att vi nu placerar den otäcka filuren i öppningen mittemellan kammare A och B, samt ger denne en viktig instruktion: När gasmolekylerna som finns i luften i kammare A kommer farande in mot B, så ska demonen bara släppa in dem som går snabbt! Det måhända föga förvånande resultatet av denna demons fasansfulla verk kommer snabbt att visa sig: A kommer att vara fullt av långsamma molekyler, medan B är sprängfyllt med snabba.

Och vad katten betyder det? För att svara på den frågan får vi plocka fram våra termometrar. Vi placerar en i kammare A och en i B. Luften i A visar sig vara betydligt kallare än luften i B! Detta följer av själva definitionen av temperatur, som är ett mått på atomers och molekylers medelhastighet (egentligen medelenergi, men sak samma - rörelse har det med att göra i alla fall). Ergo: Bara genom att placera en demon mellan två kammare, som tittar på molekyler och bedömer deras rörelser, så kan man värma upp den ena kammaren och kyla ned den andra. Vore det inte trevligt att lära känna en sådan demon, istället för att lägga dyra pengar på elräkningen för kylen och frysen därhemma, för att inte tala om uppvärmningen av huset? För den här demonen behöver ju inte vara just en demon i vårt tankeexperiment, det kan istället handla om någon smart teknisk pryl som genom någon slags värme/kyla-filtrerande effekt ger samma verkan som demonen i vårt resonemang ovan.

Gratis energi, alltså; en fantastisk idé, borde man tycka. Om man inte är fysiker, det vill säga. Detta särpräglade släkte lever efter devisen: "Smakar det, så kostar det", eller "there is no free lunch", som ekonomen skulle ha uttryckt det. För att gå rätt på den fluffiga hundens kärna, så strider nämligen existensen av denna demon mot termodynamikens andra lag, som är en rätt så rejäl grundbult för hela den moderna (och, öh, omoderna) fysiken: Entropin - oordningen - i ett slutet system kan aldrig minska. Det röriga gytter av snabba och långsamma molekyler kan aldrig spontant dela upp sig utefter vilken hastighet de har. Om tankeexperimentet med demonen vore giltigt, vore en av de stora satser som hela fysiken lutar sig på i fara.

Som tur är finns det en väg ut från denna demonliknande gegga. Frågan man måste ställa sig är: Hur i hela friden tar demonen reda på hastigheten på molekylerna? Han eller hon kanske har roffat åt sig en av polisens fartkameror? Fartkameror drivs med elektrisk ström, alltså behövs energi till mätprocessen. Vår demon som för en liten stund sedan skyltade med att den utan att vara någon till last kunde släppa igenom molekyler lite hur som helst, tycks nu ställas i något sämre dager... För grejen är att varje sätt att inhämta information på, kräver energi, mer energi än vad man i slutänden får ut. Taskigt fall.

Fast nu hade alltså ett gäng forskare från Edinburgh gått runt detta problem, och skrattat in the face of termodynamikens andra lag? För så här står det i pressmeddelandet:

James Clerk Maxwell, who is ranked along Isaac Newton and Albert Einstein for his contributions to science, imagined an atom-sized device - known as Maxwell's Demon - that could trap molecules as they move in a specific direction.
Now, researchers at the University of Edinburgh, inspired by Maxwell's thought experiment in 1867, have been able to create such a ‘nanomachine’ for the first time with their own ‘demon’inside it to ensnare the molecules as they move.

Imponerande. Vi läser vidare och hittar följande uttalande från professor David Leigh, som ligger bakom experimentet:

As he [Maxwell] predicted, the machine does need energy and in our experiment it is powered by light.

Öh okej, det är ju ett sätt att beskriva det hela på. Men poängen med Maxwells demon var ju att den inte krävde energi? I tankeexperimentet alltså. Om det kan anses att man har byggt en "demon" av denna typ bara för att det som man har byggt kräver energi så kan jag avslöja att människan redan har lyckats med detta svindlande uppdrag när man byggde, typ, det första hjulet.

Nåja, någonting är väl deras "demon" bra för. Om inte annat så är ju artikeln publicerad i Nature; det är inte alla förunnat. Men lärdomen vi kan dra av detta får nog anses vara att pressavdelningar och forskare i jakt efter publicitet och anslag ibland är en dödlig kombination.

Halvprivat gegg

2007-02-12T21:16:00.000+01:00

När jag inte bedriver intensivt utvecklingsarbete vid nanoteknikens yttersta frontlinje (eller mest sitter understimulerad och trycker på en knapp, välj själv hur ni vill formulera det) så gör jag annat också. Ja, annat som inte inbegriper att blogga alltså.

- Jag gör musik; lite halvhjärtat ska erkännas, men jag har i alla fall lyckats knåpa ihop två låtar under den senaste tiden som jag har lagt upp på min MySpace-sida. Lyssna eller dö. Eller var det lyssna och dö?

- Ibland fotar jag. Delar av mitt fotoalbum finns att hitta på min nyss införskaffade Flickr-sida.

Det var det.

Miljön, växthuseffekten och annat elände

2007-02-12T21:13:00.000+01:00

När jag var på väg hem från jobbet tidigare ikväll så hoppade en trevlig tjej från Greenpeace fram ur skuggan av en pelare och undrade om jag ville gå med i denna fantastiska organisation. Jag svarade att det ville jag inte, eftersom jag precis hade gått ur. Anledningen till detta...? Tja, det finns en hel del anledningar, men mycket beror nog på organisationens i mitt tycke närmast fundamentalistiska hållning till GMO:s. Jag kommer ihåg när en person från Greenpeace figurerade i tv-rutan för något år sedan och menade att GMO var dåligt eftersom "människan inte ska leka Gud". Moget. Jens Sundström på Forskarbloggen skriver nyktert om spektaklet.

När man arbetar med forskning så lär man sig ganska snabbt att man måste ha ganska mycket under fötterna, gärna så mycket undertill att det räcker till för att lägga lite ovanpå fötterna också, om man ska kritisera en hypotes eller teori eller någonting liknande. Själv har jag stora problem med att skaffa mig en åsikt om diverse fenomen inom "mitt" fält - nanotekniken - utan att jag har läst igenom ungefär fjortonhundra artiklar i ämnet. Även om jag såklart inser att min inställning är lite väl överdriven, så är jag ändå av åsikten att man bör vara rejält insatt i ett ämne om man ska kunna föra fram goda poänger i diskussionen. Tråkigt att ungefär 3 promille av alla liberaler som yttrar sig om den förhöjda växthuseffekten går efter den devisen. Geologidoktoranden tillika kristdemokraten Magnus Westerstrand har skrivit en hel del bra texter om eländet; se exempelvis här och här.

Aha, så det är alltså det som är hemligheten? För att upprätthålla en stadig ström av blogginlägg räcker det med att slänga in ett gäng texter som bara hänvisar vidare till andra. Och så får andra göra grovjobbet. Muhahahaha.

Sten Lindroth: "Epoker och människor" + babbel från min sida

2007-02-11T19:53:00.000+01:00

Jag läser för närvarande en essäsamling av idéhistorikern Sten Lindroth från 1972 som jag snubblade över på ett antikvariat i Växjö igår; "Epoker och människor" heter den, för den intresserade. Det handlar i mångt och mycket om intressant läsning, och många av essäerna uppehåller sig till stor del kring den vetenskapliga revolutionens start under senrenässansen och kort därefter.

Det mest intressanta i boken hittills finner jag vara tanken om vad som förebådade fallet för den av kyrkan instutitionaliserade skolastiska filosofin om hur universum var uppbyggd. Denna filosofi som gick ända tillbaka till Aristoteles bestod bland annat av läran om hur allt var uppbyggt av de fyra elementen (jord, eld, vind, vatten), tanken om det ändliga universumet vars gräns gick vid himmelssfären där fixstjärnorna var fästa, och, såklart, att jorden var universums stillastående medelpunkt. Det sätt som medeltidens lärda sökte kunskap på var inte att gå ut i naturen för att studera den eller utföra diverse experiment, utan istället sökte man sig till de gamla filosofiska texterna som kyrkan ansåg inte vara hädiska. Forskning antog mer formen av ett massivt fotnotsystem, än en formulering av nya idéer. Numera vet vi att alla dessa tankar och tillvägagångssätt till slut utmanades av diverse filosofer som Descarte och fullt utvecklade naturvetenskapsmän som var av åsikten att världen omkring oss bäst kunde beskrivas med hjälp av matematik och att dessa teorier var tvungna att prövas med experiment.

Det intressanta i det här sammanhanget är att Lindroth menar att övergången från dogmatisk skolastik till den vetenskap vi känner idag skedde tack vare ett ökat intresse för Platon bland vissa av 1500-talets filosofer. Centralt för dessa filosofer var den kosmiska mystiken och uppfattningen att "Naturen, var ett gudomligt helt, där allt var harmoni och besjälade sammanhang, öppna för den vises genomskådande blick". De människor som var av denna uppfattning var oftast inte personer med upphöjda befattningar vid Europas universitet, utan bestod till stor del av diverse mystiker, magiker och alkemister. Dessa människor fann det platonska universumet vara, till skillnad från Aristoteles', ett som ruvade på underbara hemligheter som bara väntade på att upptäckas, på att Naturen av människan skulle betvingas. Även om de metoder som man använde sig av i sig var ovetenskapliga, så hade dessa tankar ändå någonting gemensamt med vetenskapen på en väsentlig punkt: De motsatte sig den fotnotsbetyngda skolastiska metoden, och sökte att tvinga Naturen att använda sina krafter efter människans önskemål; vad som skiljer magikern från fysikern är således inte intentionen, utan medlet.

Här tänker jag försöka mig på att göra en poäng: Vissa av mina fellow naturvetenskapare är av uppfattningen att religion och tro är väsensskilt från vetenskapen. Vissa har mer tanke bakom denna uppfattning än vad andra mer eller mindre småfåniga personer har. Hur som helst tror jag att man har fel om man försöker göra en åtskilnad mellan vetenskap och tro på ett sådant sätt att vetenskap inte innefattar tron. Jag menar, tanken om att vi kan beskriva allt som världen består av med matematik, hur religiös är inte den? Den har om inte annat sitt upphov i en liten grekisk sekt (Pythagoréerna) som utöver detta även var av uppfattningen att man för allt i världen inte borde äta bönor.

Man kan säga så här också: Naturvetenskapen består inte bara av formler och beskrivningar. När vi använder oss av ett instrument som på något sätt inbegriper elektroner så säger vi inte "vi antar att det här instrumentet använder sig av någonting som vi antar vara punktformigt, av laddningen -q, spinn 1/2, vars fortplantning genom rummet sker enligt Schrödingerekvationen, blabla och så vidare, fast allt det här kan ju såklart ändras om våra antaganden visar sig falsifieras, allt enligt Popper." Nej, vi säger att vi använder oss av elektroner, och det är inte bara av bekvämlighetsskäl, utan för att vi verkligen tänker oss att elektronerna finns. I vårt huvud har vi byggt upp en bild av att den där blixtliknande strålen i vårt laboratorium verkligen existerar och är en elektron. Vi tror bergfast på det. (Oj, det blev lite mycket kursiveringar där, ja ja...)

Har jag nått fram till en vettig poäng än? Nja, antagligen inte. Men för att konkretisera ytterligare så kan jag i slutänden nämna supersträngteorin som vissa, mer praktiskt orienterade fysiker, tycker är fånig. Anledningen är att den inte går att testa (än), och jag har hört supersträngteoretikerna liknas vid präster snarare än fysiker. Ja, och skulle det vara något fel med det eller? Själva vetenskapen är framvuxen ur verksamheter inbegripande alkemister, magiker och allmänt religiösa virrpannor. Kepler sjöng till en början lovsånger till himlarnas harmoni och Gud som låg bakom alltsammans, exempelvis. Giordano Bruno, som förde - eller snarare mässade - fram tanken på ett oändligt universum, sprängfyllt med andra världar än jordens och som år 1600 brändes på bål för sina hädiska tankar, var en religiös mystiker som i en viss mening inte såg någon motsättning mellan sina idéer och den katolska kyrkans. Det är fullt möjligt att supersträngar aldrig kommer att kunna påvisas, men i sådana fall kommer vetenskapen (eller någonting som kommer därefter) att ta åt sig andra mer användbara idéer, och dessutom kunna inkorporera de eventuella användbara delresultat som strängteorin givit upphov till.

Utvecklingen kräver en rikedom av idéer, som prövas mot och kombineras med varandra. Om vetenskapen bara godkänner idéer med ett förhållningssätt som är rent deskriptivt, tror jag att den kommer att stagnera, för att till sist självdö.

Se, där kom ju en poäng till slut. Måhända fluffig och otydlig, but still - en poäng.

Huvudlinje

2006-11-07T15:10:00.000+01:00

Det är till och från en del dödtid på jobbet, vilken exempelvis består av väntan på att någon vakuumkammare ska pumpas ned, eller på att värmeplattans temperatur ska gå upp till hundra-nånting grader. Fem minuter här, tio minuter där. Just nu väntar jag på att en - uhm - stamp ska antistickas så att jag kan imprinta med den senare i eftermiddag.

Språket och fysiken var det ja. Man pallar inte komma på några svenska motsvarigheter till de engelska termerna, så man slänger bara på någon svenskättad ändelse lite här och där, om ens det. Jag antar att den defaultiga uppfattningen är att vårt språk förfulas, eller utarmas, genom detta förfarande. Ett alternativt sätt att se på saken är att det piffas till och blir lite roligare. Alltså, jag menar - "antisticka"; låter det inte lätt exotiskt på något sätt? Svenskan är en konstig ordkonstruktion rikare - whoho!

Eller så kan man ju, som jag, inte bry sig särskilt mycket om saken alls. Ingen som inte är införstådd med den anglifierade terminologin kommer ändå att orka bry sig om de detaljer som vi håller på med här på företaget. Och skulle man av någon underlig anledning bli tvungen att förklara någonting någon gång för någon som inte har koll, så kan man antagligen medelst i stundens hetta mer eller mindre improviserade omskrivningar och dylikt ändå klara sig rätt så bra.

Slut för nu.

Fysik är inte formler!

2006-10-26T20:55:00.000+02:00

Jag skriver ju knappt någonting här längre. Detta beror till största delen på att jag är ganska trött när jag kommer hem från jobbet, och måste ägna mig åt andra meningslösheter, som att laga mat och dammsuga och sånt. Men jag känner att jag har ett uppdämt skrivbehov inom mig, varför jag ska försöka komma igång med bloggandet igen. Eftersom jag är något småentusiastisk över att återigen skriva här, kommer tyvärr denna text som en bieffekt av min glädje att präglas av viss flåshurtighet; jag får i förväg beklaga. Men säg inte att jag inte varnade er. Nåväl, låtom oss gå:

En klassisk reaktion som man får från folk i allmänhet när man berättar att man pysslar med fysik brukar vara: "Oj, fysik - men det är ju bara formler!" "Njaaa", brukade jag tidigare svara, men numera är jag så trött på den reaktionen att jag förhållandevis offensivt startar ett samtal med en vilt främmande människa - utan att vi hunnit komma in på varandras yrkesval eller ens att hälsa på varandra - med att proklamera att "fysik har ingenting med formler att göra!!", varpå jag biter huvudet av den arma människan. Typ. Något överdrivet, det medges, men det ligger en icke försumbar mängd sanning i detta obstinata utfall (huvudavbitandet möjligtvis undantaget).

Orsaken till min uppfattning kan i stort delas upp i två huvudargument. Vi kommer - i ett panikslaget försök att blanda in lite originalitet i mitt skrivande - att benämna dessa 2 och Q.

2: Ingen verksamhet som människan någonsin bedrivit har kunnat växa fram enbart ur någons tankevärld. Även den mest metafysiska filosofi tar i allra högsta grad vår verklighet och allt som händer i den med i beräkningarna då allsköns till synes verklighetsfrämmande teorier bildas. Så gott som alla vetenskaper har ett element av experiment - och här bör betonas att jag nu använder mig av denna term i en extremt vid definition av ordet - inbyggt i sig. Inom samhällsvetenskapen kan dessa "experiment" bestå av så vitt skilda saker som statistik eller djupintervjuer, bara för att ta något exempel. Inom fysiken har vi ofta mer laboratorieartade experiment, med kompletterande observationer av, säg, supernovor eller nåt.

Vad som är viktigt att inse då det gäller dessa experiment är att de är ytterst viktiga - nödvändiga - för fysikens blotta existens. Utan experimenten hade vi inte kunnat observera de där elektriskt laddade, punktformiga partiklarna som vi valt att kalla elektroner. Eller att ljushastigheten är konstant, oavsett referenssystem. Eller att gravitationen finns (ett experiment som vi alla ständigt deltar i, bara genom att våra fötter håller sig fasta vid marken). I brist på annat kan vi kalla allt detta för fysikens praktikorienterade skelett.

Vilka är det då som ligger bakom dessa experiment? Vilka ligger antagligen inte bakom? Tja, en inte alltför vild gissning torde exempelvis vara supersträngteoretiker som sitter vid sina datorer och utformar matematiska hypoteser rörande universums, säg, elva dimensioner. Nej, fysikens stomme drivs fram av mer praktiskt orienterade människor. Ny teknik frambringar nästan alltid ny vetenskap (till skillnad från det motsatta som bara sker ibland). Ibland sker detta utan att kopplingen till fysik är uttänkt från början, som exempelvis 1700- och 1800-talets industriella ångmaskiner som så småningom gav upphov till den teoretisk avancerade - och mycket vackra - termodynamiken, där mer eller mindre abstrakta begrepp som entropi introducerades. Ibland kan det handla om till fysik mer direktkopplade experiment, som Michelsons och Morleys interferometer-experiment vars resultat i förlängningen var nödvändiga för Einsteins båda relativitetsteorier.

Q: Den andra viktiga icke-formel-geggiga komponenten i fysiken är av mer luddig karaktär. Föreställ er att en fysiker ska utföra ett experiment där ett av de ingångna momenten av någon dunkel anledning är ett äpple som kastas upp mot skyn. Det värdefulla med fysik (och med det mesta av all annat vetenskap också) är att kunna förutsäga resultatet av experiment. Detta vill nu vår tänkta fysiker göra. Hur går denne till väga? Slår han eller hon upp Newtons tre rörelseekvationer och börjar räkna på vad som ska hända? Nej, självklart inte, eftersom svaret sitter i ryggmärgen. Fysikern vet av ren intuition att äpplet kommer att färdas allt högre och högre ovanför marken, tills det stannar av för att falla till marken med en duns; allt detta enligt en parabelliknande rörelse. Fysikern behöver knappt tänka.

Den intuitiva känslan av hur fysikaliska fenomen uppför sig är icke att underskatta. Någon skulle måhända invända att vad detta enbart handlar om, är induktion - eftersom man sett solen gå ned så många gånger på kvällen, så "vet" man att den ska gå ner även nästkommande kväll. Redan utförda experiment må gå att förutsäga, men nya...? Nja.

Strikt teoretiskt sett är detta antagligen sant. Men i praktiken är det inte så enkelt, utan jag skulle vilja hävda att fysikerns intuitiva känsla är ganska relevant i utvecklandet av nya experiment och teorier, särskilt när det kommer till situationer med så många parametrar att det är svårt att ställa upp några överskådliga teoretiska modeller alls. Säg att du bombarderar en metallyta med en stråle bestående av allsköns partiklar av olika ämnen. Vad händer? Du kan inte bara slå upp Newtons rörelseekvationer, kombinera dessa med någon variant på den kvantmekaniska Schrödingerekvationen, och få fram ett enkelt svar. För en massa saker kommer att hända, och allt detta beror på de olika partikelslagen, deras energi, strålprofilen, och så vidare. Vissa partiklar kommer att studsa tillbaka (vilka och på vilket sätt?), andra kommer att passera (vilka och på vilket sätt?), andra reagera med metallen och bli kvar där (vilka och på vilket sätt?)... och så vidare.

Genom att tillsammans med praktisk och teoretisk erfarenhet, vilket bildar någon sorts intuitiv känsla för det fysikaliska problemet, kan fysikern antagligen ge ett preliminärt, och mer eller mindre trevande, svar på vad som kommer att hända. En datorsimulering kommer antagligen ge ett mer utförligt svar på vad slutresultatet kommer vara, men det är viktigt att komma ihåg att en datorsimulering inte är verkligheten - det är en modell. Och flera modeller som beskriver samma problem kan ge väldigt varierande resultat. Hur vet man då vilken modell man bör använda? Erfarenhet. En känsla för problemet. Den fysikaliska intuitionen.

Öh, ja. Det var två element inom fysiken som jag tror är minst lika viktiga som formeltänkandet. Rimliga invändningar mot ovanstående resonemang kan förstås vara att jag i det första fallet inte alls pratar om fysiker, utan mer om ingenjörer, och att jag i det andra fallet talar om ett bildspråk som inte är annat än erfarenhet och teori i ett. På det första svarar jag extremt kortfattat att jag inte tror att man på ett särskilt enkelt sätt kan skilja de båda kategorierna "fysiker" och "ingenjör" åt, och att vi därför måste leva med att de i många fall ingår i varandra. På det andra så tror jag att även om det i grunden är en korrekt observation, så når en fysiker (eller vissa, vad vet jag?) en punkt i sin utveckling då intuitionen "knoppas av" från erfarenheten och teorin, och börjar leva sitt eget lilla liv.

Puh. Det började ganska flåsigt, och slutade ganska torrt. Men en text blev det i alla fall. Alltid något.

Lustigaste datorproblemet på ett bra tag

2006-08-12T14:39:00.000+02:00

En annan anledning till att jag inte har kunnat skriva så mycket på ett tag har varit att min internetuppkoppling här hemma har uppfört ytterst nyckfullt. Varje gång som jag startat datorn har den konsekvent vägrat att koppla upp sig, och det har verkat som att den först efter några timmar bestämmer sig för att bege sig ut på nätet. Och när jag väl har surfat runt så har den ett par gånger bestämt sig för att koppla ner sig igen, utan synbar anledning.

Efter mången bryderi och fruktlösa samtal till ComHems support har jag nu dock lokaliserat felkällan:

Av någon underlig anledning kan jag bara vara uppkopplad när... jag spelar låtar med Winamp?! Har jag programmet nedstängt eller öppet medan jag inte spelar någonting - nada. Wtf?? Teknik är ett enda stort jävelskap ibland.

... och precis som det började bli roligt

2006-08-11T16:47:00.000+02:00

Jag hade ju börjat skriva hyfsat kontinuerligt på den här bloggen helt plötsligt, och läsarna hade börjat flocka sig (typ). Det kan tyvärr bli lite mindre frekvent skrivande här framöver, eftersom jag hastigt och lustigt råkat få ett jobb som forsknings- & utvecklingsingenjör (eller nåt) på ett mindre nanoteknikföretag här i krokarna. Kul för mig och för dem som inte gillar vad jag skriver men som ändå inte kan avhålla sig från att surfa in på den här sidan emellanåt ändå, mindre kul för dem som läser vad jag skriver och gillar det. Det är nämligen en sjuhelsikes massa information och arbetsrutiner som man måste sätta sig in i när man hoppar på en ny anställning, har jag märkt; den här veckan har jag befunnit mig i ett konstant zombietillstånd. Och inget ont om zombies, men utöver sina zombieaktiviteter (äta människor, säga "uuurrghh") så får de inte så mycket annat gjort.

Bara så att ni vet alltså.

"Allt är tillåtet!"

2006-08-05T15:01:00.000+02:00

Just nu läser jag "Mot Metodtvånget" av "vetenskapsanarkisten" Paul Feyerabend. Det är en sannerligen underhållande bok skriven av en man med stor vetenskapshistorisk bildning och som i varje kapitel måste markera sin avsky mot tron på det objektivt empiriska i allmänhet - "fakta är teoriberoende!" - och Poppers kritiska rationalism i synnerhet. Och efter att ha givit dem som tror på en objektiv verklighet en avhyvling, hoppar han raskt över och dissar dekonstruktionister som Jacques Derrida tillsammans med allmänt relativistisk vetenskapsfilosofi. Hedervärt och egensinnigt; skälen till att Feyerabend kallades anarkist var nog inte helt omotiverade.

Men sånt funkar ju såklart inte i längden. För även om det är en bok med en uppsjö av intressanta poänger (eller i varje fall poänger som vore intressanta om han inte drog så stora vetenskapsfilosofiska växlar på dem) så är jag förbryllad. För om man nu som Feyerabend förespråkar en blandning av metoder (eftersom det inte finns och inte borde finnas någon koherent vetenskaplig metod) där rationalism och empirism inte är självklara val av framgångsrika sätt att "skulptera verkligheten" på... varför i hela friden är det just dessa metoder som Feyerabend själv använder sig av i sin bok? Han är förvisso inte motståndare till de båda metoderna, men är av åsikten att man bör spränga barriärerna och blanda med andra metoder för att nå resultat. Varför då inte här?

Eller är det genom att införa denna logiska lucka som han verkligen gör så?

Det där kan man ju fundera på ett tag, om man är på det humöret. Själv roar den här typen av paradoxer mig i ungefär 5 minuter, sedan tröttnar jag och börjar fundera på att jag kanske borde göra annat istället. Nej, jag är själv inte överdrivet förtjust i Popper i alla lägen (även om jag är det i vissa), men Feyerabends metodanarki ser jag mer som en dunkel återvändsgränd än som en öppning som leder en vidare.

Men boken är rolig, intressant och - är jag övertygad om - nyttig att läsa, det går inte att komma ifrån.

Snälla, döda mig

2006-08-02T22:10:00.000+02:00

I går kväll drog jag ett matteskämt för en vän, nästan på fullt allvar övertygad om att anledningen till att jag drog det inte hade med ironi att göra, utan att det objektivt sett faktiskt var roligt. Hmm, det kanske bor en liten teknolognörd inuti mig ändå. Uuäh, hemska tanke.

Jag besparar er gårdagskvällens skämt, men bara för att ni inte ska få det helt tråkigt och matematikfritt i kväll, så kan ni ju kolla in en smålustig strip från Dinosaur comics. God natt.

Det är en medelmåttig trikåfilm! Nej, en halvsömnig kärlekshistoria! Nej, det är...

2006-07-31T12:01:00.000+02:00

Ur Aftonbladets recension av Superman:

”Superman returns” är bäst när den är lekfull. Men den är för ofta allvarlig och grubblande [...] En serietidning ska gå undan med mycket swisch och boom.

Mycket "swisch och boom", ja just ja, precis så ska en serietidning vara. Det är därför Maus av Art Spiegelman misslyckas så kopiöst. Vem tror han att han är, seriemakaren, som försöker sig på att skildra Polen under andra världskriget och det hemska livet i koncentrationsläger som Auschwitz i serieformat? Och dessutom i svartvitt. Hade han i varje fall färglagt bildrutorna och lagt in lite "swisch och boom" så hade det möjligtvis varit uthärdligt, men nu - uäääh.

Pust. Flås. Klockan är inte ens tolv och jag har redan fått slut på hela min dagsranson av ironier och sarkasmer; det kommer att bli en hård dag idag. Maus är såklart en av mina favoritserier, bör jag kanske understryka.

Och så var det Superman ja. Jag kan gott tänka mig att Superman skulle fungera som en film med rötterna i mer grubblande teman. Superman är ju en varelse med gudalika krafter, och för personer intresserade av religion i allmänhet och kristendom i synnerhet torde Jesus-parallellen vara ett intressant område att utforska. För dem mer psykologiskt orienterade finns mer att hämta, för trots att Superman måhända fysiskt är gudalik är han fortfarande till psyket en människa. Hur hanterar en vanlig människa gudalika krafter? Frestelsen att använda krafterna till att omorganisera världen enligt ens egen uppfattning om hur den borde vara torde inte vara långt borta; hur undviker man att bli maktgalen? Och om man väl bestämmer sig för att enbart flyga runt och rädda folk ur störtande flygplan och när de faller från skyskrapor, hur hanterar man den press som i den stunden måste läggas på ens axlar? Varje människa som dör bara för att man själv kände för att gå på bio eller ta det lugnt framför TV:n en kväll måste ge ifrån ett eko av misslyckande i ens sinne. Sociologiskt kan det vara intressant att reflektera över hur ett samhälle anpassar sig till en värld med en livs levande frälsare. Slutar folk ta ansvar för sina egna liv, för att istället förvänta sig att Superman ska hjälpa dem med sina svårigheter? Eller leder Supermans närvaro till proteststormar, där man proklamerar att vi definitivt inte behöver någon attans superhjälte för att klara av att leva våra egna liv nej tack så mycket?

Se där - en ouppräknelig mängd intressanta teman för en Superman-film.

Synd bara att man fullständigt ignorerade dem alla.

För Superman som film är i bästa fall lite smålustig i vissa medvetet humoristiska episoder. Annars är det en ganska ofullständig och splittrad berättelse som varken innehåller djup eller yta, utan mest... ja, vad? Pampig musik kanske. Eller måhända en obegriplig kärlekshistoria mellan en osympatisk, självupptagen reporter och en genomtrist megapräktig superhjälte. (Varför i hela friden faller de för varandra, jag menar - de har ju inga sympatiska drag whatsoever.) Den stora fienden som Superman kämpar mot i slutscenerna är en - öööh - kontinent?! Jag kan tänka mig ungefär 10⁴⁵ filmiskt bättre typer av motståndare än så.

Nå, att det blev en ganska meningslös film var kanske ingen större överraskning. För när man tänker på det så har Superman aldrig varit en särskilt spännande serie, och de där infallsvinklarna som jag räknade upp här ovan var sådant som mer dök upp i mitt eget huvud i skrivandets stund, än någonting som var hämtat ur serien. För, tja, låtom oss ansiktifiera det, manusförfattarna har inte direkt haft det bästa storymaterialet att hämta från:

I syfte att underlätta för alla mina stalkers

2006-07-26T09:48:00.000+02:00

Nu har jag flyttat tillbaka till Lund. Så här ser det ut där jag bor:

Inte en kraftigt trafikerad korsning där folk tutar argsint på varandra, försöker slå något slags accelerationsrekord när det slår om till grönt och gör galna u-svängar så långt ögat når alltså. För så var det precis utanför mitt fönster i Malmö, med en extra bonus bestående av en kyrka vars klockor började ringa på mer eller mindre suspekta tider på dygnet. Nu hoppas jag på lugn och ro. (Och bara för att jag skrev det, så kommer man antagligen snart att besluta om att börja provspränga atombomber runt hörnet... fortsättning följer... kanske...)

Oändligheter, naturkonstanter och sökandet efter meningen

2006-07-25T20:04:00.000+02:00

Via Olof hittar jag någonting som jag inte riktigt vet om jag ska skratta eller gråta åt. Eller, ok, jag är inte den som är den som tycker att man ska spara in på saker och ting, så jag tillåter mig själv att både skratta och gråta på samma gång, aight?

Det handlar om en essä publicerad i DN:s kultursidor och som är skriven av Jackie Jakubowski. Den handlar om oändligheten och dess koppling till meningen med livet, typ. Kopplingen kan vid första anblicken tyckas vara långsökt. Det visar den sig vara även vid den andra anblicken. Och den tredje, och fjärde, och... Ja, ni förstår grejen - vad jag försöker illustrera är ett induktionsbevis, helt enkelt. Den första delen av artikeln är förvisso milt intressant som översikt över hur filosofer och teologer förr i tiden såg på oändlighetsbegreppet. Den andra delen är mer av en variant på en nutida syn på detsamma, kopplat till den stora frågan Varför Är Vi Egentligen Här?

Nåväl, låt oss skippa alla dessa tråkiga inledningar för att raskt gå vidare till pudelns kärna, som i det här fallet får beskrivas med ett citat ur artikeln:

Föreställ dig att vi lever i en oändlig värld. Det innebär att ingenting som finns i den är originellt. Vi själva är inte heller så unika som vi vill tro oss vara, ty ett oändligt antal kopior av oss kommer att uppträda i båda riktningarna av tidsdiagrammet.

Eftersom tiden är oändlig kommer allt som kan hända att inträffa, eller har redan inträffat ett oändligt antal gånger. Ingenting jag gör eller tänker kommer att vara gjort och tänkt för första - eller sista - gången. Det betyder att ingenting jag gör just nu spelar, "i det långa loppet", någon roll! En oändlighet plus ett är fortfarande en oändlighet.

Bosse: Åh, Britta, kyss mig!
Britta: Jaa! *slask, slask*
Bosse: *mrfgh* Hmm...
Britta: Men Bosse, vad är det?
Bosse: Njaej, jag vet inte...
Britta: Men Bosse, berätta nu.
Bosse: Tja, hela det här kyssandet känns liksom meningslöst. Universums oändlighet leder ju till det obestridbara faktum att det är så många som har gjort det här förr, och oändligt många som kommer att göra samma sak i framtiden. Vad är då meningen med allt det här? Varför lägger vi oss bara inte här på gräset och dör?
Britta: Sök hjälp. (Går och hånglar med Bertil istället.)

Eller, annorlunda uttryckt - är verkligen det meningsfulla i en handling huruvida den kommer att återupprepas eller inte? Det är ju en synnerligen tveksam inställning. Om jag står och beundrar ett i mitt tycke vackert konstverk är det för mig ganska ointressant om konstverket någon gång kommer att konstrueras igen, eller om någon annan någon gång kommer att njuta av det. Det som däremot spelar någon roll är att det är min upplevelse just nu.

Dessutom brister logiken som resonemanget grundar sig i fullständigt. En oändlig tidsrymd (eller en oändlig vanlig rumslig rymd för den delen) behöver inte alls innebära att denna rymd kommer att innehålla ett oändligt antal kombinationer. Vi kan exempelvis föreställa oss ett universum där en pojke står och studsar en basketboll mot marken i all oändlighet - upp och ner, upp och ner - utan att för den skull kasta den upp mot basketkorgen.

Lägg härtill att vårt universum - vad vi vet idag - är föränderligt. Förhållandena för tio miljarder år sedan är inte desamma som förhållandena idag, och universum fortsätter att förändras. Därför är det högst osannolikt att allting någon gång kommer att inträffa. Det finns förvisso en viss sannolikhet att alla luftpartiklar i det rum som jag för tillfället sitter i, vid ett visst tillfälle alla kommer att befinna sig i ett av rummets nedre hörn. Säg att någonting sådant inträffar en gång varje 10⁶⁴:e år. Saken är bara den att om 10⁶⁴ år så kommer inte det här rummet att finnas kvar. Antagligen kommer det också vara ganska ont om luftpartiklar också. Kvar kommer det bara att finnas ett gäng avdunstade svarta hål, plus lite svag elektromagnetisk strålning. Allt detta utan att förutsätta ett ändligt universum. Så tji fick Jakubowski... eller möjligvis John D Barrow vars bok "The Infinite Book. A Short Guide to the Boundless, Timeless and Endless" artikelförfattaren refererar till. (Det är lite svårt att utläsa vilka åsikter som är Jakubowskis och vilka som tillhör Barrow. Själv har jag inte läst boken, så jag kan inte riktigt bedöma det heller.)

Och bara för att irritera mig lite mer så avslutar Jakubowski med följande:

Ett annat av Skapelsens "kännetecken", som John D Barrow belyst i sin tidigare bok "Theories of Everything" (1990), är naturlagarnas kalibrering: universums lagar är anmärkningsvärt lyckligt "valda" för att det skall uppstå rikedom och variation. "Det är ett av dessa livsfrämjande 'sammanträffanden' utan vilka naturkrafterna inte skulle ha några krafter; ämnenas elementärpartiklar inte skulle ha någon massa och universum inte ha någon storlek", skrev Barrow.

Denna sakens natur - såväl naturlagarnas finjusterade konstanter som alltets ändlighet - tycks ge vårt universum inte enbart dess mening, utan är själva förutsättningen för dess existens.

Britta: Nämen tjenare Bosse. Hur går det nere i labbet?
Bosse: Hejsan Britta. Jo tack, det går ganska bra. Vi har ett gäng intressanta resultat på gång.
Britta: Jaså, vad för några?
Bosse: Ja, vi har bland annat kommit fram till att vi måste korrigera våra tidigare uppmätta värden på ett gäng naturkonstanter. Plancks konstant avviker exempelvis från tidigare värden med hela 30%, och elektronladdningen med 40%.
Britta: Oj, där ser man. Men... borde inte det betyda att vi överhuvudtaget inte kan existera?
Bosse: Ojsan, jo, det har du ju rätt i.
Britta: Aargh. *baff*
Bosse: Nnnyyghhh. *boff*
(Båda försvinner i ett moln av grön rök.)

Eller annorlunda uttryckt - jag hade blivit mer övertygad om någon slags mening med min och universums existens om naturkonstanterna vore sådana att varken jag eller universum borde ha kunnat existera. Det är ju inte så himla konstigt att den "rikedom och variation" som vi hittar i detta universum är någonting som finns i detta universum. I ett annat universum med andra värden på naturkonstanterna hade vi antagligen hittat en annan typ av rikedom och variation, eller "globbof och ghnörf" eller vad man nu kallar det där.

För min del så finner jag ingen större mening vare sig i oändligheter eller i naturkonstanter. För mig känns det betydligt mer rimligt att söka efter livets och universums mening - om man nu nödvändigtvis måste försöka finna en - hos sina vänner och bekanta, älskade och älskare; i det mänskliga, kort sagt. Religiositet (eller andlighet eller vad man nu vill kalla det) handlar för min del väldigt mycket om odefinierbara känslor av mening och mål, snarare än logiska, väldefinierade strukturer; det sistnämnda handlar mer om vetenskap och matematik. Självfallet influeras vi alla i vårt andliga sökande av vår omvärld, vilken vetenskapen är en delmängd av, och vilket gör det omöjligt för oss att helt och hållet hålla vetenskap och religion åtskilda. Men jag tror inte heller att vi aktivt måste verka för att syntetisera de båda och ser ingen större poäng med varför ett sådant förhavande vore meningsfullt; resultatet blir ändå oftast bara kvasitangerande trams som ändå måste bytas ut för varje gång som vetenskapliga hypoteser och teorier falsifieras och ersätts med nya. Låt artikeln ovan vara ett avskräckande exempel på detta.

"Together, we strive for our right to be alone"

2006-07-14T22:55:00.000+02:00

Nationstates är ett ganska roligt spel, har jag nyligen insett. Här finns min stat:

The Republic of Catallaxia is a small, socially progressive nation, notable for its barren, inhospitable landscape. Its hard-nosed, hard-working, intelligent population of 9 million live in a state of perpetual fear, as a complete breakdown of social order has led to the rise of order through biker gangs.

The tiny, liberal, pro-business government juggles the competing demands of Education, Commerce, and Healthcare. Citizens pay a flat income tax of 1%. A large private sector is led by the Basket Weaving industry, followed by Automobile Manufacturing and Book Publishing.

Marijuana is legal in the privacy of your own home, scientists regularly clone human beings for research purposes, college students make ends meet by selling their kidneys, and euthanasia is legal. Crime is a problem, and the police force struggles against a lack of funding and a high mortality rate. Catallaxia's national animal is the squid, which teeters on the brink of extinction due to widespread deforestation, and its currency is the rupee.

Just nu är det total anarki i arma Catallaxia. Vi får se om jag lyckas fixa till det hela...

(Och tack för tipset, Tobias.)

Lästips om immaterialrätt

2006-06-30T14:42:00.000+02:00

Nicklas Lundblad: Ett försvar för immaterialrätten.

Som trots titeln är en synnerligen kritisk granskning av de flesta argument som brukar anföras för immaterialrätten. Särskilt stekta blir de "äganderättsliga" argumenten, vilket är fullt rättvist - de är nämligen värdelösa, och alltför många liberaler svänger sig med varianter av dessa. Piratkopiering är inte stöld.

Pudlar som ylar i fjärran, eller nåt

2006-06-29T00:00:00.000+02:00

Jag tar tillbaka allt som jag skrev tidigare. Jag menar, vem kan motstå ett sånt här bemötande?

Nintendo Wii, fildelningsterminologi, och så vidare

2006-06-25T11:47:00.000+02:00

Jag tröttnade på att spela TV-spel efter att Super Nintendo hade släppts. Jag antar att det till viss del berodde på att jag, tja, helt enkelt växte upp och fick andra intressen. Men jag vill ändå bestämt hävda att en stor bov i dramat var - 3D-grafiken. Och alla jävla knappar på handkontrollen. Och alla konstiga ljud. Och så vidare. Spelen blev helt plötsligt alltför komplicerade för att jag skulle anse det vara värt besväret.

Det är därför jag sitter och dregglar över Nintendo Wii just nu. Enkel, och till synes banbrytande, handkontroll. Ett utlovande av mer enkla spel. Och möjlighet att ladda ner alla underbara klassiker som släpptes på NES- och SNES-konsollerna. Mums.

Det där sistnämnda nämnde jag för min mamma häromdagen, som av någon underlig anledning fastnade framför Adventures of Lolo 2 då det begav sig. Hennes svar gjorde mig lite ställd: "Men är inte nedladdning förbjudet?"

Eh. Oj.

Helt plötsligt inser jag att det kanske är lite viktigare att vara noggrann med terminologin än vad jag först trodde. Ja, jag tänker såklart på sammanblandningen mellan piratkopiering och fildelning. Och, uppenbarligen, nu även nedladdning. För det ska påpekas att min kära mor inte är världens största teknikanalfabet. Jag menar, hon var en jävel på pusselspel till NES:en då det begav sig.

Fly medan tid finns

2006-06-25T11:30:00.000+02:00

(Tillägg, 20060629: Uh, jag fick så dåligt samvete av att ha låtit så negativ i följande postning. Nedanstående ska nog snarare ses som en diss av alla konstiga politiska aktioner som ägt rum precis utanför mitt fönster under den senaste tiden, än som en diss av någonting som verkar vara ett trevligt initiativ till lite festivalyra på Möllan.)

"Över 100 band ska spela på Möllevången" lyder överskriften på Sydsvenskans hemsida. Och bilden som med ens dyker upp i mitt huvud är ett vimmel av Wilmer X-liknande rockband, blåsorkestrar och allsköns Timbuktu-kopior som står där på Möllevångstorget och spelar - samtidigt. Fast min associationsförmåga har mer än en gång diagnosticerats av andra som allmänt skum, så på det viset kommer det antagligen inte bli.

Det handlar om något som kallas Möllevångsfestivalen, som ska äga rum 28-29 juli: "Enligt arrangörerna är festivalen en tillställning som syftar till att stärka identiteten på Möllevången samt lyfta fram de civila krafterna. Festivalen har skapats som ett folkligt initiativ i samverkan mellan föreningar, boende och kultur- och näringsliv i stadsdelen." Och det låter ju jättebra. Civila krafter - yay! säger jag, typ. Men, återigen kommer min associationsförmåga in matchen. Eller måhända mitt minne. Jag kommer ihåg de tidigare exempel på "civila krafter" som visat sitt engagemang på Möllan under det halvår som jag bott här. Allra starkast har den där socialistiska djurrättsdemonstrationen på första maj som laddade upp och testade sitt ljudsystem precis utanför mitt fönster gnagt sig fast i minnet. Och så har vi ju alla affischer från SUF som uppmanar kidsen att sno på jobbet. Osynliga partiets olika aktioner. Bokhandeln Röda Stjärnan lite längre ner på min gata. Och så vidare.

Nämnde jag föresten att jag flyttar tillbaka till Lund innan dess? Attans också. Eller kanske inte. Åh vad jag längtar till det gråa och oengagerade livet där någonstans i Lunds östra utkanter.

Aj då...?

2006-05-28T20:10:00.000+02:00

(Relaterat till det som jag skrev alldeles nyss.)

Ni alla flitiga skribenter out there: Har ni någon gång läst igenom er färdiga text, funnit att den verkar ganska logisk på ett väldigt oroande sätt, eftersom ni helt plötsligt upptäcker att den uttrycker åsikter som ni själva inte håller med om?

Well, så är läget för mig i alla fall. Jag känner mig fullständigt desorienterad. Ungefär som att jag har tagit några varv för mycket i en vetenskapssociologisk bergochdalbana, typ. Intressant upplevelse. Det här kommer antagligen att bli en lång natt...

Blöörghfnäähhk. Så, det var mycket bättre

2006-05-27T12:38:00.000+02:00

Aaargh. Just nu sitter jag och filar på (eh, eller snarare panikskriver) en betaversion av en uppsats om genpatent som ska vara inlämnad på måndag, klockan 12. Och jag inser att nära fem års studier på teknisk fysik har förstört mig, eller i varje fall mitt språk - det är hopplöst omständligt, eftersom alla utrymmen för tvetydigheter måste motas i grind. Det har jag lärt mig från matematiken.

Tankeexempel: Jag skriver: "Bosse tycker att Glenn Hysén är Sveriges charmigaste fotbollsspelare genom tiderna. Fredrik tycker dock att Zlatan är charmigare." Här stannar jag upp. Neeej, (starta entonig robotröst) red-alert, red-altert (återgå till vanlig röst), nu skapades det plötsligt ett inbjudande utrymme för hiskeliga missförstånd - Zlatan charmigare än vem? Resten av spelarna i Juventus? Roy Hodgson? Jacques Chirac? Folk kan ju fullständigt ha glömt bort föregående mening. Bäst att skriva om: "... att Zlatan är charmigare än vad Glenn Hysén är, alternativt var under sin fotbollskarriär, då det föreligger viss oklarhet om huruvida Bosse och Fredrik syftar på Hysén under sin aktiva karriär, eller på Hysén nuförtiden (han skymtar ju fram då och då, bland annat i repriseringen av FCZ som sänds just nu på TV6)." Antagligen tillsammans med en fotnot på att jag med "just nu" inte menar vid exakt det här klockslaget, utan snarare något mer löst som "den här veckan, typ".

Visst, det är bra att vara tydlig. Men övertydlighet är fånigt. Och så måste ju språket vara dynamiskt och levande också, på ett sätt som håller läsaren kvar. Och jag är tveksam till om läsaren hålls kvar bara för att jag lägger till ännu ett "än vad han är". Sådana läsare vill jag inte ha att göra med i alla fall, de är nog inte världens partyhöjare, om man säger så...

Nå, tillbaka till skrivandet. Antar jag.

Bloggplockad

2006-05-23T00:27:00.000+02:00

Jag noterar för övrigt att en gammal text som jag hade glömt bort att jag hade skrivit men som verkar handla om språket inom naturvetenskapen och hur det påverkar resten av samhället (typ), har dykt upp som permalänk hos Bloggplock. Jag tror att det betyder att någon någonstans tyckte att den postningen var värd att läsa, eller nåt. Och det var ju i sådana fall trevligt.

(Föresten så verkar jag ha åkt ut från bloggkartan.se. På grund av inaktivitet månne? Det ska vi kanske ändra på?)

Gränsdragningen uppfinning/upptäckt

2006-05-23T00:20:00.000+02:00

Nedanstående är antagligen främst att betrakta som ett sätt för mig att försöka formulera någonting som jag funderat över under en längre tid. På så sätt testar jag mig själv, om det som jag funderat över låter vettigt eller ej. Så, hittar ni eventuella luckor i mitt resonemang, skyll inte på mig! Jag tycker egentligen inte så här, jag tycker ingenting! Jag bara slänger ur mig idéer utan att hävda att det ligger någonting i dem. Host-host.

Grunden för patentlagstiftningen kan betraktas vara uppdelningen mellan uppfinning och upptäckt: det förstnämnda är patenterbart, medan det sistnämnda inte är det. Vad är tanken med denna uppdelning? Den känns inte helt ointuitiv – en upptäckts användningsområde borde inte gå att göra anspråk på, eftersom föremålet eller fenomenet för upptäckten är någonting som redan finns där, oberoende av oss. Tänk om Scheele och Priestley då de oberoende av varandra upptäckte syret, hade börjat ta ut licensavgifter av alla dem som använde sig av detta livsviktiga ämne. Eller om Newton hade gjort motsvarande då han upptäckte gravitationslagen. (Höjdhopp hade blivit en dyr sport i sådana fall... och nu när jag tänker efter så borde det vara dödsstraff på sådana putslustigheter.) Om jag hittar en orörd dal, är det då bara jag som har tillträde till dess grönska, den lugnande effekt som dess porlande vatten har, och alla vindruvor som växer där? Nej, det är ett absurt sätt att tänka på (även om det ur något bisarrt perspektiv vore hysteriskt roligt att som ett tankeexperiment föreställa sig hur ett samhälle uppbyggt på dessa principer skulle se ut, och överhuvudtaget fungera). En uppfinning är däremot något som inte finns där från början. Edison snubblade inte över glödlampan en dimmig dag, på väg till den lokala närbutiken i ett mjölkproduktinköpsrelaterat ärende; den första datormaskinen sattes inte ihop spontant av sig själv, under en kraftig höststorm någon gång på 1940-talet. Här har begreppet ”utveckling” en central del: för att ett föremål som jag konstruerar ska kunna anses ha uppnått uppfinningsstatus, så räcker det inte med att jag har tagit en gammal dammsugare och satt på en ny, schackrutig kåpa på den. Har jag däremot tillfört någonting som inte funnits tidigare, som en kvantdammsugare som är lite överallt samtidigt och därmed reducerar tiden för golvstädningen avsevärt, då kan jag däremot anses sitta med en uppfinning.

Alltså förefaller uppdelningen i uppfinning/upptäckt vara korrekt? Nja. Jag vet ärligt talat inte. Gråzoner av olika typer finns. Genpatent är exempelvis en omdiskuterad fråga, där en aspekt som behandlas är just skillnaden mellan upptäckt och uppfinning. Vissa – många forskare – menar att geners funktioner är information som tillhör oss alla, ungefär som vetskapen om att luften innehåller syre. Andra menar att så fort man lyckas plocka ut genen från människokroppen så är genens funktion patenterbar. I diskussionen kommer graden av innovation i själva förfarandet upp – hur innovativt är det egentligen att använda sig av flera decennier gamla metoder för att sekvensera gener? Men hur gammal ska en metod då få vara, för att uppfinningen ska ”nedgraderas” till att blott vara en upptäckt?

Programvarupatent är en annan aspekt. Här skulle antagligen många hålla med om att ett program till viss del är att betrakta som en uppfinning, men alla beter sig som om den vore en upptäckt, fri att sprida på alla sätt och vis.

Jag skulle nog vilja hävda att den uppdelning som görs inte riktigt håller rent teoretiskt. Vad är det egentligen som skiljer uppfinning och upptäckt åt, om vi försöker tränga in djupare, bakom vår intuition? För att utröna skillnaden mellan två ting, kan det vara bra att veta vad de två tingen var för sig egentligen är.

Så, vad är en uppfinning? Den typiska uppfinningen består av en mängd material som finns naturligt runt omkring oss i vår vardag: trä, järn, sand, och så vidare. Dessa har satts ihop enligt ett schema/en ritning/en teknik/en plan som en eller flera människor varit upphovspersoner för. Ett nytt schema använder sig av resultatet från det förra schemat, och så vidare, och vips så har vi en laptop! Jag finner det rimligt att kalla denna långa process för ett arrangemang. Uppfinningar är således resultatet av en process där olika människor arrangerar vad som finns i naturen på ett sätt som för dem förefaller vara till nytta. Eller kanske bara för att det är roligt, se bara på alla konstigheter till karuseller som finns på Liseberg. Det tillskott som människan står för är planen för arrangemanget.

Jag tror att man till viss del/till stor del/välj själv hur tvärsäker ni vill att jag ska låta, kan betrakta renodlad grundvetenskap, flera mil från närmaste uppfinning, på samma sätt. Kan man verkligen säga att Newton ”upptäckte gravitationen”? Var det inte snarare så att han formulerade gravitationsteorin? Han tog tidigare teorier, mätvärden, och så vidare, och arrangerade dessa enligt ett mönster som kan sammanfattas i hans rörelse- och gravitationsteori, ungefär på samma sätt som någon som bygger upp en lie av ett skaft och ett lieblad. Gravitationsteorin (eller atomteorin, eller standardmodellen, eller relativitetsteorin, eller genetiken, eller…) blir ett sätt att beskriva verkligheten på, snarare än verkligheten i sig – snarare ett verktyg man bygger än en lag man upptäcker. Vi kan fortfarande tro att det finns en objektiv verklighet någonstans där ute, men anse att våra teorier bara utgör partiella ansatser till att försöka tolka denna verklighet.

För man resonemanget ännu längre, framstår även den mest skrivbordsbetonade vetenskap som ett arrangemang av olika resurser: forskarlaget ska kunna samarbeta under effektiva former; laboratoriet måste inrättas så att man på bästa möjliga sätt ska kunna utföra de experiment som är av intresse; sekreterarna måste få det administrativa att fungera bra; fikarummet ska vara behagligt och stimulera den intellektuella processen… Det upptäckande som vetenskapen består av, utgörs egentligen av en kombination av olika strategier; kvantdammsugaren är också resultatet av en eller flera planer.

Skillnaden mellan uppfinning och upptäckt är således antagligen mindre än vad man kan tro. Vilka konsekvenser ger detta då det kommer till tanken på patent? Jag vet inte. En tokrolig idé som redan varit på tal i en parentes här ovan vore att behandla upptäckterna som uppfinningar. En annan vore att göra tvärtom. En annan vore att diskutera utformningen av dagens patentlagstiftning utgående från formuleringen i arrangemang. Finns det olika typer av arrangemang, är vissa värda att skydda medelst immaterialrätt?

Eller någonting i den stilen. Jag har säkert glömt bort en massa bra saker, förtydliganden och sånt. Men äsch, orka.

Nu blev jag väldigt trött på det här. Sova. Nuuuu. Zzz.

Terminator: mulåsneversionen

2006-03-27T02:07:00.000+02:00

Man blir onekligen fascinerad av folk som lägger ner så mycket tid på att genomföra så fantastiska projekt inom så meningslösa områden.

Här har vi den: Robotmulåsnan. Teknik när den är som bäst.

(Och den länken hittade jag tack vare Moa. Kreddas den som kreddas bör.)

Kartmani

2006-03-25T23:38:00.000+01:00

Kartor är bra. Man kan tack vare dem placera in sig i ett tydligt sammanhang, och få en överblick över sin position i relation till annat och andra. Det är en bekräftelse på att man finns där ute i tillvaron någonstans. Eniro har i dagarna lagt ut mer eller mindre detaljerade flygfoton över hela Sverige. Här bor jag:

Dessutom placerade jag mig precis i Malmö på bloggkartan.se.

Då var det gjort. Fint. Nu ska det panikskrivas hemtenta om multikulturalism och postmodernism + kontempleras över alla de miljoner anledningar till varför man inte ska försöka föra välartikulerade resonemang utgående från Hayeks förnuftskritik efter fem glas rödvin, en öl och alltför många illasmakande pistagenötter under, säg, nätter mellan fredagar och lördagar.

I knew it!

2006-03-21T23:35:00.000+01:00

Apropå Lego-debaclet (som Dennis skrivit vettigt om), så skulle man faktiskt kunna hävda att om FN ville implicera någon slags koppling mellan rasism och Danmark/Lego, så vore de inte helt fel ute. Kolla här:

Och här:

Hittat på UNPOP ART. Och ovanstående tillhör faktiskt de mest oskyldiga verken på den sidan. (Med andra ord så finner ni de bästa och roligaste konstverken genom att klicka på den där länken - nu.)

Påverkan/frihet - fallet bostongurka

2006-03-16T23:43:00.000+01:00

Bara en tanke innan jag går och lägger mig:

Varför ses alltid påverkan och frihet som två begrepp stående i konflikt till varandra? I bakhuvudet har jag ett kort PM som bland annat jag ska opponera på i morgon. Där hittar man meningar som: "När individen sedan väljer och konsumerar gör den det i tron att det är en fri handling, men i själva verket görs valen under mediepåtryckningar och beroende av marknaden." Så självklart. Medierna påverkar oss - därför är vi ofria, lurade dessutom. Var är problematiseringen? Vore individen friare om den föddes in i ett vakuum, utan samhällelig påverkan över huvud taget?

Tänk er en man som har tappat minnet. Allt - minnen, preferenser - är utraderat. Vi ställer honom framför ett korvstånd, och han beställer en korv. "Med senap?", får han till svar. "Ketchup? Bostongurka?" Mannens blick blir blank. Vem är han? Omöjligt att utröna. Han kan inte svara på frågan, utan står blek och stammande framför korvgubben. Men han är ju uppenbarligen fri, enligt vissa.

Eftersom det här är ett tankeexempel, och dessutom mitt tankeexempel, så bestämmer jag mig för att ge honom minnet tillbaka, och all medveten och undermedveten information hoppar tillbaka in i mannens hjärna på ett ögonblick. När han var sex år gammal såg han reklam på TV:n för bostongurka av ett visst märke (som jag inte nämner här förrän jag får betalt för det). Musiken fastnade i huvudet, den var trallvänlig. Färgerna var fina. Nästa dag ville han att hans mamma skulle laga honom korv med bostongurka, och eftersom det här var en ganska idyllisk barndom full med fluffliga hundvalpar och självuppoffrande hemmafruar, så gjorde hon det. Sedan den dagen åt han alltid korv med det där gröna, geggiga kletet på. "Bostongurka, tack." Han är nu en fullständig individ, fri att göra sina egna val. Det var omvärldens hjärntvätt som gav honom en medvetenhet om sig själv.

Bara för det så säger jag inte att alla sorters påverkan är en förutsättning för frihet. Bara att en definition av vad frihet är, måste utgå från samhällelig påverkan. Annars blir den tämligen meningslös.

Bostongurka var ju också ett fantastiskt exempel. Jag kan då aldrig minnas att jag har sett någon TV-reklam för den sörjan. Jag skyller på lätt nervositet inför arbetsintervjun i morgon.

Samhällsvetenskap och självreflexivitet, eller de likgiltiga elektronerna

2006-03-16T22:00:00.000+01:00

Naturvetenskapen är ganska bekväm på så sätt att dess modeller står utanför den verklighet som de tänkta att beskriva. Elektronen har antagligen inte någon medvetenhet om fysikernas teorier rörande sig själv, och försöker varken rätta sig efter eller, i ett utslag av fermionsk tonårsrevolt, studsa sig upp mot fysikens lagar. Elektronerna don't give a fuck (yeah!), helt enkelt. Bekvämt och bra.

Annat är det med samhällsvetenskapen. Här studeras - om det nu förelåg något tvivel därom - inte elektroner, utan samhället. De teorier som samhällsvetenskapen spottar ur sig, tas upp av samma samhälle som de var tänkta att beskriva. "Återkoppling" kallas det enligt reglerteknikens terminologi. Teorierna går från att vara beskrivande, till att direkt påverka allmänhet, politiker och företag. Jag har exempelvis svårt att se att utvecklingen i Sovjet, Kina och många andra kommunistländer skulle ha gått till på exakt samma sätt, om inte Marx hade suttit sig ned vid sitt skrivbord och slängt ihop "Kapitalet" (som i många avseenden är att betrakta som ett vetenskapligt verk). Föreställningarna direkt efter 2:a världskriget om hur naturvetenskaplig grundforskning främjade tekniska tillämpningar (se främst Vannevar Bushs rapport Science the Endless Frontier från 1945) ledde till att man försökte förstärka och dra nytta av den process som man trodde skedde. Följdaktligen pumpade staten in miljontals och åter miljontals dollar i grundforskning, till en början utan några större krav på motprestation; detta i hopp om att all forskning i slutänden skulle ge upphov till teknik som var till nytta för hela samhället. En konstig och ensidig modell - ångmaskiner och termodynamik, anyone? Där var det snarare tekniska framsteg som möjliggjorde grundläggande vetenskapliga teorier rörande allmänt abstrakta prylar som entropi & stuff. Den samhällsvetenskapliga modellen riskerar att reduceras till en självuppfyllande profetia.

Alltså: En hög grad av självreflexivitet är nödvändig för samhällsvetenskapen. Utsagor som är menade som deskriptiva, riskeras att tas för normativa. Eller så blandar man ihop de båda. Eller så går de inte att skilja åt. Hur gör man då för att hålla ordning? Det blir forskning om forskningen om forskningen... Till slut blir det som att hålla upp en spegel framför en annan, och försöka klura ut var bilden har sin början. Jag antar att en god forskare är medveten om detta problem, men också vet när man måste säga stopp för att få ut något konkret av alla långa timmar på kontoret.

Eller så går de och blir postmodernister istället.

Newtonsk alkemi

2006-02-15T22:33:00.000+01:00

För ett par dagar sedan publicerade SvD en intressant understreckare om Isaac Newton:

Då delar av Isaac Newtons kvarlåtenskap 1936 auktionerades ut av Sothebys, var en av köparna den kände ekonomen John Maynard Keynes. När denne började gå igenom det omfattande materialet, trodde han knappt sina ögon. Nästan inget handlade om matematik, fysik eller planeternas rörelser, utan sida upp och sida ner var fyllda med spekulationer och symboler i alkemins anda. Lord Keynes lär i ett samtal med fysikern Freeman Dyson ha sagt att Newton inte var den första rationella vetenskapsmannen, utan ”den siste magikern, den siste bland babylonierna och sumererna, den siste stora anden som såg på den synliga och intellektuella världen med samma ögon som de som för 10 000 år sedan började bygga vårt intellektuella arv”.

Så, mannen bakom införandet av gravitationskraften och lagen om massans tröghet var dessutom alkemist? Där ser man. Föga förvånande egentligen; det är sällan som vetenskapsmän har varit (och är) ensidigt kallt beräknande, rationella filurer.

Det som fascinerar mig med vetenskap är inte alla de där pedistaluppställda gubbarna som vi promt måste andäktigt se som genier, utan snarare den process som filtrerar bort dåliga hypoteser och får fram de bra. Alkemin filtrerades bort, rörelselagarna överlevde. Trots att Newton pysslade med båda sakerna, och trots att det vetenskapliga samhället består av så mycket mer än altrustiskt sanningssökande, som exempelvis galenskap, äregirighet, egoism, taskig personkemi, osv... När man tänker på det känns det nästan lite som magi att man lyckades snickra ihop ens den minsta lilla rörelselag.

Måste. Skriva. Snabbt. Innan. Chokladpuddingstransformation.

2006-02-11T22:03:00.000+01:00

Årets hittills mest surrealistiska läsning har utgjorts av en debattartikel i tidningen Lundagård. Det handlar om ett svar på en annan debattartikel i ett tidigare nummer, som var skriven av vice ordföranden för Lunds högerstudenter, samt en average ekonomistudent. Den inriktade sig på minst sagt rejält obehaglig retorik från vissa vänsterkretsar. Ett gäng kids som kallar sig "Slyngelbratsens Utrotnings Front" satte under förra året upp affischer i Lund riktade mot - ja just det - brats. På dessa affischer stod det bland annat att dessa kommer att stoppas "med alla till buds stående medel", följt av: "Det dom äger har dom snott av oss. En dag ska dom få betala igen med ränta. Till dess ska dom veta att dom aldrig kommer vara säkra i den här staden." Högerstudenterna skriver:

”Brukar du hänga på Stureplan? Har du ett par miljoner på banken? Gick du på samma skola som Madeleine eller Carl Philip? Fick du en central femma i Lund av mamsen och papsen som studentpresent?”
Då är du inte välkommen i Lund och skall dessutom veta att du inte går säker där. Det är i alla fall en av de åsikter som en del av lundavänstern ger uttryck för i en affischeringskampanj. Som om detta hot inte vore nog har Juridicum klottrats ned med texten ”UNG RIK DÖD”.

Tänk på ordens innebörd. Det är inte bara gammal klasskampsretorik utan någonting mycket värre. Det är ett öppet hot mot människor som antas vara klassfiender på grund av sin tillhörighet till en grupp i samhället: bratsen.
(...)
Att inrikta sig på ”slyngelbratsen” är ett listigt knep för att måla upp en fiendebild. En fiende som dehumaniseras och förlorar sitt skyddsvärde. En klassfiende som inte är lika mycket människa som en själv. Så hoppas propagandisterna väcka avsky för en viss grupp i samhället som genom klädkod och beteende kan klassas som en subkultur. Vänstern målar upp en bild av en motståndare värd att förakta. Bilden blir sedan en katalysator för deras kamp.

Ok, så vad man inte gillar är retoriken som tar sig uttryck i rena hot, och tycker att man ska sluta med det. Det låter väl rimligt? Ett samtalsklimat som antar såpass hotfulla toner som påståenden att unga och rika bör dö är ett där den som skriker högst och slår hårdast vinner. Knappast något man vill ha i ett demokratiskt samhälle, va?

Njaaa. Nu kom det ju som sagt ett svar på den där debattartikeln också. Skribenten, skådespelarstuderande till professionen, går ut hårt redan från början med att citera Brecht: "[V]ärre än att råna en bank är att äga den". Och i den stilen fortsätter det:

Dessa som själva gör valet att representera ett system som målmedvetet söker reducera mänskligt liv till ekonomiskt kalkylerbara entiteter, får i mitt tycke ta lite ansvar. Ekonomi är för det första ingen vetenskap utan en moral. En moral och tillika en berättelse om vår förmenta förmåga att förverkliga oss, med Nietzsches ord ”bli dom vi är”, på den hett omhuldade marknaden. Dock är det första som exploateras vårt minne. Den unika relation vi har till oss själva vilken är omöjlig att översättas i ekonomiska termer! Och alla försök därtill är systematiska våldtäkter med det dubbla syftet att ur det genuint mänskliga skapa varor liksom det subjekt som ideligen låter sig våldtas. Herrar högerstudent och ekonom här har vi det riktiga våldet!

(...)

Att instinktivt hata dessa som själva valt att axla den moral det kapitalistiska samhället vilar på är sunt och inte alls ett uttryck för någon slags fascism som våra vänner på högerkanten verkar mena. (...) Hatet av ”bratsen” skiljer sig på den avgörande punkt att det är här inte människor som hatas, utan den symboliska funktion de uppbär. Hatet tar alltså sin utgångspunkt i det materiella och inte i eventuella egenskaper eller uppfattningar dessa hyser. För egen del finner jag mest ”bratsen” lustiga. Och det unisona sättet att kostymera sig som en vilja att gå i led, och detta helt utan någon totalitär stat som önskar så.

(...)

Är ni rädda? Den arbetslöse, socialbidragstagaren, den timanställde, den ensamstående mamman är också rädda, varje dag.

Där ser man. Först börjar vi med en inkoherent inledning om ekonomin som exploaterar och begår, öh, "systematiska våldtäkter". Sedan fortsätter vi med att mena att det visst är rätt - ja, till och med sunt - att hata personer "som själva valt att axla den moral det kapitalistiska samhället vilar på", för att i nästa andetag göra en helomvändning och hävda att hatet inte alls riktas mot människor och deras egenskaper och uppfattningar. Jo jo, så när man talar om "utrotning" och att brats "aldrig kommer vara säkra i den här staden" så menar man det självklart bara symboliskt! Tänk vad dum man kan vara som inte förstår det med en gång.

Som sagt, ren surrealism. Jag bara sitter här och väntar på att min monitor ska förvandlas till en rosa chokladpudding; kan någon slänga ihop den här typen av debattartiklar och tro att man ska bli tagen på allvar, så vore en chokladpuddingstransformation helt i linje med den tidigare händelseutvecklingen.

UPPDATERING, 20060215, kvällstid eller nåt: Erik Starck tar upp samma debattartikel, men fokuserar kanske mer på analys och mindre på chokladpuddingssarkasmer. Ett bra grepp, kan man tycka.

Det religiöst präglade språket (med inslag av en kötträtt)

2006-02-03T15:20:00.000+01:00

Jag har precis flyttat, och har inget Internet hemma; dessutom har jag egentligen ingen tid till att skriva, så här har vi kortkort-hej vad oredigerat och babbligt det här blev-versionen:

Mycket av språket inom fysiken antar näst intill en mystifierande karaktär. Det är ett nödvändigt inslag, dels eftersom språket inte räcker till för att beskriva det som matematiken som fysiken bygger på uttrycker, dels eftersom man självklart - både fackidiot som lekman - fascineras av den rika och underliga värld som vi lever i. Dessutom har varken religion eller mystisism nödvändigtvis varit ett hinder för naturvetenskapen; varken Newton eller Kepler var hardcore-(hjälp vad många suspekta besök från Google-sökningar jag kommer få nu då)-ateister, direkt.

Men det finns farligheter om man låter det religiöst präglade snacket ta överhanden, i fel sammanhang. Tänk finansiering av forskningsprojekt. Högenergifysik, partikelacceleratorer. Här är det universums hemligheter som det forskas om; den mest grundläggande kunskapen som människan kan nå. Självklart ska staten satsa pengar på den typen av forskning, för vi måste ju veta hur det egentligen ligger till. Hör supersträngarnas locksång då de dansar fram i universum! Vem kan motstå dessa fysikens motsvarighet till Odyssevs' sirener? Jämför med månlandningar och andra bemannade rymdfärder. Här handlar det inte (bara) om att söka ny kunskap om universum, utan om att visa upp människans storhet. Vi kan åka till Månen, och kanske snart till Mars: Häpna! Självklart måste vi satsa några miljarder på att medelst rymdfarkoster få oss att inse att människan är fantastisk. Frågan är om det är en resa till Mars som får mig att känna en mening med tillvaron i mitt liv. (Om ni frågar mig just nu så är det en hamburgare som jag är i behov av.)

Någonstans här riskerar vetenskapsmannen att anta formen av en modern shaman. Även om naturvetenskapen som metod (hypotetiskt-deduktivt gegg, osv) skiljer sig från religionen, så blir forskaren i allmänhetens ögon en person med en slags nyckel till de djupare sanningarna. Vi hänvisar till vetenskapsmannen som den i besittning av den yttersta sanningen: Det måste vara sant, eftersom jag hörde henne säga så på TV:n! Hon är ju forskare! I övergången från det vetenskapliga samhället till det allmänna, tappar man någonting på vägen, nämligen det kritiskt granskande ögat och Poppers falsifikationskriterium. Det som en gång var målrationellt förvandlas till någonting värderationellt, för att använda sig av Webers terminologi.

Alltså: Ett språk (delvis) präglat av religiösa inslag är inte nödvändigtvis någonting dåligt i vetenskapen. Religiositet som drivkraft till att finna hur Gud konstruerade universum är för det vetenskapliga framskridandet i stort positivt, och vissa saker måste beskrivas som mystiska, därför att de... öh, ja... helt enkelt är det. ("Den fysiker som anser sig förstå våg-partikeldualismen är en tönt" - Niels Bohr, typ.) Men det finns inslag i detta som man bör akta sig för: Är det rimligt att med pseudoreligiösa begrepp försöka komma i åtnjutande av så mycket statliga medel som möjligt? Finns det en risk för att vetenskapsmannen blir en auktoritet inom helt fel område, inte då det gäller hur man bäst hanterar ett oscilloskop, utan i ämnet Livsvisdom? Och vad forskaren säger riskerar man att ta till sig som om Påven talade med en katolik.

(Disclaimer: Det faktum att jag väljer de exempel som jag gör här ovan, betyder inte att jag ser forskning inom exempelvis partikelfysik som fullständigt omotiverad. Det var bara en aspekt av forskningen som jag tog upp.)

Hamburgare var det ja. Mmm. Mat.

Magnetisörens första fotosession

2006-01-18T15:33:00.000+01:00

Det som är bra med zombie-bloggande är att man i princip kan skriva vad som helst, utan att känna av någon press. Jag menar, hur mycket begär vi av riktiga zombies egentligen? De stapplar bara runt där och låter "gnyyrgh" eller "gnööfhgh" och käkar upp en om man har otur, and that's just fine; det är inte som att någon viktigpetter dyker upp och säger "Nä du, herr Zombie, har inte du en massa partiella differentialekvationer att lösa innan lunch?" Typ.

Med detta i åtanke vill jag konstatera att magneter är roliga. Särskilt om de är superstarka; då kan man nämligen fästa dem på exempelvis det här sättet:

Ur ett annat perspektiv ser det ut så här:

Och har man tillgång till supermagneter av olika storlekar kan man bygga mer avancerade konstruktioner:

Leve vetenskapen! Leve den!

Magneterna fick jag av Amme som hade köpt dem på CoolStuff.se. Och var försiktiga med dem! En av mina vänner, som våldgästar mig under större delen av denna vecka, försökte sig på någonting liknande - och en av magneterna susade upp och satte sig i hans näsa!

Från andra sidan graven

2006-01-13T21:25:00.000+01:00

(Ja, bloggen är egentligen död. Fast det finns ju faktiskt någonting som kallas "zombies".)

Glad i hågen - föresten, vad är egentligen en håg för något? - spatserade jag tidigare idag ner till stan för att införskaffa mig det första numret av det liberala samhällsmagasinet Neo. Det visade sig dock kosta hela 89 kronor, så jag spatserade med inte särskilt mycket glädje kvar, i en något mindre håg, tillbaka hem igen, utan tidning. Tur att såpass många av artiklarna finns utlagda på nätet.

"Det ser ljust ut - Och vi har bara börjat" står det på framsidan. Och djupare in i tidningen är Björn Lomborg allmänt positiv till framtidens miljö, och Johan Norberg proklamerar att det senaste halvseklet varit det bästa någonsin. Det är ju bra; domedagsprofetiorna som uttrycks främst från vänsterhåll måste bemötas sakligt. Men jag är rädd för att det inte räcker; någonting annat måste till om man ska vinna över fler människor till liberalismen.

Det finns nämligen en romantik i domedagen; någonting vackert i unga vänsterkids som demonstrerar mot orättvisorna trots att de rika blir allt rikare och de fattiga allt fattigare, trots att växthuseffekten obevekligen kommer att ta kål på oss alla (eller, om vi har tur, bara våra barn), trots att det antagligen redan är kört. Världen brinner omkring dem men ändå så kämpar de. Det är som i Braveheart, där Mel Gibson vägrar att ge upp trots sina plågor, och istället brölar ut ett sista budskap: FREEEEEDOOOOOM! Inget öga är torrt i biosalongen.

Tänk på de kulturella uttryck som betraktas som typiskt vänster. Visst, även människor med palestinasjal festar loss till glad musik ibland, men svärtan är nästan alltid påtagligt närvarande. Det är melankoliska toner, the Cure och Morrissey, och dikter som undrar varför ingen förstår mig, pressen från de jävla kommersialistiska idealen är alltför stora, jag orkar inte mer.

Så, get me right. Det är bra att visa upp att allting inte är skit, till och med att hävda att världen blir allt bättre. Men världen är inte entydigt fluffliga kaniner och hundvalpar - var har svärtan egentligen tagit vägen i det liberala? Livet är inte bara upplysningsmänniskoideal och krämig cappuccino, och visar man bara upp den ena sidan av myntet förefaller det liberala alternativet omänskligt, ouppnåeligt. För vem lever egentligen så? Vem vill leva så?

Och nog finns det svärta att ta av. Frihet är inte alltid så jävla roligt. Det är insikten att det är jag som har den yttersta makten över mitt eget liv, ansvaret är mitt att förvalta så gott det går efter omständigheterna. Visst, jag kan be om hjälp och hjälpa, men i slutänden är den enda som kan ta hand om mig bäst jag själv. Hur läskigt är det inte att inse någonting sådant? Att man i någon mening är fullständigt ensam? Är det inte så att man får lust att skölja ner den där krämiga låtsas-kaffedrycken med någonting raspigare?

Så, jag har ett förslag till en alternativ formulering av omslagstexten. Den är briljant och kommer att fånga många fler än vad den nuvarande gör. Here we go:

"Det ser ljust ut (men varför värker fortfarande mitt hjärta så?)"

Hjärta och smärta. Braveheart. Snyft.

Det börjar likna paus bannemig

2005-12-27T22:00:00.000+01:00

Det är dags att sätta stopp nu. Ja, på ett sätt har jag ju redan gjort det i och med att jag inte skrivit här på ett bra tag nu, men jag menar mer officiellt. Ni behöver inte längre surfa in här förväntansfulla varje dag (ha, ha), för nu ger jag mig med att skriva här.

Jag har skrivit på internet sedan 1998, och då nästan uteslutande i dagboksform. Jag tror att jag startade den här bloggen för att jag ville skriva mer fokuserat och om saker som inte var så personliga, men det funkar helt enkelt inte. Det som jag skriver (eller vill skriva) blir alltför splittrat rent ämnesmässigt (min tanke var exempelvis att inte blanda in någon politik här whatsoever, utan uteslutande hålla mig till fysik och dylikt) och jag vill vara mer personlig än vad jag för tillfället är i mina texter. Lägg därtill att texterna inte blir särskilt bra i allmänhet heller, och att jag inte lyckas uppdatera bloggen så ofta som jag skulle vilja för att den ska kännas levande.

Puh. Någonting mer? Ja, när jag ändå är i gång och gnäller så kan jag väl alltid nämna att 2005 inte var det bästa året för mig att starta upp en blogg på. Jävla år, det är allt jag har att säga om det. Må det aldrig komma åter. (Och där lär jag ju få min önskan uppfylld i alla fall, om inte någon lustigkurre bestämmer sig för att gå över till islamsk tideräkning eller nåt. Fast om det händer så hinner jag väl ändå inte uppleva det nya 2005. Vi håller tummarna hur som helst.)

Jag tror att de flesta som är intresserade av att veta redan vet om att jag skriver mer dagboksbetonat på annat håll, och inte tänker sluta med det ännu. De som eventuellt inte vet men vill veta kan ju alltid fråga om var och så.

Över och ut. Bzzzpt.

En samling citat

2005-11-19T01:34:00.000+01:00

(Det är inte tänkt att den här bloggen ska handla särskilt mycket om politik, men jag gör här ett undantag. Maken till upprörande ohederlighet får man leta efter.)

Det började med en debattartikel av Johan Norberg i Expressen för någon vecka sedan. Kravallerna i Frankrike förklaras till största delen bero på landets sociala modell:

För ett halvår sedan förklarade den unge franske liberalen Aurélien Véron att "Frankrike långsamt håller på att gå sönder". Véron menade att regleringar och socialstat drar ned ekonomin och skapar arbetslöshet, vilket leder till "en fullständig brist på framtidstro".
Statistiken bekräftar Vérons varningar. Nästan var tionde fransman är arbetslös, och andelen av dessa som är långtidsarbetslösa är mer än 40 procent. Bland de unga har bara var fjärde ett jobb. När minimilönerna är höga och arbetsrätten stark blir det för dyrt att anställa dem utan yrkeserfarenhet, rätt utbildning eller goda språkkunskaper. De slängs ut.

(...)

Få länder är i sådant behov av liberala reformer som Frankrike - av nya företag som skapar nya jobb och av en pånyttfödelse av det personliga ansvaret. Men hopplösheten står i vägen för reformerna. När människor är livrädda för att förlora sina jobb eftersom inga nya finns att få, så accepterar de inte avregleringar som kan skapa de nya jobben. När man inte öppnar sig för omvärlden kan man inte utnyttja de idéer och den teknik som utvecklas där.

Artikeln avslutas med en annan, enligt Norberg, viktig aspekt:

I Frankrike har upplopp länge varit en accepterad del av politiken. När bönder och fack griper till våld har regeringen ofta givit efter. I fransk politik får man respekt genom att vara respektlös. Hur kan någon förvåna sig över att förortskidsen lär sig av mästarna?
Särskilt när de har stött på den själva. Praktiskt taget alla som har arresterats för upploppen är muslimer med bakgrund i Afrika, särskilt Nordafrika. Det finns mer än fem miljoner muslimer i Frankrike, och de är koncentrerade till problemområdena. Miljontals muslimer som känner sig utestängda från samhället utgör lovande jaktmarker för radikala imamer och islamister. Många av våldsverkarna har högljutt förklarat sin muslimska identitet som skälet till att de känner sig kränkta och gör motstånd.

Syndikalistiska Arbetaren ryter då till:

Steget från upphöjd liberalism till lumpen islamofobi visar sig inte vara långt: i tisdagens Expressen påpekade Johan Norberg att ”praktiskt taget alla som har arresterats för upploppen är muslimer” och förklarade att ”det är ur alltmer radikala muslimska enklaver runt om i Frankrike som kraften har hämtats till detta våld”.

Via Ali Esbati hittar vi ett citat från Aron Etzler, skrivet i Flamman:

Norberg, tidigare lätt världsfrånvänd nyliberal går numera ner sig i allt brunare vatten. I Frankrike är det nu enbart politiker av Jean-Marie Le Pens typ som vill ge Islam skulden för kravallerna. I Sverige är Norberg först med denna tes.

Vän av ordning noterar betydelseglidningen. När Norberg talar om "islamism", menar Etzler och Arbetaren att han egentligen talar om "islam". Den förra termen är dock ej att likställa med den senare - islamism är för islam ungefär vad kristen fanatism är för kristendomen. Norberg varnar alltså för den islamska fanatismen, ungefär som vänstern ständigt varnar för hotet från den kristna högern i USA. I konsekvensens namn tycker man således att vänstern borde anklaga sig själva för fobi för stora världsreligioner lite oftare än vad de gör i nuläget. Att Norberg är för fri invandring är möjligtvis även något som bör nämnas i sammanhanget.

För att göra Arbetets och Etzlers utspel ännu fånigare - så här skrev Norberg i en artikel daterad 2001:

En civilisation bygger på tolerans och entusiasm för vetenskapliga framsteg. En annan manar till religiöst krig mot den förra, ett krig där ingen skonas och där de fallna kämparna belönas med himmelriket.

Kristendom och islam år 2001? Nej, islam och kristendom för tusen år sedan. På 1000-talet manade påven till skoningslöst korståg mot de otrogna som påståtts ha ockuperat helig mark. "De otrogna", det var på den tiden den muslimskt-arabiska världen, präglad av tolerans och tekniska framsteg. "Islam var Europas lärare" som David Landes nyligen konstaterade i den ekonomisk-historiska avhandlingen The Wealth and Poverty of Nations.
Medeltidens arabvärld var öppen, utåtblickande och sög snabbt åt sig idéer och innovationer från den då kända världens hörn – från Spanien till Kina – och tillämpade dem över breda regioner. Muslimerna lärde sig pappersproduktion av kineserna, och ståltillverkning i Indien, och blev framstående i kemisk och mekanisk produktion. När Karl den Store fick en klocka i gåva från Bagdad förstod han inte vad det var, för något sådant hade aldrig skådats i Europa. Medeltidens europeiska härskare bjöd in arabiska ingenjörer för att lära sig den nya tidens påfund.

Och detta skulle alltså vara skrivet av en allmänt islamofob kille, med bruna tendenser?

Det allra fånigaste kommer nu. I kommentarerna till en av Esbatis texter ger sig Etzler in i debatten som där rasar. Han skriver bland annat följande:

Jag har skrivit här om att islam inte har med upploppen att göra, inte huruvida islamismen sprider sig i franska förorter. Men om vi nu skall prata om det istället: Jag är rätt säkert på att islamismen sprider sig efter att ha lyssnat på mina vänner i Parisförorterna och Fadela Amara (Ni putes ni soumises), som ju väckt frågan rejält i Frankrike. Och ja, jag tycker att det är ett stort problem att reaktionära strömningar – kristna eller muslimska - får grepp om ungdomar.

Låt oss se... Norberg varnade för ökad islamism - vilket vi tidigare konstaterade var islamsk extremism - och Etzler ser ett problem i reaktionära strömningar bland muslimer, bland annat. Och den senare stämplar den förra som brun; ridå. Återigen - i konsekvensens namn borde Etzler stämpla till sig själv en gnutta. Man skulle kunna skratta åt eländet, se det som ett fenomen i den yttersta periferin. Men med Etzler och Esbati talar vi här om personer med betydande positioner i Vänsterpartiet, ett av de två partier som Sveriges regering har samverkat med under en lång tid nu. Randfenomenet letar sig in i centrum.

En fundering att avsluta med: Om man nödvändigtvis ska kalla Norberg islamofob eller förfärat utropa att han går ner sig i allt brunare vatten, vad ska man då kalla alla de andra, de som vill stoppa invandringen och kasta ut alla muslimer? Hyperislamofober? Superduperbruna? Orden flyter ihop och förlorar sin mening i Etzlers, Esbatis och syndikalisternas värld, där alla som inte är på deras sida är rasister. Ett lättvindigt, anti-intellektuellt sätt för att slippa argumentera mot andra.

För Esbatis sorgliga roll i det hela, se Louises Konsten att hitta det röda snöret.

Dödgrävarna

2005-11-17T21:40:00.000+01:00

Och guldmedalj i meningslösheter går till SVT:s Utgrävarna. Nu har jag sett två avsnitt (av hittills tre), och jag måste säga att jag inte förstår någonting. Av namnet att döma borde ju innehållet bestå av en hel del grävande. Och, visst, ibland står det en samling individer i rutan som förmodligen är arkeologer och som av någon dunkel anledning rafsar lite i jorden. Programmet består dock mest av intervjuer med mer eller mindre äldre människor som kan berätta om hur det var på den tid som man är intresserad av, och som understryker hur viktigt det är att man minns platsen där utgrävningen äger rum, och vad som hände där.

Ja hej vad man lyckas bra med att framhäva hur viktigt det är att inte glömma. Ingen förklarar varför man gräver just där man gräver, eller vad diket ifråga ger för information om det förgångna. Ibland visas en rostig spik upp, tyvärr utan någon förklarande kommentar över huvud taget. Jag saknar en slags överblick över det område där man arbetar, så som det ser ut nu blir intrycket endast plågsamt fragmentariskt. Och här kommer dödsstöten: I syfte att levandegöra det förgångna läggs halvtransparenta, småsuddiga, svart-vita fotografier in i bilden då och då. Oj så innovativt. Zzz.

Måhända att jag är lite orättvis nu. Måhända att jag hade hoppats på att vi skulle få se en svensk version av underbara Time Team, vilket inte alls verkar vara seriemakarnas intention. Men bättre än så här måste det väl ändå bli?

Sydsvenskan är lite inne på mitt spår, men är alltför snäll i sin bedömning.

Bekänn dina synder innan det är försent!

2005-11-15T00:05:00.000+01:00

Just innan jag ska gå till sängs råkar jag olyckligtvis snubbla över den här artikeln: Lunds vatten får beröm av en expert.

Lundabon Tomas André åkte till Berlin på ett uppdrag för Sydvatten och tog med sig en flaska vatten från Lund.
– Jag bor i ett gammalt hus och där är kanske vattnet påverkat av äldre rör. Vattnet jag tog med till Berlin tappade jag från en kran på Högevallsbadet.

På Adlon har man en vattensommelier liksom man på andra eleganta restauranger har en vinsommelier, alltså en verklig expert. Denne expert heter Arno Steguweit och han smakade gärna vattnet ur den flaska som Tomas André hade med sig. Så här berättar André om provsmakningen:
"Neutral doft", säger Steguweit. "Jag blir lite besviken. Lunds vatten är kanske inte så mycket att komma med, en katt bland vattnets hermeliner." Men så spricker hans kännarmin upp i ett leende och säger att det är bra att vattnet inte doftar. Så kommer omdömet.
Arno Steguweit säger att Lundavattnet är lite spritsigt med en härlig friskhet. "Det har lite smaker som dröjer kvar på tungan och ger karaktär. Ett alldeles utmärkt vatten."

Ursäkta, vad var det som jag just hörde utanför fönstret? Aha, det regnar hundar och vanskapta paddor där ute just nu. Dessutom tycker jag mig skymta en stor svärm av gräshoppor längre ned på Kämnärsvägen; faktum är att de redan verkar ha käkat upp stora delar av studentghettot Delphi (vilket inte nödvändigtvis är någon större förlust). Lunds vatten alldeles utmärkt? Apokalypsen är sannerligen nära. Mina föräldrars vatten, som tas upp från ett tungmetallinfekterat borrhål i mark som förmodligen användes till hemliga kärnvapenprovsprängningar av staten på 50-talet, smakar bättre än vad vattnet i Lund gör.

Det kommer verkligen bli svårt att lyckas somna i natt.

Länklista uppdaterad

2005-11-14T22:10:00.000+01:00

Ja, titeln säger väl allt. Jag har uppdaterat länklistan över andra bloggar, som återfinnes någonstans till vänster. (Listan alltså, inte bloggarna, typ.) Några bloggar har försvunnit, några har tillkommit. Jag tog bort dem som jag inte ivrigt väntar på ska uppdateras under dagen (eller, öh, nåt), eftersom jag har någon underlig fix idé om att länklistan ska vara kort och överskådlig. Obligatoriskt genuspersperspektiv: Över hälften av bloggarna skrivs av kvinnor. Annat perspektiv: I varje fall fyra stycken är Lund/Malmö-baserade.

I övrigt så är Rammsteins nya skiva "Rosenrot" bitvis hemskt charmig.

Fråga: Hur går det till inom vetenskapen? Svar: Åt helvete

2005-11-14T00:02:00.000+01:00

Här har det inte blivit många barn gjorda under den senaste tiden. Bildligt talat alltså. Eller, ja, bokstavligen talat också, nu när jag tänker efter. Detta kan ha sin grund i följande: Oro över allt som jag måste göra, men ständigt skjuter upp, vilket resulterar i att jag aldrig gör något roligt (som exempelvis skriver här) eftersom jag känner att jag måste göra allt det tråkiga först; allmän inspirationsbrist då det kommer till skrivandet, vars resultat är att när jag väl försöker skriva ner något vettigt, så känns det bara ofokuserat och substanslöst; jag har köpt Metroid Prime till min GameCube. (Detta är självfallet enbart hypotetiska förslag till anledningar.)

Eller så sitter jag och tampas med Sören Halldéns bok "Hur går det till inom vetenskapen?". Och det är uttröttande om något. Inte för att boken är särskilt tjock - den är inte ens 180 sidor lång - utan för att den innehåller så mycket som man inte riktigt vet vad man ska göra med. Halldén är professor emeritus vid filosofiska insitutionen vid Lunds universitet och har under sitt långa liv lyckats ackumulera en näst intill oändlig mängd bitterhet gentemot vetenskapen; måhända inte vetenskap i sig, utan mer korrekt uttryckt den forskarvärld som vetenskapen utgörs av.

Bilden av forskaren som den objektive sanningssökaren får sig (än en gång) en törn i denna bok. Eller snarare en hel rosenbuske. Fast, nej, det räcker inte... Föreställ er en halvkass science fiction-film, där vi har planeter med endast ett karaktärsdrag som exempelvis "isplaneten", "ökenplaneten" eller "fängelseplaneten"; Halldéns bok motsvarar i sådana fall rosentörnsplaneten Ghnofx 4, som våra rymdfarande hjältar under stora plågor tvingas nödlanda på ungefär i mitten av filmen. Forskare objektiva? Bah! I större delen av boken radas missteg och missförhållanden inom forskarvärlden upp. Den är hierarkisk och lömsk, bestående av människor som fuskar, ljuger, litar alltför mycket på auktoriteter eller sig själva, indoktrineras, är arroganta i största allmänhet, är maktgalna, osv i all oändlighet.

Forskare är precis som alla andra, med andra ord, och det är ju självfallet sant. Detta är någonting som enligt Halldén gäller både natur- och samhällsvetare. Rent innehållsmässigt finns det ingenting särskilt att invända mot boken, men formmässigt... Halldén rivstartar med sitt uppräknande och sina exemplifieringar av brister i forskarvärlden och fortsätter så nästan hela boken igenom. Ingenstans stannar han upp, tar ett par steg bakåt, i syfte att få en överblick över eländet. Har det alltid varit så här uselt? Om inte, när skedde en försämring (eller har det snarare skett en förbättring från ett ännu uslare stadium), och vad berodde den på? Finns det några vetenskapsområden som i högre grad präglas av ett öppnare klimat än alla de andra? Några särskilda länder eller universitet? Och hur ser egentligen, enligt Halldén, ett gott forskningsklimat ut, hur ter sig den långa svåra vägen dit? Det är möjligt att författarens intention inte varit att besvara alla dessa frågor som ställs i mitt huvud vid en genomläsning, men i sådana fall tycker jag att det är något fel med den ursprungliga intentionen. Så som boken i sitt befintliga skick är upplagd, känns den förvisso relevant rent ämnesmässigt, men de formmässiga bristerna gör att den upplevs som något ogreppbar och tendentiös.

Framåt slutet artar det sig dock, mest på grund av att tempot saktas ned något och det rent furiösa får lite mindre utrymme. Men då är det redan försent.

Andra som recenserat boken: DN, SvD och Aftonbladet.

Kulturtips

2005-10-17T00:02:00.000+02:00

Konstnären Olafur Eliasson ställer för närvarande ut på både Lunds och Malmös Konsthall. Jag har bevistat utställningen i Lund ett par gånger nu och kan säga att det är en smått imponerande historia. Eliasson bygger sina konstverk på ljussättning, geometri och ett aktivt deltagande hos konsthallsbesökaren, som exempelvis får bygga egna kreationer av vita legobitar i ett hörn av lokalen.

Den naturvetenskapligt intresserade får antagligen en hel del ut av ett besök. Det kanske mest handfasta exemplet på detta är omsorgsfullt uppritade grafer över olika harmoniska funktioner och ett åskådliggörande av superpositionsprincipen (som kanske inte hör till utställningens höjdpunkt, men ändå). Mer öppna verk finns också att hitta som man inte nödvändigtvis behöver se som särskilt matematiska eller naturvetenskapliga, men i mina ögon sett var en sådan koppling väldigt tydlig i mycket av det som man hittade i konsthallen.

Helt klart värt ett besök. Och tid till ett sådant finns helt klart, utställningarna avslutas inte förrän i januari nästa år. Ett tips: Det är bäst att gå dit när mörkret har lagt sig. Då gör sig ljussättningarna mycket bättre än när det störande dagsljuset tränger in i lokalen.

En lämplig introduktion till hela grejen finns att hämta i en artikel i Sydsvenskan.

Angående "Russels kalkon"

2005-10-16T02:12:00.000+02:00

(Uppdaterat, ganska långt efter att texten blev skriven Satan i gatan, jag har ju stavat "Russell" som "Russel". Pinsamt, men nu är det rättat i alla fall. Fast inte i rubriken, för då ändras ju adressen till den här postningen och alla länkar till den går hötråd. (Ja,"goes haywire" alltså.))

(Uppdaterat 17/10, 00:40 Roland PM länkar nu till denna postning i sin egen blogg. Rubriken? Jo - "Kalkonrecension". Nu kommer jag inte att kunna somna i natt, utan istället bara ligga och grubbla över hur skämtsamt menad rubriken egentligen var. Attans också.)

För ett tag sedan följde jag med ett icke försumbart intresse Roland Poirier Martinssons blogg. Det var en ganska underhållande samling texter som ofta genom någon underlig verbal krumbukt tycktes vara tvärsäkra och ödmjuka på samma gång. Dessutom var det intressant att komma i kontakt med välartikulerade konservativa tankar på svenska - det är inte varje dag man får göra den, uhm, äran (?). Under den senaste tiden har jag dock tappat intresset något. Efter ett tag blev diskussionerna i kommentarsfältet allt mer hetsiga och innehållslösa, vilket rabiata typer från både höger och vänster mer än gärna bidrog till. Hela processen havererade i samband med Martinssons artiklar om USA och Katrina, där det allra mest bisarra/roligaste inslaget i hela soppan var när Per Bjurman desperat lämnade ut sitt privata telefonnummer i syfte att försvara sig mot påståenden om att han inte alls befann sig i New Orleans, trots att han själv intygade det. Ungefär där tappade jag intresset för bloggen, och snart stängdes kommentarsfunktionen av. Jag förstår beslutet, men fann det ändå lite trist eftersom hela upplägget hade fungerat bra under de första månaderna, med sakligt eftersnack.

Nåväl, Roland PM är inte bara en allmänt konservativ agitator med en blogg, utan kanske huvudsakligen filosof och författare. Han är aktuell med boken "Sånt är livet", som ska handla om vetenskapens sökande efter livets gåta. Den finns bara i inbundet format och är därför Dyr och Ond, vilket är anledningen till att jag inte köpt och läst den ännu. Hans första bok "Russells kalkon" släpptes dock i pocketformat för några månader sedan, vilket fick mig att inhandla och läsa den. (Vad sade ni? Bibliotek? Nej, någonting sådant vet jag ingenting om.)

Kondenserat till en kort mening skulle en beskrivning av boken kunna låta någonting i stil med att "Russells Kalkon" är "en bok om hur gud och vetenskapen formade den västerländska kulturen". Så lyder undertiteln i alla fall, och den får man väl lita på. Som så många andra för Martinsson läsaren genom vetenskapshistorien, från de gamla grekerna, via Newton till Einstein och 1900-talets uppsplittrade vetenskapsområden vari sociologi, genteknik och allt däremellan ryms. Så långt är allt som det ska se ut. Fast saker är sällan som de ser ut att vara vid den första, skissartade anblicken; "Russells kalkon" sticker ut.

När man, som jag, har läst fysik på högskolenivå under flera år får man ganska lätt en torftig och lineär syn på vetenskap. Alla teorier bygger på ett lätträknat antal postulat. Utgående från postulaten gör man sedan härledningar av enkla samband, vilka man försöker tolka i ett slags metafysiskt begreppsmässigt ramverk. Från dessa samband härleds sedan nya, mer komplicerade. Teorin blir alltmer intrikat och allomfattande. Slutligen befästs teorierna med hjälp av experiment, vilkas resultat man redan förutsagt... förutsett att teorierna har varit korrekta, annars är det bara att masa sig tillbaka till ritbordet.

Metodik är ledordet. Fungerande modeller som kan förse fysikern med korrekta förutsägelser är målet. Den rationella människan, avskalad alla sina förutfattade meningar och fördomar om hur världen ser ut är förebilden. Låter det torftigt? Någonstans efter vägen kanske man funderar över vad som egentligen hände med den där fascinationen över universums mystik och begäret efter att nå en djupare, mer sann kunskap. Men det går över.

"Russells kalkon" bestrider ovanstående syn på vetenskapen. Det är en alltför enkel och helt enkel felaktig modell över vad vetenskapen egentligen är utanför sin rationella idealtyp. Martinsson menar att personer som har vetenskapen som sitt huvudsakliga verksamhetsområde är precis som alla andra människor; vad som driver dem är prestige, självbelåtenhet, tro. Vetenskapsmän gissar, säger han. Det handlar förvisso om ytterst intrikata gissningar men likväl gissar man, styrd av allt från rationella avvägningar till personliga preferenser, tro och galenskap.

Anslaget är intressant, och tar sitt första uttryck i var Martinsson väljer att starta sin historieskrivning. Början sker inte i Grekland (som brukligt), utan i Mesopotamien några tusen år tidigare. Här finner man sådant som i någon mening kan anses vara beskrivningar av hur världen fungerar, i form av gudamyter. Varför stormade havet? Därför att guden Apsu var arg. Skörden blev god om Asnan så ville. Och så vidare. Förvisso gav dessa myter inga medel alls för att kontrollera naturen, och inbegriper en ofrånkomlig ad hoc-problematik, men Martinsson menar att det ändå är här som vetenskapens historia måste börja. Den tankeverksamhet som låg bakom mytbildningen var minst lika intrikat som den som ligger bakom vetenskapen; minst lika mycket tankeverksamhet krävs för att fungera i en besjälad natur befolkad av gudar och andar, som i en med gravitation, elektroner och akrylamid. Lägg därtill att det är från begäret efter att förstå naturen som vetenskapen är sprungen. Det rationella - den hypotetiskt-deduktiva metoden, falsifieringen - är förvisso element vitala för att vetenskap ska vara vetenskap, men dessa dök upp senare.

Så, för att återanknyta till tidigare stycken - vetenskapsmän gissar alltså bara? Menar "Russells kalkon" att vetenskapen inte är mer värd? Nej, inte riktigt. Det viktiga med vetenskapen är att gissningar görs det många av, alla är utbytbara - och det finns fullt med forskare som är ute efter att byta ut dem. Mer eller mindre galna infall mals grundligt runt i forskarsamfundet, där varje aspekt utreds. Verkar det logiskt? Stämmer det med vad vi tidigare anser oss veta? Vilka är de experimentella förutsägelserna, och stämmer de? Genom en slags idéernas evolution når man framsteg. Sedan kan den enskilda vetenskapsmannen i sig vara hur kufisk som helst. Kepler beskrivs som en introspektiv och vidskeplig mystiker. Newton skrev betydligt mer om ämnen som alkemi och religion än vad han någonsin skrev om fysik och matematik. Tiden har ikoniserat de stora vetenskapsmännen, och en av bokens mest fördelaktiga sidor är att ta ned dem från pedistalen; inte av förakt för personerna i sig, utan snarare för pedistalerna.

Så långt allt väl.

Den här texten täcker inte allt det som jag finner vara värt att ta upp med "Russells kalkon", utan bör huvudsakligen ses som ett återgivande av några tankar som boken väckte hos mig eller hjälpte mig att utveckla. Det finns fler positiva sidor med boken... och även några negativa. Stundtals tenderar Martinsson att vilja trumma in sin grundläggande tes (som jag har försökt att återge här ovan; i varje fall handlar det om min tolkning av vad jag uppfattar som den grundläggande tesen) lite för ofta, i lite väl starka ordalag; när exempelvis new age kommer på tal tycker jag att han är på tok för vänlig i sin beskrivning av fenomenet. Framemot slutet av boken kan det kännas något tendentiöst, vilket förvisso kan bero på att jag uppfattar boken som ungefär hundra sidor för lång. Vissa anekdoter och belysande historiska exempel hade författaren kanske fram emot slutet kunnat skippa; då har man som läsare redan fattat grejen för länge sedan. Debatten kring växthuseffekten beskrivs stundtals på ett sådant sätt att man kan få intrycket av att de båda sidorna är jämnstarka och lika goda kålsupare båda två. Martinsson erkänner själv att denna debatt är en djungel och att det varit svårt för honom att hålla huvudet kallt, vilket väl är ett varningstecken i sig. Fast inte nödvändigtvis ett starkare varningstecken än vad det borde vara för alla andra som uttalar sig i frågan.

Så, för att summera: Trevlig bok som manar till eftertanke och viss ödmjukhet hos alla oss dogmatiska fysiker out there, samt: det borde vara lag på att alla inbundna böcker ska släppas i pocketformat högst två månader efter utgivningsdatumet.

Och föresten - jag hittade inga upprörande sakfel i boken och jag tror att Martinsson är väl påläst i ämnet. Men två uppgifter tror jag är felaktiga: Danah Zohar är såvitt jag vet inte fysiker såsom påstås i boken, utan journalist. Tur är väl det, annars skulle antagligen den eventuella fysikerutbildning som hon genomgått inte få särskilt högt betyg med tanke på hennes allmänt bisarra bok "Kvantjaget". Och det finns inga bevis för att fria kvarkar existerar - resultaten från de experiment som Martinsson tar upp i sin bok (utförda av LaRue, Fairbank och Hebard från sent 70-tal till början av 80-talet) har efterföljande forskare inte lyckats reproducera. En övre gräns på koncentrationen av fria kvarkar i materialen som användes i de ursprungliga experimenten har nu bestämts till mindre än 10^-27 per nukleon. Och det är lite som attans attan, ska ni veta.

Och priset för århundradets fånigaste formulering går till...

2005-10-08T11:58:00.000+02:00

Av en slump surfade jag in på nya magasinet Neos hemsida. Jag möttes av följande beskrivning:

Neo ska vara en samlingsplats för alla som älskar frihet och framsteg, krämig cappuccino och halvfranska band.

Alltså, allvarligt, ovanstående ger mig rysningar av rent Cthulhuoida mått. Vem skrev det där? Vem måste dö?

Djuren är våra vänner (men antagligen inte djurvännerna)

2005-10-04T23:33:00.000+02:00

Den hetsigaste debatten hittills bröt ut idag på den sociologikurs som jag läser för tillfället. Vad rörde det sig om då, tro? Marx' status som vetenskapsman? Positivismens aversion mot metafysiska utsagor? Postmodernismens ställning i nuläget - vetenskap eller ideologi? Nej, inte riktigt.

Det handlade om hundvalpar.

I en genomgång av George H. Meads teorier kring människans medvetande, menade föreläsaren att vad som skiljer oss från djuren (och som genom hur det påverkar vår kommunikation skapar vårt medvetande) är att människor har en förmåga att sätta sig in i hur andra människor tänker, medan djur saknar denna förmåga. "Öh, tja, det låter väl vettigt", tänkte jag förstrött, medan salen började fyllas av upprörda handuppräckningar. Den ena djurberättelsen efter den andra börjar att bubbla fram från salens alla provocerade djurälskare: Någon hund aktar sig för någon katt för att hunden vet att katten tänker anfalla; en hundvalp lyckas förutse när den ska få mat när den inte borde; en häst kastar av sin ägare när den försöker rida (ägaren, inte hästen) på ett oroande beräknande sätt; en särskild spindelart kan lägga upp strategier som varar i flera dagar för att få fatt på sitt byte. Och. Så. Vidare. Varje berättelse är enligt den som återger den ett bevis på att Mead har helt uppåt väggarna fel. Det enda som skiljer sig från ett tvärsäkert påstående är den starkt retoriska frågan "Hade Mead själv husdjur, tro?" Ta-daa! Där satt den!

I pausen diskuterar jag och en tjej vad som kom först - kommunikation eller självmedvetande. Hon tror på kommunikation... och på tummar. Apor nämns som exempel på antagligen självmedvetna, intelligenta djur. Jag nämner att jag vagt hört någonstans att delfiner ska vara självmedvetna varelser, med inte helt oäven intelligens.

"Tänk, om de hade haft tummar så hade de kanske byggt jättelika städer och maskiner under vattnet!", säger jag euforiskt och gör en svepande gest bara för att understryka hur stora städerna hade kunnat bli.
"Ja, eller så hade de varit smarta nog att låta bli" blir svaret.

Hon har nämligen tidigare läst ett år humanekologi; det som definierar intelligens är att man är smart nog att inte tära på jordens ansträngda resurser. Jag är ingenjör och således är jättelika köpcentrum och neonskyltar för mig ett tecken på den yttersta intelligensen. Där ser man; folk verkar onekligen ha olika perspektiv på saker och ting - satan i gatan.

Men vi enades i alla fall om att djurälskare antagligen tillhör ett lägre stadium av medvetandet som ligger närmare djurens; det är därför som de vill umgås med så många hundvalpar hela tiden. Hundvalparna ligger mentalt närmare dem, helt enkelt. Och sedan skrockade vi förnöjt åt våra elakheter.

(Nej, jag har ingenting emot djur i sig. Katter är trevliga.)

Fysikpriset 2005

2005-10-04T19:40:00.000+02:00

Nobelpriset i fysik gick i år till Roy J. Glauber för hans arbete kring kvantteorin om optisk koherens, samt till John L. Hall och Theodor W. Hänsch för deras arbete rörande högprecisions-laserspektroskopi. Hmm, det där låter ju bekant på något sätt. Ja visst ja, det var ju i princip exakt det som mitt exjobb handlade om! Där ser man. Feel free att kalla mig Mr. Trendsetter eller någonting liknande.

Den som är intresserad av vad lasrar i allmänhet är till för, och vill lära sig lite mer om tankarna kring lasrar med hög precision kan ju upplysas om att det var nästan exakt det som jag skrev om här på bloggen för en dryg månad sedan. Texten fokuserar främst på mätproblematiken inom den ultrakorta laserfysiken och kan läsas här. (Avslutningen är lite väl teknisk och specifik för just mitt exjobb, så skippa den gärna, jag blir inte ledsen för det.)

En fördjupande text (PDF) om teorierna bakom priset finns att hitta på Nobelprisets hemsida.

Studio 24 har ett kortare inslag om fysikpriset på sin hemsida.

Mer Alan Moore

2005-09-29T01:40:00.000+02:00

1. Note to self: Skippa trubbig och övertydlig ironi som exempelvis den som dök upp i den förra postningen. Less is more, aight?

2. Äntligen har jag skaffat en sån där charmig pryl som håller koll på hur många och vilka som besöker min blogg. För några dagar sedan var det någon som hade sökt på "attosekund" på Google och kommit in på bloggen. Tyvärr väller det in suspekta element som har sökt på "sexskämt", vilka jag misstänker blir lite besvikna när de väl insett vad de hamnat i för röra. Men där har vi helt klart en affärsidé - en sexskämtsblogg! Hör ni det, alla drivna blogg-entrepenörer?

3. Nu till mer intressanta ämnen. Låt mig först skippa den här fåniga listnumreringen.

(sploff)

Så där ja. (Ja, det är så det låter då man skippar listnumreringar.)

Jag skrev tidigare några rader om "V for Vendetta" och den film som är baserad på denna grafiska roman. Nu, lagom inför filmpremiären i november, har Egmont släppt en svensk översättning i inbundet format. Det är bara att tacka och ta emot, för det här är det absolut bästa som serieformatet har att erbjuda. Men man kan ju möjligtvis diskutera det faktum att Barnboken.nu säljer exemplar av romanen i sin egen bokhandel; detta tillsammans med bland annat "Kalle Ankas Pocket 314" och "Bamse Pyssel 12". Jag undrar vad de där tre små ungarna där uppe i vänstra hörnet kan tänkas uppskatta mest av "V". De bestialiska mord som V utför, eller varför inte bombdåden? Koncentrationslägren? Tortyrscenerna? Ja, antagligen tortyrscenerna. Ännu ett tecken på att man här i Sverige fortfarande tror att målgruppen för serier alltid är barn; satans Lilla Fridolf-land det här.

(Jonas Morian skrev även han tidigare om "V for Vendetta" och tipsade där om en utmärkt sida som diskuterar serieromanen mer utförligt.)

Det finns tyvärr inte särskilt mycket utgivet på svenska som är skrivet av författaren till "V", Alan Moore. Det enda övriga verk som jag vet om är "Watchmen", men den titeln misstänker jag bara finns att hitta på antikvariat numera. Själv snubblade jag över mitt exemplar på en utförsäljning som det lokala biblioteket här uppe på Norra Fäladen hade för några år sedan; jag krävdes på hela fyra spänn.

"Watchmen" är en miniserie i 12 delar och det första numret utkom 1986. Den kan bäst beskrivas som en dekonstruktion av superhjälteserien såsom vi fram till den tiden lärt känna den. Av många kan superhjältegenren - med viss rätta - kännas som inte helt verklighetsförankrad och, ja, helt enkelt - fånig. Det behöver nödvändigtvis inte bero på att många av alla dessa superhjältar har övernaturliga förmågor - "superkrafter" - science fiction och fantasy är ju inte helt obekanta och oacceptabla begrepp inom populärkulturen (även om det såklart finns många som tycker att sådant är fånigt det med). Nej, det handlar mycket om hur själva konceptet är utformat. Varför i hela friden måste de klä sig i så fåniga, färggranna dräkter för? Och varför accepteras deras närvaro av allmänheten? Hur ser mekanismerna ut i ett samhälle där sådant kan få förekomma?

I "Watchmen" ställer sig Moore dessa frågor. I denna serieromans värld dyker de första superhjältarna upp för första gången i slutet av 30-talet. Gemensamt för dessa är att de är mer eller mindre vanliga människor (inga superkrafter än alltså) som inspirerats av de tidiga superhjältarna från serietidningar som ACTION COMICS, där bland annat Stålmannen gjorde sitt första framträdande. ("Alla de här gamla hjältarna [som Stålmannen] är förstås glömda nu" konstaterar en av personerna i romanen.) Motiven till att spöka ut sig är av den typ som återfinns hos vem som helst: Vissa vill tjäna pengar, vissa vill göra reklam för sig själva, andra har sexuella böjelser som de vill leva ut. Några har en väldigt stark uppfattning om vad som är Rätt och Fel, Gott och Ont, och några få är på gränsen till fascister. De drar på sig sin dräkt, antar lagom fåniga alias som "Hooded Justice" eller "Nite Owl" och spöar skurkar, eller snarare dem som de uppfattar som skurkar.

Skulle då den här typen av människor tillåtas få husera fritt i vårt samhälle? Svaret är självfallet nej, vilket är vad Moore kommer fram till även han. Efter tre, fyra decennier börjar folk tröttna. Poliserna strejkar i protest, kravaller utbryter och 1977 antas en lag som förbjuder dessa vigilanter att verka. Detta får de flesta av superhjältarna att sluta och återgå till den grå vardagen. De som fortsätter verkar antingen utanför lagen, eller på uppdrag av regeringen.

Som tidigare nämndes har de flesta superhjältar inga krafter av något slag. I bästa fall är de vältränade och atletiska eller så äger de ett gäng häftiga tekniska prylar. Den enda person som man kan kalla superhjälte är en man som, då han var mänsklig, hette Jon. Han var fysiker, men råkade ut för en strålningsolycka inte helt olik den som Bruce Banner råkade ut för då han förvandlades till Hulken. Resultatet? Först: Han blir blå och flintskallig, och så har han inga pupiller längre. Fast det kanske inte är det mest intressanta, för vår blåa supervarelse kan även i princip manipulera och omforma all materia och energi som finns runt omkring honom; sannerligen en kraftfull, näst intill gudalik, förmåga. "Övermänniskan finns. Och han är amerikan", säger man när nyheten basuneras ut. Jon blir "Dr. Manhattan", en direkt anspelning på Manhattan-experimentet, vilket var provsprängningen av den första atombomben.

Även här stannar Moore upp och funderar över hur en människa med sådan kraft skulle påverka samhället. Det första resultatet är av ren vetenskaplig/teknisk art: Dr. Manhattan - som nu arbetar direkt under den amerikanska regeringen - använder sitt utökade intellekt och insikt i vilka naturlagar världen styrs av till att accelerera utvecklandet av ny vetenskap och teknik. Bensindrivna bilar är ett minne blott - nu är det elbilar som folk kör runt i - och i bakgrunden hör man nya teorier om andra dimensioner och varelser som kan tänkas leva där. Exempelvis.

Det andra resultatet är politiskt: Den terrorbalans som upprätthölls under kalla kriget (i "vår" värld, dvs) rubbas kraftigt till USA:s fördel. Dr. Manhattan är den kritiska faktor som gör att USA vinner Vietnamkriget. Sovjet känner sig alltmer trängt och desperat, vilket ökar risken för ett tredje världskrig, spelat enligt atomvapnens notsystem. Bland annat tack vare framgångarna i Vietnam är Richard Nixon inne på sin fjärde (!) omgång som president; det antyds någonstans att de två journalisterna Woodward och Bernstein (som låg bakom avslöjandet av Watergate-affären) mördats, antagligen av en regeringslojal superhjälte.

Själva historien tilldrar sig i mitten av 80-talet. En av de regeringslojala superhjältarna, psykopaten "Comedian", hittas mördad i sin lägenhet... eller rättare sagt utanför sin lägenhet; han har kastats ut från sin våning och ligger allmänt mosad ute på trottoaren några tiotal meter längre ned. Snart är det andra av de gamla superhjältarna som råkar ut för olyckor, och det verkar som att någon är ute efter dem. Vem? Och varför? På ett plan fungerar "Watchmen" just som en ren spänningshistoria med deckarinslag. Intrigen är välskriven där ledtrådar i form av små detaljer pytsas ut efter vägen, fram till den minst sagt spektakulära avslutningen. Möjligtvis är detaljerna något för små, för risken finns att upplösningen känns lite hittepå när man väl får reda på hur allting ska hänga ihop. Det kräver några väl koncentrerade omläsningar för att riktigt kunna uppskatta det intrikata upplägget.

Men, liksom med "V for Vendetta", så finns det även andra aspekter att hitta för den som gillar sådant. Detaljerna nämndes nyss, och dessa är alltid närvarande, inte bara när det kommer till själva intrigbygget. Moore och Dave Gibbons (som står för de ganska enkla men ändå väl fungerande teckningarna) öser på med småsaker i syfte att skapa en så komplett bild av Watchmen-världen som möjligt. I en av de gamla superhjältarnas memoarer nämner den åldrade hjälten att han funderade på att ikläda sig slängkappa ett tag, men skippade den idén eftersom han alltid snavade på den (slängkappan, inte idén). Brandpostliknande tankstationer för elbilar finns uppställda lite här och var. Och vad läser kidsen istället för superhjälteserier (för sådant är ju meningslöst, de finns ju i verkligheten)? Jo - piratserier! Samhällsbyggandet är liksom intrigbyggandet imponerande.

Så, detaljrikedomen och trovärdigheten i dekonstruerandet av superhjältemyten på makroplanet får mer än godkänt. Men hur står det till på mikroplanet? Hur fungerar beskrivningen av de enskilda hjältarnas psykologi? Nja, det fungerar i min mening inte särskilt bra. Det mesta som man kan få fram av hjältarnas psykologi återfinns i den fingerade självbiografin av den gammal superhjälten, som får avsluta varje kapitel av serien. Där beskriver han hur han själv resonerade då han tog på sig sin dräkt för första gången, och går dessutom igenom några av hans maskerade kamraters motiv. Men utan bildrutor blir texten ganska torr och oinspirerad och är någonting man måste tvinga sig igenom.

Personerna som Watchmen kretsar kring beskrivs förvisso detaljrikt, men ändå ganska oengagerat. Med några få undantag tycks de mer få representera olika filosofiska skolor än riktiga individer:

Dr. Manhattan är materialisten, gränsande till nihilism. Det som i slutänden får honom att bestämma sig för att hjälpa människosläktet är skönheten i att livet på jorden är resultatet av en högst osannolik händelse. Kärleksdikter won't impress him, det är då något som är säkert.

Rorschach är en vigilante som efter att ha bevittnat ett bestialiskt barnamord blir lite, ja, obalanserad, och bedriver ett enmanskorståg mot brottsligheten... eller mot dem som han betraktar som brottslingar. Världen är svart eller vit för honom och han får således symbolisera den moraliska absolutisten.

Comedian står för egoismen, möjligtvis i en väldigt cynisk form. Han anser sig ha insett att världen är ett skämt och har bestämt sig för att skratta åt den, företrädesvis medan han slaktar oskyldiga människor i exempelvis Vietnam.

Ozymandias marknadsför sig själv som världens smartaste man. Han tror sig kunna räkna ut vad som kommer ske i den nära framtiden, and it won't be pretty. För att avstyra hemskheterna är han beredd att gå riktigt långt, och ändamålen helgar medlen. Han får således representera utilitarismen.

Det är värt lite kredd för hur Moore väver in de filosofiska aspekterna i berättelsen och ställer de olika skolorna mot varandra (med oklar segrare). Men min känsla är att han missar någonting väsentligt då personerna reduceras blott till representationer. Resultatet blir lite väl kallt och opersonligt. Det är omsorgsfullt uthuggna tegelstenar och murbruket är hur fint som helst, men ändå handlar det på ett plan bara om ett tråkigt tegelhuskomplex från 60-talet. Ok, riktigt så illa är det inte, men känslan av besvikelse är påtaglig.

Trots nackdelarna bör "Watchmen" ändå läsas, helst minst ett par gånger så att man kan få fram allt det goda med verket. För det finns mycket gott i den, vilket jag hoppas har framkommit i ovanstående stycken. Upphaussningen är dock lite för stor, om än förståelig. Och bry er inte om att vänta tills filmen kommer, för det händer nog aldrig. En filmatisering har varit på gång vid ett flertal tillfällen under årens lopp, och senast för några månader sedan lade man ned det senaste försöket till att förverkliga filmplanerna.

Politiskt test

2005-09-28T12:02:00.000+02:00

För allas bästa antar jag att det är bäst att jag varudeklarerar mig själv politiskt. I sådana fall får ju mina läsare en rättvis chans att värja sig mot alla subtila, politiska meddelanden som jag smyger in i min blogg. Visste ni exempelvis att skaparna av "Rough Science", som jag skrev om i min förra postning, är medlemmar av en ond, nyliberal organisation som i var tjugofjärde bildruta av programmet klipper in politisk propaganda, som "Spotta på alla fattiga"?

Eller ok, nu ljög jag. Lite.

Nåväl, för detta varumärkesändamål hittade jag genom Louise en variant av alla dessa politiska test som cirkulerar runt på internet. Resultatet är som följer:

You are a
Social Liberal
(88% permissive)

and an...
Economic Conservative
(78% permissive)

You are best described as a:

Libertarian

Link: The Politics Test on Ok Cupid
Also: The OkCupid Dating Persona Test

Lite "värre" än vad jag hade räknat med, men låt gå. Inget test är ju direkt hundraprocentigt och jag hade antagligen svarat lite annorlunda om jag varit på ett litet mer dämpat humör än vad jag är på idag.

Tv-tips; underrubrik: "Bättre sent än aldrig"

2005-09-27T13:25:00.000+02:00

Mitt favoritprogram på TV för tillfället är "Rough Science", eller "Forskare i Fält" som den kallas på svenska. Upplägget: En handfull forskare inom fysik, kemi & dylika ämnen placeras på olika platser i världen; denna säsong tillbringar man i på ön Zanzibar. Där får man olika uppdrag, som exempelvis går ut på att bygga en kylande kroppsdräkt mitt ute i Death Valley eller bestämma sin position ute på någon ö, angett i lattitud och longitud. Till sin hjälp har forskarna enbart vad de kan finna i omgivningarna, vilket oftast innebär trasiga radioapparater och kokosnötter. Underhållande och lärorikt!

Och snart även väldigt slut. För någon timme sedan gick näst sista avsnittet av den senaste säsongen. Jag kom in efter att programmet pågått några minuter och fattade inte riktigt grejen, men det verkade som att man försökte konstruera något slags "korallrevstjuvlarm". Nåväl, ni har fortfarande chansen att kolla in det sista avsnittet. Jag undrar om det går att få tag på de tidigare avsnitten på något sätt... Finns det folk som lägger upp program av den här typen på internet, tro?

I övrigt: ICA Foodman på Delphi (Lunds största studentghetto) ska läggas ned! Ack, jag minns alla de påsar chips som jag inhandlat där under årens lopp. (Nu fick jag lite Heidenstam-vibbar: Jag längtar ICA-butikerna där chips jag köpt... Om min ingenjörskarriär inte lyckas kommer jag att satsa på att försörja mig genom att skriva riktigt dåliga pastischer; där har jag nog en nationalekonomiskt komparativ fördel gentemot alla andra.) Nåväl, de stänger inte förrän till sommaren, och då har jag väl förhoppningsvis flyttat till en mer gemytlig omgivning. Men ändå.

Plasmalampor, Jules Verne och - lindbast

2005-09-25T23:10:00.000+02:00

För ungefär fyrtiosju år sedan fick jag i ett kommentarsfält en fråga angående hur plasmalampor egentligen fungerar. Jag kan tipsa om en sida som på ett hysfat överskådligt sätt besvarar den frågan. En kort sammanfattning av sidan skulle kunna låta ungefär så här:

1) Ett högfrekvent starkt elektriskt fält appliceras över lampan genom en elektrod i mitten av den.

2) Elektroner susar ut från mittenelektroden, och joniserar den gas som lampan är fylld med, vilket ger upphov till den färggranna plasman. Spänningen över lampan måste vara stark, annars så blir inte gasen joniserad. Det är också bra om gasen är en ädelgas, annars kommer den att reagera med elektroden i värmen och därigenom ge upphov till en massa jobbiga kringeffekter. Olika sorters gas ger upphov till olika sorters färger; helium ger blå-lila, och neon ger röd-orange, exempelvis.

3) Elektronerna leds därefter genom glaset, ut i luften. Det är här det viktiga i att spänningen ska vara högfrekvent kommer in i bilden, annars kan inte strömmen ledas ut genom glaset. När man för handen mot lampans yta kommer elektronerna hellre av "vilja" ledas ut åt det hållet, eftersom ledningsförmågan hos handen är bättre än vad den är för luften; det är därför plasmastrålarna dras mot handen. Man kan se det som att elektronerna rör sig i en krets med en kondensator tillkopplad: ena plattan i kondensatorn är plasman, andra plattan är luften eller handen, och det mitt emellan är glaset. Kapacitansen minskar med en hand som platta, istället för luft, och strömmen blir större.

Fast jag är långtifrån någon plasma-expert, så om någon vill lägga till något eller rätta mig, kör hårt.

För Lunda-baserade livsformer (samt dem som uppehåller sig i Halmstad och Växjö) kan meddelas att Folkuniversitetet i vår kör en föreläsningsserie med Jules Verne i fokus. Diverse prylar inom naturvetenskap och teknik kommer att avhandlas med Vernes författarskap i bakhuvudet. SF-kännaren John-Henri Holmberg höll den första föreläsningen tidigare under veckan, och gjorde mycket bra ifrån sig. I programmet ser jag att några av de vettigare personerna som jag har haft som föreläsare ska hålla föredrag, och det är väl bra. Den mer namnkunnige Hans-Uno Bengtsson ska även medverka på ett hörn, och jag vill därför ta tillfället i akt och häva ur mig att jag tycker att hans böcker är onödigt pratiga och i allmänhet inte särskilt bra. Så, då var det gjort.

Och där upptäckte jag att jag inte var den första som tipsade om detta. Fanspan hann föga förvånande före, och tycks även länka till en mystisk "Haasamat" på Fallfrukt som omnämnt hela spektaklet några dagar tidigare. "Haasamat" är för övrigt ett pseudo-anagram av någonting som fram tills nyligen var mitt huvudsakliga internet-nick; där ser man. Det verkar vara en trevlig kille som jag skulle kunna ha ett par saker gemensamt med. Uhm. Helt plötsligt känns hela det här hyperlänkandet fram och tillbaka väldigt meta-förvirrande.

Vetenskapsnytt rapporterade för övrigt om något slags vetenskapsevent som skulle ha ägt rum i Lund i fredags. Hmm. Så det kanske var det som det där fåtalet små, rödvita tält uppställda kring Lundagård var till för? Det verkade måttligt välbesökt då jag sprang igenom där mitt på dagen, men det kan ju ha rått tillfällig stiltje i publiktillströmningen då. Kollar man igenom programmet (PDF) så inser man att det antagligen blev värsta anstormningen kvart i fyra på eftermiddagen då det för mellanstadiekidsen vankades, citat, "Filmtajm":

15:45-16:00: Lindbast
Filmen visar tillverkning av rep av lindbast. Rep och snören har varit viktiga i det förhistoriska samhället men på grund av att de sällan bevaras kan vi arkeologer lätt glömma bort dem. Kommentarerna är på danska.

Alla arkeologer out there får ursäkta den milt raljanta tonen, men - attans, där missade man något.

Det kvittrar i laserlabbet

2005-09-05T01:33:00.000+02:00

Jo, exjobbet är ju färdigt, skrev jag tidigare. Det har dock tillkommit ett moment i år för att man ska få sitt arbete godkänt. En ett par sidor lång sammanfattning av sitt arbete måste nedtecknas, antingen i form av en vetenskaplig eller populärvetenskaplig artikel, utöver den uppsats man skrivit. Och utöver den halvtimmes långa muntliga presentation man hållit. Jag undrar vad som kommer härnäst, att man ska presentera sitt arbete i form av en radiopjäs månne? Äsch, jag ska hålla tyst; det verkar ju som att jag fått läsare under den senaste tiden och jag vill inte riskera någonting då risken finns att någon av dessa läsare kan vara en höjdare på LTH vars reaktion på mitt spefulla förslag blir "Ja, men det kanske vore något..."

Nåväl, jag har tillbringat kvällen med att slänga ihop en sammanfattning av det ämne som mitt arbete rör sig inom, i form av ett allmänt tramsigt försök till en populärvetenskaplig artikel. Läs eller dö. Eller det kanske skulle vara "läs och dö"? Nåväl, här vi gå:

Den Kvittrande Lasern
- eller hur man mäter sin skostorlek med sin egen fot som linjal
Ett drygt tre sidor kort epos i de surrealistiska kroppsdelarnas värld

Lasern var en av det förra århundradets stora uppfinningar. Den bygger på principer som kan spåras tillbaka till Einstein i början av 1900-talet, men det var först 1960 som man lyckades konstruera den första fungerande anordningen. Användningsområdena för lasern är många. Inom medicinen används den bl.a. som hjälpmedel vid ögon- och plastikkirurgi, och metoder för diagnostisering och behandling av cancer med laserljus är under utveckling. Inom fysiken och kemin är lasern ett oumbärligt instrument, där den bl.a. används för spektroskopiska ändamål, d.v.s. undersökningar där man försöker bestämma vilka ämnen en okänd lösning eller gas består av, utgående från ljuset som lösningen eller gasen sänder ut när man belyser den; ett direkt användningsområde för detta kan vara att mäta förekomsten av giftiga ämnen i luften. I vårt direkta vardagsliv är lasern ständigt närvarande i form av Cd- och Dvd-skivor, vilka avläses i skivspelaren med en laserstråle. Och vad som kanske är allra viktigast – streckkodsavläsarna. Hur skulle vi egentligen klara oss utan dem?

Det speciella med lasern är att den sänder ut ljus med speciella egenskaper som inte kan uppnås med andra ljuskällor. Ljuset från en glödlampa skänker oss förvisso ett välkommet sken då mörkret faller på framåt kvällen, men är för vissa ändamål inte bra nog. För det första sänds ljuset ut i vilken riktning som helst. För det andra består ljuset från en glödlampa av en mängd olika våglängder (d.v.s. en mängd olika färger), vilket vi uppfattar som vitt ljus. Om vi exempelvis vill ha en samlad ljusstråle inom ett smalt våglängdsområde (d.v.s. av en enda färg) är glödlampan tämligen värdelös, men det är just dessa egenskaper som en laserstråle har. När man väl har denna skarpa, samlade stråle kan man använda den för att utföra allt det som räknades upp i föregående stycke.

Även om streckkodsavläsare är imponerande apparater i sig, är det dock inte allt som laserfysikerna fokuserar på. Ett hett forskningsämne nu för tiden är s.k. ultrasnabb laserfysik. Målet är här att producera ”skott” av laserljus – laserpulser – som varar så kort tid som möjligt. Detta sker genom att lägga samman laserljus av olika våglängder som täcker ett brett våglängdsområde och låsa dessa till varandra, exempelvis genom en teknik som kallas modlåsning. På så sätt kan man i nuläget producera pulser som varar i drygt 100 attosekunder. En attosekund motsvarar en miljarddels miljarddels sekund; det är alltså tämligen snabba förlopp det rör sig om, för att uttrycka sig milt.

Anledningarna till att man vill producera så korta laserpulser som möjligt kan grovt indelas i två:

Ett: Med korta pulser kan man utföra experiment som kräver höga energier, utan att för den skull behöva producera så mycket energi i det långa loppet. Tanken är här att koncentrera den lilla energi man har i lasern till att urladdas under så kort tid som möjligt, och på så sätt producera laserpulser med väldigt hög effekt. Står man och boxar lagom oengagerat på en sandsäck under en timme, utan att lägga någon större kraft bakom slagen händer det inte särskilt mycket intressant; samlar man däremot alla de slag man utsatt säcken för under timmen till ett enda, flyger däremot sandsäcken all världens väg, ut genom fönstret. De situationer där effekten är hög är högst intressanta för fysiker, för det är först då som häftiga saker börjar hända. Man utsätter mer än gärna atomer eller molekyler för korta, högenergetiska laserpulser, i syfte att studera de effekter som uppkommer då de slits sönder. Då pressar man sina teorier kring atomer och laserstrålning till det yttersta, och kanske upptäcker man något nytt fenomen som ger en ny insikt i sina teorier och eventuellt nya nyttiga tillämpningar i framtiden.

Två: Korta pulser möjliggör att man kan mäta processer som sker under väldigt kort tid. För att förklara detta stannar vi kvar i sportens underbara värld, men lämnar den något brutala boxningen och beger oss ut på löparbanan. Vi har nu i uppgift att mäta den tid det tar för en löpare att fullborda ett varv runt banan. Enkelt, säger vi, och ber den som givit oss denna uppgift om ett stoppur. Nej, riktigt så enkelt ska det inte bli, flinar vår lätt sadistiske uppdragsgivare och räcker oss en stor väggklocka med visare istället. Denna klocka har den lilla egenheten att likt dem som satt uppe i klassrummen då vi gick i lågstadiet, så rör dess minutvisare på sig först när en hel minut har gått. Någon sekundvisare ser vi inte röken av.

Detta leder självklart till problem; om löparen fullbordar ett varv på 1.50 är det strängt taget omöjligt att mäta upp detta med vår klocka, eftersom dess noggrannhet helt enkelt inte är avsedd för att mäta någonting annat än hela minuter. Värre blir det när vår uppdragsgivare (som vi vid det här laget börjar ana inte alls är människa, utan härstammar från någon diabolisk källardimension) ber oss ta tid på ett 100-meterslopp som just ska till att starta. Nu klarar vi oss inte ens med en sekundvisare, utan istället behöver vi en digitalklocka som kan mäta hundradelar av en sekund.

Det står klart att ju snabbare förlopp vi vill mäta, desto noggrannare klocka behöver vi. Detta blir plågsamt uppenbart för en kemist som vill studera de mekanismer som ligger bakom kemiska reaktioner, där olika ämnen reagerar med varandra för att i slutändan resultera i nya ämnen. Detta är processer som sker under några femtosekunder, där en femtosekund står för en miljondels miljarddels sekund; en ofattbart kort tid alltså. För att kunna studera och mäta dessa korta förlopp måste man alltså använda sig av någonting som varar lika länge (jämför med att för att mäta en sekund så behöver man en sekundvisare). Lösningen ligger här i, som den uppmärksamme läsaren kanske redan anat, de ultrasnabba laserpulserna. Genom att bestråla molekylerna som ingår i reaktionen och på så sätt ”avsöka” den erhåller man den noggrannhet man var ute efter.

Men det finns även en annan aspekt av mätproblemet. För att kunna vara säkra på att våra mätresultat är de rätta vill vi även att vår klocka ska gå rätt; sekundvisaren måste motsvara exakt en sekund. Motsvarigheten till detta i laserfysiken är att vår laserpuls verkligen måste vara 35 femtosekunder lång, och inte 20 eller 50. Tror vi att den är 35 när den egentligen är 50, blir resultatet av våra mätningar självfallet fel. Innan vi startar vårt riktiga experiment måste vi alltså börja med att bestämma hur själva laserpulsen uppför sig. Och det är inte det lättaste.

De kortaste pulser som fysikerna har lyckats producera är i en slags mening det allra kortaste ögonblick som någonsin skapats av människan. Och vad mäter man det allra kortaste ögonblicket med? Frågan kan formuleras annorlunda: Hur mäter man sin skostorlek om det kortaste mått man har tillgång till är sin egen fot?

För att lösa detta problem har en mängd olika tekniker utvecklats, vilka alla benämnts med mer eller mindre långsökta namn så att förkortningarna bildar olika djur. Spectral Phase Interferometry for Direct Electric-field Reconstruction blir SPIDER. Reconstruction of Attosecond Beating by Interference of Two-Photon Transitionsblir RABITT. (Ja, enligt den standard de har på avdelningen för atomfysik på LTH så stavas det så.) Och så vidare. Mitt examensarbete har dock hållit sig på amfibiestadiet, då det har fokuserat på en teknik benämnd FROG, vilket står för Frequency Resolved Optical Gating.

Den idé som FROG bygger på grundas i insikten att man för att mäta den korta laserpulsen, kan använda sig av pulsen själv. Genom att dela upp pulsen i två delar kan man svepa den ena delen över den andra. Då de båda delarna i detta svep överlappar varandra i ett speciellt s.k. olinjärt optiskt medium, ger detta upphov till en signal, annars inte. Denna resulterande signal mäts sedan med en spektrometer, vilket är ett instrument som mäter våglängdsinnehållet hos signalen. Resultatet efter ett svep blir en tvådimensionell figur likt den i bilden nedan, där signalens våglängdsinnehåll åskådliggörs för varje tidpunkt i svepet.

Genom att i ovanstående figur mäta på x-axeln hur lång denna signal är, kan man få en uppfattning om hur länge själva laserpulsen varar. Genom att man dessutom mäter våglängden hos signalen, kan man även utläsa andra egenskaper hos pulsen.

Ett problem hos snabba pulser är att deras våglängdsinnehåll kan ha en tendens att förändras med tiden. Detta fenomen brukar av de engelskspråkiga betecknas som ”chirp”, vilket på svenska betyder någonting i stil med ”kvitter” Anledningen till denna något udda benämning är att våglängden hos pulsen ändras på samma sätt som tonerna gör i fåglarnas sång (glidande från låg ton till hög, eller tvärtom). Detta fenomen leder till att våglängderna i pulsen inte längre låser perfekt till varandra, och pulsen kan därför förlängas. Detta är självfallet inte önskvärt eftersom man oftast är ute efter att producera så korta pulser som möjligt, och därför är man ytterst intresserad av att förutom själva pulslängden, även mäta ”kvittret” i pulsen. Som synes i figuren ovan kan man även få information om detta fenomen genom en FROG-mätning, där förändringen i våglängd ger upphov till en lutning i själva signalen.

Även om man kan få ut mycket information bara genom att studera figuren ovan, är detta inte nog. För att mer precist bestämma längden på pulsen och dess kvitter måste man gå andra vägar. Vad detta examensarbete gått ut på, har varit att skriva och tillämpa en särskild algoritm – ett datorprogram – som utifrån FROG-mätdata samt kunskap om de fysikaliska processer som sker då FROG-signalen skapas, stegar sig tillbaka och listar ut exakt hur den ursprungliga laserpulsen såg ut från början.

Den algoritm som normalt används för denna typ av karakterisering idag kallas Principal Components Generalized Projections Algorithm (PCGPA) och utvecklades för ungefär åtta år sedan. Det är denna som jag har försökt implementera under det dryga halvår som tiden för mitt examensarbete har varat. Resultatet har varit positivt. Datorsimuleringar har visat att algoritmen är ytterst kraftfull för att karakterisera både femto- och attosekundpulser, och då programmet har testats på experimentella data har resultaten varit högst lovande för femtosekundspulser i det extremt ultravioletta våglängdsområdet. Allt detta gör det troligt att man kommer att lyckas med en heltäckande karakterisering av riktiga attosekundspulser utgående från PCGPA inom en inte alltför avlägsen framtid.

Slutsatsen är alltså att det ser ljust ut. Det finns ett bra sätt att mäta sekundvisaren på, och det är inte bara din skostorlek som du kan bestämma med hjälp av din egen fot; du kan dessutom spela in fotens fågelsång med den.

Fast nu är det bäst att den här artikeln snabbt får ett avslut, innan det blir alldeles för surrealistiskt.

(Notera att bilden är lite konstig, med linjer i hörnen som inte bör vara där. Ingenting jag orkar ändra för tillfället. Förlåt. Jag hade antagligen kunnat slänga in en massa spexiga hyperlänkar i texten också, men som om jag orkar det så här mitt i natten. Ni får googla om ni är intresserade av något. Förlåt, än en gång.)

Ett tecken?

2005-08-24T14:20:00.000+02:00

Sedan nära en vecka tillbaka är jag färdig med mitt examensarbete. Det var fram emot slutet väldigt svettigt och o-fyllt på sömn och dylikt, men det gick vägen och jag tror till och med att jag är nöjd. Se där.

Nästa vecka hoppar jag på grundkursen i sociologi. Jag tänkte att en sådan kurs kunde fungera som en bra inkörsport till de mer humanistiska och samhällsvetenskapligt orienterade ämnena; det ska bli trevligt att få komma i kontakt med andra perspektiv ett tag. Och dessutom måste jag ha någonting att göra medan jag söker jobb.

Jag surfade nyligen in på den sociologiska avdelningens hemsida, nyfiken på vad som skulle vänta mig till hösten. Vad möts jag då av? Jo, en stor rubrik i fetstil som löd: "Skyddstullar och bättre grödor - Afrikas väg ur fattigdomens grepp". Haha. Jag tar det som ett tecken från ovan, någon random gudom försöker säga mig någonting: Bah, tro inte att du kan komma här och förespråka rivna tullmurar, du naive, dödlige liberal.

Fortsättning följer...

Ljudeffekt: Bröl; segerrikt

2005-08-15T23:15:00.000+02:00

Ha!

Ha-ha!

Hahahaha.

Och här kommer det som påannonseras i överskriften: Brööööl.

Mysteriet med den försvunna konstanten (se Del 1 & Del2 för bakgrund) är antagligen löst. De goda nyheterna är att det inte är något fel på min algoritm. Däremot har den mätdata som jag skickar in i algoritmen en alldeles för dålig spektral upplösning. Detta blir mitt stackars program alldeles förvirrat av, varpå det spottar ur sig värden som förvisso förhåller sig korrekt till varandra, men som skiftar från de korrekta värdena med en faktor som beror på upplösningen (vilket jag tidigare felaktigt identifierade som Pi). Detta upplösnings-beroende har inte varit något som märkts tidigare i mina simuleringar, eftersom jag där antagit att den varit superb.

Eller för dem som inte är särskilt intresserade av beräkningsorienterad laserfysik: Reality is wrong; verkligheten suger. Och det var allt ni behöver veta; så, nu kan ni sluta läsa.

Min vänsteraxel är för övrigt på väg att dö, misstänker jag. Jag har dåligt med känsel i den och det sticker stundtals i den like mad. Bara jag tittar på en dator så värker det. Så varför uppdaterar jag här då? Tja, för det första så använder jag mest bara högerhanden då jag skriver. För det andra så är jag antagligen ganska dum och vet inte mitt eget bästa.

Nu: hem och sova; måste upp tidigt i morgon. Mycket återstår fortfarande att göra, och jag ska presentera mitt arbete på torsdag. Klockslaget är 10:15, och platsen är grupprummet på Avdelningen för Atomfysik, Professorsgatan-någonting. Lund. Bli där eller bli ohemult fyrkantig.

Ouch

2005-08-12T12:08:00.000+02:00

Jag kan knappt känna av min vänstra axel; det enda som finns är en molande, brännande värk. Måhända att alla de här dagarna framför datorn finally is paying off. Fast den dåliga motsvarigheten av pay off alltså. Pain off?

Sålunda: Paus. Men jag är förhoppningsvis snart tillbaka.

Raiders of the lost Pi

2005-08-03T12:05:00.000+02:00

Jag pratade nyss med min handledare. Jag har inte riktigt hållit min deadline, men det är mest ett problem för min egen skull och inte för någon annans. Resultaten ser hur som helst... riktigt lovande ut. Förutom problemet med Pi då. Min handledare sade att om jag lyckades utröna 1) om det föreligger något fel i mina beräkningar, och 2) hur man rättar till det, så är chansen god att mitt material är publicerbart, inte bara som examensuppsats alltså, utan även som en vetenskaplig artikel. Och det vore ju riktigt trevligt.

Nu följer alltså: Felsökning. Det räcker antagligen inte med att bara gå igenom de program som jag själv har skrivit, jag måste även sätta mig in bättre i hur bland annat MatLabs rutiner för Fouriertransform-beräkningar egentligen fungerar. Dessa har jag behandlat som ett gäng svarta lådor fram tills nu. Måhända att det är ett Pi som ligger där inne och gömmer sig någonstans. Eller en tvåa; jag är inte knusslig och kan nöja mig med en tvåa, det skulle ändå göra mina resultat så mycket bättre än vad de är nu.

Så, nu börjar jakten på den försvunna konstanten. Och jag kan tänka mig ungefär 5263900000 andra saker som vore roligare att göra just nu än detta. Sådant får tyvärr skjutas några dagar på framtiden. (Detta inbegriper även svar på kommentarer till tidigare blogginlägg. Men jag har inte glömt bort, de kommer.)

Thomas' sista frestelse

2005-08-03T01:48:00.000+02:00

Om jag multiplicerar alla de värden som jag hittills har fått fram till resultatdelen av min uppsats med, typ, Pi eller något annat tal nära 3, så blir värdena rimliga. Oj-oj-oj, vilken frestelse; jag skulle antagligen kunna göra det och komma undan med det. Vem skulle märka något? Helt plötsligt börjar jag inse vilka tankar som rör sig i huvudet på dem som fuskar inom forskarvärlden.

Eller inte. Jag vill poängtera att hedersknyffel is my middle name och fusk är inte riktigt min grej. Vid ett tillfälle under min konfirmationsundervisning bad prästen alla dem som hade gjort något otillåtet någon gång - "Som att ha pallat äpplen", sade han - att räcka upp en hand. Alla räckte upp handen... förutom jag. Jag hade aldrig pallat äpplen, och jag väntade alltid på grön gubbe innan jag gick över vägen. Så här i efterhand låter det alltför otroligt för att vara sant, jag måste ha gjort något otillåtet (vad nu definitionen av denna term kan tänkas vara) under mina första 14 år, men jag kunde för mitt liv inte komma på någonting då. Hur som helst, prästen skrattade, pekade på mig och sade "Ja, jag tänkte faktiskt att det skulle kunna vara du som inte skulle räcka upp handen!"

Undrar om jag var ovanligt hämmad som barn. Undrar om det i sådana fall märktes. Någonting som skulle kunna skvallra om att så var fallet kan vara de där... svarta luckorna som ständigt finns närvarande bland mina barndomsminnen. Huuu.

Numera lever jag dock lite farligare. Jag vill minnas att jag pallade ett äpple när jag väl var femton (jag hade just deltagit i en orienteringstävling, var väldigt törstig och hade inget vatten - okej? Man tager vad man haver, etc) och... well, låtom oss putta det denna väg: Grön gubbe my ass.

Men att multiplicera med Pi aktar jag mig fortfarande för. Dödssynd.

(Fånig överskrift också. Förlåt så mycket.)

Det lilla lysrör jag har / det ska få lysa klart

2005-08-01T23:35:00.000+02:00

Jag läser just nu en av mina vänners examensuppsats, som blev färdig för en dryg vecka sedan. Examensarbetet är utfört vid Lunds observatorium. Rymden alltså. Galaxer. Svarta hål. Mörk materia.

Och lysrör.

Ja, för det är det som han har forskat på i ett halvår - lysrör. Icke att förakta. Temperaturen inuti lysrör är så hög att den gas som lysröret är fyllt med är kraftigt joniserad, så pass kraftigt att vi inte längre kan tala om gasen som en gas. Vad vi har inuti lysröret är det fjärde aggregationstillståndet: ett plasma. Sett till hela universum är plasma den vanligaste formen av (känd) materia, upp till 99% är plasma. Stjärnor är ett bra exempel på objekt som befinner sig i denna materiens fjärde form.

Trots detta är plasma ytterst sällsynt på jorden, och tur är väl det - personligen skulle jag inte tycka att det vore särskilt kul att befinna sig på en plats vars förhållanden liknade dem som återfinnes inuti ett lysrör. Därför kan man, som man gör i Lund, använda lysrör som ett av få medel att under kontrollerade former direkt studera hur plasmor fungerar. På så sätt kanske man kan få större förståelse för hur stjärnor och andra objekt ute i universum fungerar.

Dessutom: Trots att lysrör har funnits tillgängliga på den stora marknaden i 60-70 år, har man inte världens bästa koll på hur de egentligen fungerar. Jo, det är klart att man i stora drag vet hur de huvudskakliga processerna som får lampan att lysa ter sig, det handlar inte om magi, men detaljerna är inte helt utredda. Detta kan vara problematiskt, om man är ute efter att förbättra effektiviteten på lysrören (göra dem energisnålare, öka livslängden, osv), eller helt enkelt vill ersätta det otäcka men nödvändiga kvicksilvret i rören med någonting annat, mer miljövänligt.

Anledningen till att man inte har skaffat sig någon bättre koll på processerna inuti lysrör under alla dessa år, beror såklart delvis på att det är svårt. Temperaturen är riktigt hög, vilket gör att hundratals olika processer kan äga rum på samma gång: Spontan emission i form av elektroniska och magnetiska dipol- och kvadrupolövergångar; stimulerad emission; energiöverföring genom olika kollisionsprocesser; jonisationsprocesser... Och så vidare. Att bringa någon reda i detta myller är inte helt trivialt.

Men det finns även en annan anledning: Lysrören funkar. Ganska bra till och med - den atomära process i kvicksilvret som ger upphov till UV-strålningen inuti lysröret har en effektivitet på hela 60%, vilket i dessa sammanhang nästan är fånigt mycket. Även om en del energi går förlorad när detta UV-ljus via det fluorescerande pulver som finns utmed rörets väggar omvandlas till synligt ljus, så är den slutgiltiga effektiviteten ändå riktigt bra. Så, varför ändra på ett vinnande koncept?

Ja, om vi bortser från miljön då. Nu har det varit ganska populärt i EU att förbjuda användandet av kvicksilver i diverse produkter... men gissa vilka som har förhandlat sig till undantag. Ja just det - do not underestimate the power of the lysrörslobby. Så tills något dramatiskt i lysrörsvärlden sker - vilket kan ta ett tag - får vi dras med det där skarpa, otäcka ljuset. Och ambitiösa astrofysikstudenter kommer att fortsätta ha möjlighet att ta ut sin examen samtidigt som de förvärvar sig djupgående lysrörskunskap. Och är man intresserad av rymden bangar man ju såklart inte ett sådant tillfälle, eller hur?

Vi avbryter sändningen för mild irritation

2005-08-01T01:10:00.000+02:00

Bakgrund i korthet: Sigge Eklund startar Bloggportalen.se, som enligt beskrivningen ska fungera som en slags katalog över de bloggar som anmäler sig, där bloggare även får tillfälle att skriva en kort presentation av sig själva, eventuellt intervjuas, osv. Innan sidan ens har öppnat sågas den. Upphovsmannen kan antagligen ingenting om RSS. Dem som håller i bloggarna kommer att belysas? Men bloggning ska ju handla om innehållet; förytligen will destroy us all! Och så skriver SvD en kort notis om Sigges upptåg också. Aha - han vill bara göra reklam för sig själv!

Orka.
Bry.
Sig.

Eller vänta i varje fall med sågningen tills portalen öppnar, vilket inte kommer att ske förrän den 8/8.

Härmed följer nu en av bloggarnas uppenbara dödssynder: Jag kommer att fokusera på mig själv. Inte på vad jag tycker om Moderaternas nya stil, och jag kommer inte heller att länka till den senaste huvudnyheten på Aftonbladet.se och förära världen med tre meningar om vad jag tycker om den. Innehållet kommer att tangera det matematiska nollrummet. Så, först, så här ser jag ut:

Ganska charmig, va?

Favoriträtt: Köttfärslimpa.
Favoritfilm: Blade Runner.
Favoritmusik: Det mesta med Pet Shop Boys.
Favoritfärg: Oh, tricky one; ibland lila, men just nu brunt.
Favoritblogg: In My Head, för att Nino är så jäva bra.

Dessutom har jag bara en vag aning om vad RSS är.

Så där. Härmed har jag bidragit till att kontaminera "bloggosfären" ytterligare. Sannerligen ett gott dagsverke. Tack för mig. Zzz.

Och nyttan är...?

2005-07-29T22:42:00.000+02:00

Jag fikade med tre andra tekniska-fysiker tillika vänner tidigare idag. Trevligt, som alltid. En i sällskapet uttryckte sin irritation över rapporteringen av Discovery-skyttelns senaste missöden. Han tyckte att det hela var uppförstorat, eftersom delar, enligt honom, alltid faller av rymdskyttlarna vid starten. Vi andra tycktes dock ha någon vag aning om att det möjligtvis rörde sig om ett fel liknande det som fick Columbia att totalförstöras i januari, 2003, och att rapporteringen inte var helt omotiverad ändå. Efter en stund förstod vi dock att en stor del av irratationen egentligen grundades i en ännu större irritation över det faktum att man satsar pengar på att skicka upp människor i rymden över huvud taget.

Lustigt nog instämde alla vi andra tre i detta. Ja, jag skriver "lustigt", eftersom jag hade någon sorts bild av att människor som sysslar med fysik i allmänhet skulle vara hyfsat positiva till bemannade rymdfärder, men här satt vi fyra och dissade hela grejen. Frågan är om man egentligen får ut någonting meningsfullt av dessa projekt i förhållande till vad det kostar. Även om det sägs att man utvecklade mycket ny teknik i samband med främst den första bemannade månfärden som samhället haft nytta av sedan, var det förmodligen främst schysst propagandamaterial som USA och Sovjet fick ut av alla dessa projekt. En tanke kom upp under samtalet, att det även efter kalla krigets slut fortfarande handlar om propaganda, och en slags koppling till patriotisk USA-propaganda efter 9/11 gjordes, vilken jag ställer mig tveksam till. Måhända finns det någon slags giltighet i en sådan koppling, om man betänker Bushs utspel om en bemannad resa till Mars, men ibland kan jag få intrycket av att det handlar om någonting... större?

Det bästa ordet för att beskriva vad jag famlar efter är kanske människo-propaganda. Drömmande politiker som föreställer sig att om de finansierar dessa resor ut i rymden, så kommer de att inspirera nationen, och, ja, till och med en hel värld, genom att visa vad människan är kapabel till. Människan är dock i det här sammanhanget torftigt definierad som en handfull politiker som slänger fånigt mycket pengar över ett gäng raketingenjörer. Är det här det bästa sättet att uppvisa människans storhet på? Personligen skulle det inspirera mig mer i egenskap som människa, individ, whatever, om man använde pengarna till att finansiera bromsmediciner mot HIV i tredje världen, exempelvis. Eller forskning kring ett vaccin mot malaria.

Nåväl. Två i sällskapet ville lägga pengarna på bättre forskning istället, enligt ovan. Nanoteknologi nämndes vid ett antal tillfällen; vilken slump med tanke på att det är vad en av dem forskar kring för tillfället. Vad den tredje ansåg var lite oklart, eller så uppfattade jag det inte. Själv fick jag ett anfall av allmän radikalism och hävdade att man borde uppmuntra privat finansiering av all forskning, och hålla staten så långt borta som möjligt. Jag kan för tillfället inte motivera mig bättre än med en känsla - en känsla av obehag över att så få ska ha makten över så mycket. Man pekar med hela handen och bestämmer i vilken riktning svaret på alla ens frågor ska uppenbaras: "Och svaret ligger i... nanotekniken!" Som om någon, inte ens av staten tillsatta expertkommittéer, skulle kunna avgöra var lösningen på sådant som vi ännu inte känner till står att finna. Det verkar så auktoritärt, och jag tror att det skulle löna sig att sprida på resurserna, att decentralisera. Kanske skulle vi ta oss till Mars ändå, vad det lider. Kanske behöver vi inte en fast, pekande hand, utan klarar det ändå, kanske till och med mer effektivt än om man hade låtit handen bestämma. (Med de nyligen privatfinansierade initiativen till rymdfart i åtanke...)

Men det är ju bara vad jag spekulerar kring ikväll det. Vi får se om jag tillfrisknat tills imorgon, och kommit på andra tankar.

Jag fungerar

2005-07-29T21:09:00.000+02:00

Det har varit en bra vecka. Otippat, med tanke på hur humöret var i början av veckan. Under lördagen applicerade jag mitt program på XFROG-data som man hade mätt upp här i Lund under förra året. Tanken var att programmet skulle karakterisera de femtosekundspulser som givit upphov till mätdatan, men resultatet blev... så där. Alltför korta laserpulser, och min algoritm vägrade stundtals att konvergera och lämnade bara nonsensdata som svar. Fan, skit. Jag skulle inte ha några vettiga resultat att redovisa i min uppsats alls.

Söndagen var meningslös. Kommer inte ihåg vad jag gjorde, vet bara att jag inte jobbade och lyssnade väldigt mycket på Das Ich. Måndagen fortsatte i samma spår - jag vaknade sent; var ännu senare ur sängen; jag drog mig för att gå till kontoret; timmarna gick. De har en tendens att pinna på i snabbspolning när jag är på det humöret.

Sedan var klockan fem, och det slog mig att jag hade bestämt träff med Björn i Malmö vid sex. Eftersom han skulle flytta till Falun ett par dagar senare för att praktisera på Dalateatern under ett halvår, kände jag mig nödgad att fullfölja vad vi hade avtalat, trots att jag inte var på humör.

Tur det.

Vi träffas inte så ofta, Björn och jag. När han flyttade ner till Malmö för två år sedan sade vi, schysst, nu kan vi ju ses lite oftare nu när vi bor så nära varandra. Men så blev det inte riktigt. Vi träffades antagligen vid fler tillfällen då vi båda var uppe i Värmland under ett par veckor nu över jul och nyår, än vad vi gjorde under hela förra hösten. Det blir liksom så. Vi har båda mycket att göra dagtid, är båda trötta när vi är lediga, och så - icke att förglömma - tar det ju hela en halvtimme och kostar 36 spänn att ta sig mellan Malmö och Lund.

Men grejen är att det funkar ändå. Det är avslappnat när vi träffas, han är glad för att ha någon han inte behöver prata teater med, och jag slipper gärna fysiksamtalen. Vi pratar gärna om annat, och slappar framför en film eller spelar TV-spel. Och inga krav på veckovisa telefonsamtal från den andre, inga oj-nu-borde-jag-höra-av-mig, för vi vet båda att vi vill träffa varandra, men att det får bli när det blir.

Ja, det var bra att träffa honom igen. Jag behövde det, en injektion av hans avslappnade attityd. Det blir så fruktansvärt spänt ibland.

Så, när jag väl åkte hem kring midnatt, hade någon slags inspiration byggts upp inom mig. Jag tänkte "Äh, vad fan" och hoppade av några hållplatser tidigare än den vanliga. Gick upp på kontoret, kollade igenom programmet. Ok, jag hade skrivit in fel parameter på ett ställe - våglängden skulle ju vara 815 nm, inte 800. Där ser man, nu funkade allt som det skulle. Jag började skriva, göra figurer, allting flöt på som av sig självt. För att illustrera stämningen, tänk Jean-Michel Jarre - Oxygene (part 4). Och klockan blev med ens fem, sex, sju; jag började känna mig lite hungrig, så jag gick ner mot bageriet i stan. Det var lite ruggigt i luften, men friskt och lugnt. Bara för att spä på det idylliska sceneriet med ytterligare några tiopotenser, låg ett par vildkaniner och nosade på en gräsplätt ovanför universitetsbiblioteket. Too much? Nej då. Köpte nybakat bröd och drickyoghurt, och gick därefter tillbaka till kontoret och fortsatte med att skriva. Min handledare dök upp vid halv nio och lämnade sina kommentarer på mitt senast skrivna kapitel: Utmärkt! Utmärkt.

Men ingenting varar ju för evigt, och detta är en sanning som gäller särskilt mycket med 27 vakna timmar i sträck i bagaget. Ungefär vid middagstid började jag känna mig mosig i huvudet, och jag gick hem och sov några timmar på soffan. Sedan har resten av veckan fortsatt i ungefär samma stil. Ja, inte så mycket mos i huvudet då, och inte särskilt mycket nattarbete, men allting... flyter på. 47 sidor i stort sett färdigskrivna. Fortfarande ett par simuleringar av attosekundspulser som jag inte har gjort, eller som inte riktigt funkar än. Ytterligare tre, fyra sidor som måste skrivas. Men det känns lugnt. Soft. Lustigt hur tvärt allting kan vända ibland.

(Måtte det inte vända tillbaka igen.)

I brist på annat

2005-07-28T16:42:00.000+02:00

Jag snubblade nyss över en artikel publicerad i Proceedings of The Royal Society B betitlad "Costly but worthless gifts facilitate courtship". Ja, på svenska betyder det ungefär "Kostsamma men värdelösa gåvor underlättar uppvaktning". Sammanfattningen lyder:

What are the characteristics of a good courtship gift? We adress this question by modelling courtship as a sequential game. This is structured as follows: the male offers a gift to a female; after observing the gift, the female decides whether or not to accept it; she then cooses wheather of not to mate with the male. In one version of the game, based on human courtship, the female is uncertain about whether the male intends to stay or desert after mating. In a second version, there is no paternal care but the female is uncertain about the male's quality. The two versions of the game are shown to be mathematically equivalent. We find robust equilibrium solutions in which mating is predominantly facilitated by an 'extravagant' gift which is costly to the male but intrinsically worthless to the female. By being costly to the male, the gift acts as a credible signal of his intentions or quality. At the same time, its lack of intrinsic value to the female serves to deter a 'gold-digger', who has no intention of mating with the male, from accepting the gift. In this way, an economically inefficient gift enables mutually suitable partners to be matched.

Öh, ja. Vad man har gjort är alltså att man har ställt upp en statistisk matematisk modell över huruvida en gåva från mannen till kvinnan underlättar för mannen att få kvinnan i säng efter en dejt (typ), och vilken typ av gåva som krävs för att mannen ska uppnå sitt mål. Jag har bara skummat igenom artikeln, och det verkade ju intressant, men... av någon underlig anledning känns det som om jag har bättre saker för mig. Eller borde ha, i alla fall.

Mer information om artikeln finns här. Har ni tur så kanske den går att ladda ner också, men det är möjligt att man måste vara uppkopplad via ett nätverk som tillhör ett universitet som prenumererar på tidningen ifråga för att det ska funka.

Remember, remember the fifth of November

2005-07-24T23:47:00.000+02:00

Den grafiska roman som jag uppskattat mest under åren får nog ganska ohotad betraktas vara "V for Vendetta", skriven av Alan Moore och tecknad av David Lloyd. Den utspelar sig i ett Storbritannien där fascisterna tagit makten. Koncentrationslägren har tagit död på alla landets färgade, och de resterande vita lever såklart under diktatoriska förhållanden, där varenda steg man tar bevakas. Då dyker plötsligt en ensam hämnare upp, iklädd svart kappa och hatt, med ansiktet dolt av en leende Guy Fawkes-mask. Han sprider bomber över London, och söker upp och mördar personer knuta till den hårdföra regimen. Motivet tycks dels vara personligt, dels politiskt, baserat i en grym, anarkistisk ideologi.

Det är mycket som gör serien till den fulländning den verkligen är. Lloyds teckningar är bleka och skitiga, vilket fångar berättelsens stämning utmärkt. Dialogen är ruskigt välskriven. Berättelsen företar sig, som i så många andra av Moores serier, på olika plan: Dels har vi en spännande thriller med mystiska inslag; vem är V, vad är hans mörka förflutna, vad driver honom? Vart kommer hans galenskap att bära hän? Men de mest intressanta delarna av berättelsen sker egentligen på ett annat plan, det mörka psykologiska. Det handlar om hjärntvätt och om tortyr, och hur människor reagerar under extrema omständigheter.

Och nu ska det bli en film av det hela. Jag har länge varit inställd på att det kommer bli en riktigt, riktigt dålig film, och det finns mycket som talar för att jag kommer få rätt: Bröderna Wachowski har producerat den (ja, det är de som ligger bakom de allmänt överskattade Matrix-filmerna); regissören James McTiegue har tidigare fungerat som assisterande regissör för de två senaste Star Wars-filmerna (wow, liksom); alla tidigare filmer som baserats på Alan Moores grafiska romaner (The League of Extraordinary Gentlemen och From Hell) har varit riktigt, riktigt dåliga... Osv.

Men det finns ljuspunkter också, som håller hoppet uppe. Trailern för filmen släpptes nyligen på filmens hemsida exempelvis, och den ser ju häftig ut. Dessutom ser uppsättningen skådespelare intressant ut: Ruggigt duktiga Natalie Portman ska spela en av huvudrollerna, Eve. (Och hon ser fruktansvärt snygg ut med rakat hår föresten, kolla bara in på trailern!) Och Hugo Weaving spelar V. Weaving var nog det enda som hade med Matrix-trilogin att göra som var riktigt bra. Mr. Anderson... Lyssna bara på honom när han uttalar den repliken, han smakar på den, njuter av den.

Dessutom - taglinen: "People should not be afraid of their governments. Governments should be afraid of their people." Åh, vad det tilltalar den lille anarkokapitalisten inom mig. Så snyggt, jag blir nästan rörd. Snyft.

Det går rykten här i kvarteret om att sömn är bra ibland, särskilt om man känner sig trött. Jag bör nog försöka kolla upp nu om det där stämmer... Uhm. Zzz.

It's back!

2005-07-24T22:52:00.000+02:00

Jo, jag har varit försvunnen ett tag. Ja, alltså, inte helt borta - bara i bloggavseende. För dem som jag umgås med utanför internetvärlden har jag varit ytterst närvarande, vilket förhoppningsvis bara har varit positivt. Fast man vet ju aldrig.

Jag pausade i uppsatsskrivandet. Jag fick inget gjort ändå, allting kändes fel. Det blir så ibland, som om en dimma lägger sig över omgivningen och får allting att te sig grått och otydligt. Vid vissa tillfällen är det svårt att utröna vad ursprunget till denna gråhet är, men nu var det ganska tydligt. Belfast. Jobbet som jag hade fått där. En tjänst finansierad med ett särskilt stipendium från brittiska regeringen, utdelat för att man ville ha resultat.

Under de senaste fem åren har jag levt med konstant prestationsångest, sådan som inte är av det konstruktiva slaget som taggar en, utan mer destruktiv, av den förlamade sorten. Någonstans i gråheten insåg jag att det inte skulle funka, jag skulle inte klara av det. Inte för att jag inte är intelligent nog, självklart inte, men pressen jag skulle lägga på mig själv skulle bli outhärdlig.

Så jag tackade nej. Jag hade ett jobb, världens chans, och jag tackade nej. Där ser man. Men det var nödvändigt. Ett steg tillbaka, men förhoppningvis två framåt inom en inte alltför avlägsen framtid.

Sett ur blogg-perspektivet var det nog ett ganska dåligt beslut jag tog. Annars hade jag haft en bra vinkel på mitt skrivande här. Nu när jag inte kan fylla utrymmet här med fysik från Belfast, får vi se vad som händer framöver. Jag skriver ju egentligen redan på, typ, ytterligare tre ställen på nätet. Finns det nog med ord för ett fjärde? Åh, det märks.

Min ledighet var skön hur som helst. Värmland. Familj. Skog. En tjock katt som ville ligga på min mage och bli klappad varje natt när jag skulle sova; inte helt oävet. Nu är jag tillbaka i Lund sedan ett par veckor, och skrivandet går framåt. Bara ett kapitel kvar... som ska vara färdigt tills i morgon, come to think of it.

Hm, attans också.

Bokfrågor

2005-06-26T21:49:00.000+02:00

Det är hemskt inaktivt här numera. Det beror fortfarande på, ja, "issues", kan vi kalla det. Under tiden: Amme skickade vidare de där bokfrågorna till mig för ett bra tag sedan. Jag kan väl lika gärna besvara dem nu, så gott det går:

1) Hur många böcker äger du?
Ungefär 250 stycken. När jag läste som mest intensivt, vilket var under högstadiet och gymnasiet, lånade jag de flesta böckerna från biblioteket. Eftersom jag i bästa (värsta?) fall kunde ta mig igenom fyra, fem böcker på en vecka så vore någonting annat ekonomiskt ohållbart. Efter gymnasiet tappade jag lusten att läsa totalt, och för ett par år sedan tror jag inte ens att lyckades ta mig igenom fem hela böcker på ett helt år. Jag har ganska svårt att koncentrera mig nu för tiden, för den som undrar.

2) Senast köpta bok?
”Stjärnor och äpplen som faller” av Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik i Uppsala. Fysiken som gås igenom där är jag ganska förtrogen med redan, men de vetenskapshistoriskt orienterade bitarna finner jag vara högst intressanta. När man studerar fysik och matematik kan man lätt få intrycket att utvecklingen har varit fullständigt lineär och konfliktfri genom århundradena: man ställer upp ett antal grundläggande axiom, och sedan är det bara att lugnt och metodiskt utröna vad dessa axiom ger för teorier i slutändan. Men så har det ju egentligen inte gått till. Det är kaos och förvirring, frågetecken som ständigt ersätts med nya. Så som med så mycket annat är den kreativa processen som skapandet utgörs av allt annat än lugn och metodisk. Och definitivt inte lineär. Inser man det, tror jag att man får större respekt för sitt yrke, och vinner dessutom i slutändan en djupare förståelse för ämnet.

3) Senast lästa bok?
”100 höjdare” av de där Fredrik och Filip. Jag fann den vara förvånansvärt underhållande. Under läsningens gång funderade jag genomgående huruvida deras ömma tonfall gentemot dem som gör bort sig i boken verkligen är äkta, eller bara ett slags konstruerat alibi för att utan några större protester kunna göra sig lustiga över dem de skriver om. Jag tror att det kan vara äkta… men är inte riktigt säker.

4) Fem böcker som betyder mycket för mig (läst minst tre gånger):
”Neuromancer” av William Gibson. Jag köpte den när jag var 14 år på Pocket Shop på Göteborgs Centralstation och det är den bok jag säkert kan säga att jag har läst flest gånger. Jag har ofta svårt för att förklara vad det är som gör att jag uppskattar vissa böcker, men om vi säger så här: Regn, smuts, teknik, flum. Skaka och rör om. Tadaa! Lustig kuriosa: Så här i efterhand kan jag konstatera att den här boken antagligen i mångt och mycket bär skulden för mina allmänt underliga politiska ställningstaganden under större delen av tonåren. Onda storföretag är ju inte bra, och sånt gillar ju liberaler, så sådana gillar inte vi, gick resonemanget ungefär. Nu när jag läste om boken i våras, upptäckte jag till min förfäran att jag fann vissa aspekter av miljön som beskrives i boken vara ganska, uhm, charmiga, tror jag att det rätta ordet är. Bör jag börja känna mig oroad nu? (Jag bör dock kanske påpeka att jag fortfarande inte är särskilt förtjust i tanken på multinationella företag med egen armé och stormaktsambitioner.)

”Stjärnvägar” , ”Rymdljus” och "Solvindar" av Peter Nilson. Författarens utgångspunkt är förvisso den naturvetenskapliga, men jag önskar att jag en dag lika fritt och naturligt ska kunna glida mellan alla de olika områden som han tar upp i dessa tre böcker. Fysik blandas med historia, astronomi med litteraturvetenskap. Han spekulerar utan att det känns spekulativt, och humanismen genomsyrar vartenda kapitel. När Peter Nilson skriver, gör han inte detta i egenskap av astronom eller fysiker, utan helt enkelt för att han är en Författare.

”1984” av George Orwell. En bok som får mig att må så otroligt illa. Stackars människor. Fungerar även som en nödvändig påminnelse om att staten i vissa aspekter bör ses som en potentiell förtryckare, istället för beskyddare.

5) Fem personer som jag skulle vilja svarade på de här frågorna:
Har inte redan, typ, två tredjedelar av hela Sverige redan besvarat dessa? Den som känner ett begär efter att svara på ovanstående frågor - go ahead, I won't mind.

Lycka i form av fåniga sexskämt

2005-06-08T20:50:00.000+02:00

Efter att ha brottats med övertonsgenerering i starka laserfält, attosekundspulståg, kvantmekaniska dipolmoment och en obskyr approximation av Schrödingerekvationen benämnd Strong Field Approximation (SFA) oavbrutet under alltför lång tid, så ser jag det här på TV.nu: SVT 1, 2100: Dum & dummare.

Jaaa!! Åh, Jim Carrey, du kan inte ens komma i närheten att föreställa dig hur välkommen du är just nu. En tramsig komedi med dig, det är verkligen vad jag behöver just nu. Ååh, bara tio minuter kvar...

Låtom oss disclaima

2005-05-30T23:48:00.000+02:00

Jag insåg nyss att jag kanske låter lite väl förnumstig och mästrande i mina uppdateringar här. Dessutom dyker möjligtvis meningar av typen "Forskare brukar... själv brukar jag"-karaktär upp lite väl ofta. Det är inte meningen att det ska låta som om jag förstorar mig själv, eller någonting i den stilen; jag är ju fortfarande blott en simpel student. Jag antar att jag bör påpeka att jag inte gör anspråk på att besitta någon större kunskap inom de områden jag skriver om här, utan tillåter mig mest att spekulera ohämmat inför en förhoppningsvis inte alltför stor publik.

Så där. Nu kan jag ju ligga och grubbla på följande fråga i natt: Var detta ett nödvändigt förtydligande, eller bara ett onödigt förminskande av mig själv? Åh, tankar som dessa drabbar mig alltför ofta numera.

Parentesisk uppdatering av dagbokskaraktär

2005-05-30T23:10:00.000+02:00

Lärdom att dra av fester med cocktailparty-tema: Dry Martini är äckligt. Oliver är äckligt. Vegansk kaviar (gjord på någon slags tång) är förvånande nog ganska gott.

Dessutom, som extrabonus, bevistade jag på lördagskvällen en fest på Teaterhögskolan i Malmö, där en nära vän till mig från högstadie- och gymnasietiden går, låt oss kalla honom B. Har man tråkigt - vilket man oftast har, jag är inte direkt the party guy No. 1 - kan man alltid roa sig med någon form av kändisspotting; denna kväll var exempelvis Ann Petrén där. Jag funderade ett tag på att gå fram till henne och säga "Hej, jag tyckte att du var bra i 'Om jag vänder mig om'", men insåg efter lite tankearbete att jag faktiskt inte ens hade sett filmen, utan bara hört en massa andra människors (positiva) omdömen om hennes insats. Sedan show off-ade B med att räkna upp alla skådespelare han hängt med under den senaste tiden; tydligen var Lasse från Tippen skyldig honom en massa öl efter något vad som han hade förlorat tidigare. Själv kontrade jag med att min mormor en gång hade sålt kulglass till Ulf Schenkmanis.

I dag beslutade jag i samråd med min handledare att senarelägga min deadline med en vecka. Skönt, för jag hade verkligen inte hunnit med skrivandet annars. Det. Går. Så. Trögt. Och i övermorgon flyger jag till Paris. Som om jag kommer få någonting skrivet då.

Apropå min förra uppdatering och vad jag skrev där om forskare från olika discipliner som måste kommunicera med varandra för att komma någonstans: Jag hade för ett par år sedan en fånig idé till en science fiction-roman på temat. Premissen var att utvecklingen någon gång i framtiden kommer att ha gått så långt, och vår kunskapsbank kommer att ha ökat till den grad, att det tar flera livstider bara för att sätta sig in i ett litet segment av en godtycklig vetenskaplig disciplin. Det kommer att vara fullkomligt omöjligt att skaffa sig någon helheltsbild överhuvudtaget, eftersom tiden inte räcker till mer än att man hinner få en hyfsad koll på huvuddragen i tillämpad degnostisk distributionsbiokemi innan man dör, typ. Utvecklingen stagnerar, och världen går in i en djup regression. Vetenskapssamfundet delas upp i olika stambildningar, var och en med sin egen suspekta världsbild. Allt oftare förekommer incidenter där de olika fraktionerna söker upp varandra om nätterna i mörka gränder och kastar sten på varandra.

Dramatiskt, inte sant?

Äsch, ett mer kommersiellt framgångsrikt SF-synopsis vore antagligen någonting i stil med: "Stora, SLEMMIGA rymdvarelser från URANUS 7, anfaller jorden med jättelika PLANETSKÖRDETRÖSKOR!! HJÄLP!!" Eller nåt. Jag antar att författarkarriären får vänta ett litet tag till.

Tvärvetenskap och biosensorer

2005-05-30T00:50:00.000+02:00

Vill man läsa om hypade teknikbranscher som det går åt skogen för, ska man uppenbarligen prenumerera på tidningen Ny Teknik. Här har vi återigen ett område som inte är lika uppskattat hos industrin som förväntat: Biosensorerna.

Det har talats en hel del under de senaste åren om s.k. "elektroniska näsor", vilka är tänka att elektroniskt kunna detektera och bestämma olika ämnen, ofta förekommande i väldigt små mängder. Detta är ett exempel på en biosensor. Det har satsats en hel del pengar på forskning inom detta område i Sverige:

- Under de senaste fem, tio åren har det investerats kolossalt mycket pengar i bioteknik. Och återbäringen har varit så nära noll den kan bli, säger Björn Ekström, vd i Olink och initiativtagare till forskningsprogrammet Bio-X i Uppsala.

Problemen tycks vara de gamla vanliga, höll jag på att säga. Forskare är - måhända föga förvånande - ganska glada i att forska, men är mindre bevandrade inom mer marknadsmässiga områden:

Lena-Kajsa Sidén [som handlägger bioteknik på Stiftelsen för strategisk forskning] tycker att man inte utvärderat de enskilda sensorprojektens framtidsutsikter ordentligt.

- Redan från början ska man ta med någon som kan marknaden, inte bara materialvetare, molekylkonstruktörer eller atomplockare, säger hon.

Fram för fler marknadsanalytiker alltså. Inte mig emot. Fler klassiska problem följer:

Många av lösningarna kommer från fysiker och materialvetare, som ibland saknar kontakt med biokemin. Och det är inte alltid man vet vilka problem de är lösningar på. Ofta skjuter de förbi målet, anser Björn Ekström:

- Man skapar cirkusnummer som aldrig kan bli några riktiga produkter, säger han.

"Cirkusnummer"? Och så finns det dem som tror att det inte finns utrymme för lite humoristiska inslag i svensk forskningspolitik.

Nåväl, någonting som även behövs är alltså - och här kommer det - ett tvärvetenskapligt perspektiv. Hej modeord med stort m. Och stort o. Och d. Och... äh, ni fattar; tvärvetenskap är helt enkelt ett MODEORD! Men det finns ganska vettiga anledningar till det också. Alla naturvetenskapliga ämnen - fysik, kemi, biologi - har börjat glida in i varandra alltmer. Fysikens kvantmekanik kombineras med kemin och så har vi kvantkemi, som bland annat ger oss en djupare teoretisk förståelse av kemiska bindningar. Kemiska reaktionsmekanismer kan numera studeras med hjälp av fysikens femtosekundslasrar. Och så vidare, i all oändlighet.

En av följderna av sammanblandningen är ganska uppenbar: För att kunna tillgodogöra sig bästa möjliga förståelse av ett fenomen som rör sig i de olika vetenskapliga ämnenas gränstrakter, krävs det att man behärskar alla de aktuella ämnena. Eller, mer realistiskt eftersom det ibland tar en hel livstid till att sätta sig in i ett ämne, har god kommunikations- och sammarbetesförmåga så att man kan snacka med dem som är mer insatta i något av ämnena, än vad man själv är.

För bara för att man är forskare, betyder inte det nödvändigtvis att man har koll på ett särskilt stort område inom den vetenskap man arbetar med. Detta blir plågsamt uppenbart för mig, när jag får frågor från andra icke-fysikstuderande, rörande exempelvis kvarkar och strängteori eller universums expansion och supernovor. Jag har så stor koll att jag kan spekulera eller ljuga ihop något svar som låter lite halvvettigt, men bättre än så... njä. Men har ni några frågor om laserfysik, då blir det grejer.

Det finns många filmer vars persongalleri bland annat innehåller någon som enkelt kan benämnas som "vetenskapsmannen". Denne är inte att leka med; han eller hon hinner under filmens två timmar framställa ett vaccin mot det dödliga utomjordiska viruset, hacka sig in i utomjordingarnas centraldator och slå ut den och konstruera ett strålvapen som tar sig igenom utomjordingarnas energisköldar, samt räkna upp de första 50000 decimalerna i pi. Verkligheten är som sagt inte fullt lika spektakulär. Själv skulle jag antagligen försöka ha ihjäl utomjordingarna genom att panikartat dunka en sten i ett av deras huvuden, och vad gäller pi så kan jag bara de åtta första decimalerna.

Den andra följden är ganska rimlig även den, men kanske inte lika uppenbar: Ett problem kan lösas på flera olika sätt, och olika lösningar kan tänkas tillhöra olika naturvetenskapliga ämnen. Detta kan leda till tidsineffektivitet och dåligt utnyttjande av materiella resurser. Ett gäng laserfysiker i någon forskningsgrupp någonstans kanske tycker att det vore askoolt att utveckla en metod för att detektera cancer, vilken går ut på att scanna kroppen med laserljus. Problemet är bara att eftersom de inte har sådan stor koll på vad medicinarna i det där huset på andra sidan gatan pysslar med, så inser de inte att dessa redan har utvecklat goda och billiga detektionsmetoder för just detta ändamål. Samarbete och att ha koll på vad andra forskningsfält håller på med är alltså inte bara nödvändigt för att ta fram nya teorier och ny teknik, utan kan även vara viktigt för att avgöra vilken teknik som det lönar sig att utveckla.

Jag drar mig till minnes en av Mel Brooks' spoof-filmer: Spaceballs. (På svenska: Det Våras för Rymden.) I en scen ska en av karaktärerna strålas i sant Star Trek-manér från en plats till en annan. Han ställer sig i strålningsmaskinen, flimrar till och upplöses för att en sekund senare återmaterialiseras i en mottagarapparat i det rum han ville ta sig till. Problemet är bara att någonting har gått snett - hans nedre kroppsparti (från midjan och nedåt) har vridits om ett halvt varv och hans bakdel är nu vänd i samma rikning som den hans näsa pekar i! Efter mycket om och men, lyckas man stråla honom tillbaka till det rum som han kom ifrån, i odeformerat skick. "Ska vi försöka igen?", frågar man. "Nej, glöm det, den här gången går jag", svarar han, tar två steg ut genom en dörr som öppnar sig automatiskt, och kliver in i det rum som han hade strålats in till ett par minuter tidigare.

Ibland är det bäst att hålla sig till gamla beprövade metoder, än att utveckla nya, dyrare och krångligare.

(Här bör jag påpeka att laserljus för medicinska ändamål, exempelvis vid diagnosticering av cancer, är någonting som det forskas om en hel del i Lund, och det faktum att jag använder det som ett exempel på eventuellt meningslös forskning här ovan, innebär inte att jag tror att det är det. För det gör jag inte. Det var bara en hypotetisk tanke. Aight?)

Spaceballs är för övrigt en sådan film som jag gillade väldigt mycket när jag var yngre. För ett par år sedan köpte jag DVD-utgåvan för att återuppleva allt det som jag så väl mindes var roligt med den filmen. Det blev dock inte lika mycket ett återupplevande som ett brutalt styckmord på ett kärt gammalt barndomsminne, tyvärr. Nåväl, de första tre minuterna är ändå ganska roliga...

Konspirationer oemotsagda

2005-05-27T18:00:00.000+02:00

Det går trögt med skrivandet även i dag. Ett par stycken, några omformuleringar. Jag har försökt läsa i några doktorsavhandlingar, men inte lyckats särskilt bra. Jag känner mig ruskigt okoncentrerad. Och stressad. Jag reagerar på stress på ett för mig tämligen lustigt sätt. När jag sitter här framför datorn för att skriva, så hanterar jag pressen genom att apatisurfa på, typ, Aftonbladets hemsida i en halvtimme eller så. Men när jag är ute och går, exempelvis hem från kontoret på kvällen, tycker jag mig inte ens ha tid till att knyta ett eventuellt skosnöre som gått upp, utan stolpar oavbrutet vidare.

Och ett kännetecken för människan ska alltså vara att hon är rationell? Jo jo.

Jag snurrar runt på webben och hamnar till slut av någon outgrundlig anledning på Illustrerad Vetenskaps hemsida. Det första jag hittar är detta tema om konspirationsteorier. Så oerhört... taffligt. Åtta olika exempel på konspirationsteorier tas upp, från "CIA mördade Kennedy" till "Bill Gates är Satans tjänare". På förstasidan spekulerar man lite lätt i att dessa villfarelser möjligtvis kan bero på att man söker enkla förklaringar i en komplex värld. Men när man sedan går i genom de olika fallen refererar man oftast helt sonika vad de mer konspiratoriskt lagda personerna påstår, och... that's it. Inga motargument. Ingenting.

Jag påstår inte att de som står bakom tema-artikeln själva tror på de galna teorierna. Jag menar däremot att detta är ett exempel på allmänt slarvig journalistik. Man går igenom alla "argument" för att månlandningen aldrig ägt rum - varför fladdrar den amerikanska flaggan på bilderna, om det inte blåser på månen?, varför ser man inga stjärnor på bilderna?, osv - men inte ett enda motargument tas upp. Varför? Kanske för att det lustigt nog ibland kan vara svårare att hitta bra argument för att månlandningen verkligen har ägt rum - eftersom man inte förväntar sig en debatt där man måste försvara det självklara, är ens försvarsanförande möjligtvis inte helt knivskarpt formulerat i huvudet. Kanske handlar det om rena kommersiella tankegångar - spekulationer säljer bättre än vad den tråkiga verkligheten gör.

Om det är den sistnämnda tankebanan som kommer närmast sanningen, så förstår jag den inte. Verkligheten kan vara nog så spännande utan att ledaren för världens största IT-företag är Satans hantlangare. Och är verkligheten på något sätt spektakulär så är det nog på ett mer förvånande och mindre Hollywood-dramatiskt sätt än vad the average CIA-konspiration är.

En bra genomgång om hur det egentligen ligger till med månlandningen finns för övrigt att hitta här.

Som avslutning bör jag påpeka att Illustrerad Vetenskap kan ha sina ljusa stunder... eller i varje fall hade detta en gång i tiden, jag läser den inte så ofta numera. Det var bland annat genom att läsa den tidningen då jag var liten (mamma prenumererade på den ett par år) som mitt intresse för fysik och astronomi... kanske inte väcktes, men i varje fall hölls vid liv. Och det var även i den tidningen som jag för första gången stötte på vettiga argument för att Nostradamus inte hade förmågan att skåda in i framtiden. Lustigt nog väckte Illustrerad Vetenskap någon slags skeptisk låga inom mig. Där ser man.

Oj, se vad tiden går snabbt när man undviker att göra vad man borde. Nu ska jag in till Malmö, för att deltaga i någon slags fest där. Temat är cocktail-party och klädseln är kostym. Meningslösa tematillställningar. Jag har inte haft kavaj på mig på över fyra år, och äger ingen som passar mig ändå. Det får bli jeans, en t-shirt, mina rutiga loafers och en grå, randig kavaj istället. Det blir nog bra.

Unca Mike

2005-05-27T00:20:00.001+02:00

En av mina favoritböcker är - uhm - ångpunksfantasyn (eller nåt) The Iron Dragon's Daughter av författaren Michael Swanwick. Ungefär en gång per år brukar jag snubbla över hans hemsida och skrocka gott åt den sektion som är betitlad "Unca Mike's Advice". (Och sedan glömmer jag bort den för att därefter återupptäcka den nästkommande år.) Tanken är att ge alla dem som ber författaren om skrivtips riktigt dåliga råd, så att Swanwick själv slipper så många irriterande konkurrenter som möjligt. Det kan låta ungefär så här:

Sehr writes: some good starting point ideas for short stories. How to introduce the setting and describe the atmosphere well...Thanks!

All the writing books agree that you should "Begin at the beginning." And given the purpose of this column - to so burden you with useless advice that you never do get published - those are words that can scarcely be improved upon. For introducing the setting, you simply say something like, "Setting,. I'd like you to meet the reader. Reader, setting." And as for describing atmosphere, I recommend you be straightforward. On Earth, it's nitrogen (78.90%), oxygen (20.95%), and small amounts of argon, carbon dioxide and other gases, with some dust and water vapor, depending on local conditions.

"Unca Mike" besvarar dock inte enbart skrivrelaterade frågor, han tar även upp problem av mer personliga karaktär:

Yenna writes: does she love me?

If you'd rather ask me this question than her, it's probably best for her if she doesn't

Fast favoriten är ändå denna. Fortfarande, bör tilläggas, för jag kommer ihåg den sedan flera år tillbaka:

claudiusstatescu asks: How did you get to be so good at writing fiction?

Seriously? By writing bad fiction. Lots and lots of bad fiction. Fiction so intolerably bad that the most amateurishly sucky small press zine wouldn't touch it, and as a result it left not a trace behind when I got better. But I realize that's not the answer you're looking for, so... A magic amulet. About so big, carved from jade, with a secret compartment containing a scrap of parchment with the SATOR/ROTAS magic square written on it in what appears to be blood. There are more of these things floating about, so stop wasting your time writing and get out and search for one!

Hahaha. Åh. Sova. Nu. Zzz.

Skrivkrämpor

2005-05-26T22:57:00.000+02:00

Jag förstår inte. Jag brukar inte ha några problem med att få ihop stora textmassor, men nu har jag gått in i någon slags vägg, verkar det som.

Ja, jag talar inte om den här bloggen - jag har börjat skriva på min avhandling. På fem dagar har jag lyckats producera... låt se... tre sidor. Yay! Min plan var att ha ett första utkast färdigt till tisdagen, men om jag ska lyckas med det så måste jag få ihop, säg, 10-15 sidor per dag. Och det lär ju knappast hända. Dessutom är jag totalt uppbokad med, ni vet, uhm, sådana aktiviteter som vanliga dödliga håller på med. Som att träffa vänner och tvätta kläder. Fast det här är sista helgen jag kommer göra sådant på ett tag, det är jag ganska säker på.

På grund av skrivandet har jag återupptagit min kontakt med LaTeX (uttalas företrädesvis "Lah-Tech") efter att ha harvat med Word under de senaste två åren. Det är ett kärt återseende. Förvisso är det lite förvirrat i början - dokumenten kodas, ungefär som man kodar i HTML, och råkar man koda fel eller inte hittar rätt kommando så är det rätt så kört - men när man väl kommit in i det är det ett nöje eftersom man har sådan precis kontroll över allt man gör. Det är inte som Word, som gör lite som det vill hela tiden. Och så slipper man det där galna gemet. Brr.

I övrigt: Jag har tackat ja till jobbet i Belfast. Allt annat vore fånigt. Det är trevliga och duktiga människor som jobbar där, arbetsuppgifterna verkar ytterst intressanta och är dessutom såpass datororienterade (utöver doktorstiteln erhåller jag även en magisterexamen i datorberäkningar) att det inte bör vara något problem med att skaffa sig jobb efteråt heller. Jag börjar den första oktober, vilket bör innebära att jag under ett par sommarmånader inte kommer att ha så mycket att skriva om här. Om jag ska hålla mig till fysikrelaterade personliga ämnen, dvs. Nåväl, det finns ju alltid myrpiggsvinen att tala om.

På onsdag åker jag till Paris. På fredagen är det en mini-laserfysik-konferens där, men vad jag mest ser fram emot är att på torsdagen få träffa en av dem som har jobbat mycket med PCGP-algoritmen, och vars FROG CRAB¹-artiklar jag brottats med under de senaste månaderna. PCGP är den algoritm som hela mitt arbete grundar sig på, och det finns fortfarande några frågetecken kring den som jag behöver räta ut.

Håh. Belfast, Paris, Lund... Jag insåg tidigare under veckan att det finns ett otäckt ord som ganska väl beskriver vad det är jag pysslar med just nu: Jag nätverkar. Aaaargh. Smaka på ordet. Visst smakar det hårvaxat backslick och kemtvättade kostymer? Just det, att nätverka är sådant som unga karriärsinriktade IT-konsulter håller på med hela tiden. (Insert hetsiga Hitchcock-stråkar here)

På en komplett annan not: Audioscrobbler! Som den lilla dokumentationsdåre jag är har jag bara en sak att säga: Fall ner på knä och dyrka denna underbara uppfinning - nu! Här kan man tjuvkika på vad det är för musik jag lyssnar på för tillfället.

¹ Ja, Frequency-Resolved Optical Gating for Complete Reconstruction of Attosecond Bursts, alltså. Det är även namnet på en hemskt ful krabba som brukar hänga utanför Australiens kust. Ibland måste man som fysiker försöka finna humoristiska inslag inom områden där minsta lilla chans till sådant finnes. Fåniga akronymer är ett sådant område.

Goda nyheter

2005-05-21T00:04:00.000+02:00

Jag är tillbaka från resan sedan ett par dagar, mer om det vid ett annat tillfälle. För några timmar sedan fick jag reda på att tjänsten i Belfast är min, om jag vill ha den.

Och det vill jag väl?

Inför en stundande resa

2005-05-15T22:11:00.000+02:00

Den senaste gången jag var utomlands var sommaren då jag fyllde 13. Då var jag en eftermiddag i Trondheim med min familj. Det enda jag kommer ihåg - det finns antagligen inte så mycket annat värt att komma ihåg - var att vi var inne i en affär där de reade ut badhanddukar med fotbolls-VM 94-motiv. "Borde de inte dela ut de där gratis", skrockade pappa några decibel för högt, och en av expediterna kastade mörka blickar åt vårt håll. Ja, medan Sverige vann brosmedaljen så gick det... ehhrrm, så där för Norge, kan man säga.

Så, sedan dess har jag aldrig passerat Sveriges gräns. (Förutom då vi åkte tillbaka till Sverige från Trondheim alltså.) Nej, jag har inte ens varit i Köpenhamn, trots att jag bott här nere i Skåne i nästan fem år. När folk frågar varför, så har jag ryckt på axlarna och svarat "Det har inte blivit av". För det är inte så att jag har någon panisk rädsla för sådant som är utländskt. Det är bara så mycket som inte blir av, inte tack vare mina insatser i alla fall. Saker som blir av, blir av för att de drabbar mig, inte för att jag själv inducerar dem. Story of my life, antar jag.

Nåväl, om åtta timmar bryts den dåliga trenden. Då drar jag till Belfast och blir borta tre dagar. Jag ska göra mitt bästa för att få dem att inse att det är jag som passar för jobbet, jag kommer ångra mig annars. Men samtidigt... jag vet inte om jag blir så ledsen om det inte blir jag. Anställningen verkar onekligen fruktansvärt intressant (teoretisk laserfysik med mycket datorberäkningar, liksom - mmm), men det är så långt borta. Det räcker med att jag befinner mig i Lund för att jag ska få hemlängtan. Jag saknar min familj.

Och jag saknar mig själv, eller vad som skulle kunna vara jag: självsäkerhet; någonting annat än ett emotionellt rakt streck; inre trygghet. Förmågan att kunna vara nöjd.

Så många issues. Var hittar man egentligen sig själv? I Lund? I Värmland? I Nordirland? Vi Finner Dig Själv AB? Åh, tänk vad bekvämt det sistnämnda vore.

Einstein = geni = sant?

2005-05-08T15:00:00.000+02:00

Jag snubblade nyss över ett intressant samtal rörande Einsteins (påstådda) geniskap. Tre teoretiska fysiker och en vetenskapsteoretiker diskuterar här om man egentligen kan kalla Einstein ett geni eller ej. Som bonus får man serverat matnyttigheter som denna ordväxling:

Ulf Danielsson: [Geniskapet handlar] om de yttre intrycken. Einsteins frisyr spelade en stor roll, så banalt kunde det vara.

Anders Bárány: Det var hans fru Elsa som klippte honom.

Cecilia Jarlskog: Men när han var yngre var han mycket välvårdad, så länge han var gift med Mileva Maric.

Till viss del verkar de medverkandes motsättningar ligga i semantiken: Den ene vill kalla vad Einstein gjorde för ett utslag av genialitet, den andre ser det istället som kreativitet och den tredje benämner det "oortodoxt tänkande". En annan motsättning tycks ligga i den betydelse man tillskriver individen Einstein för de arbeten han gjorde. Skulle fysiken inte tagit det stora språng den gjorde i början på 1900-talet om det inte vore för honom, eller var han utbytbar, bara en enkel kugge i vetenskapens stora framstegsmaskineri? Intressanta metafysiska frågeställningar, men - tycker jag - ganska ointressanta för den ursprungliga frågeställningen.

Oavsett om Einstein var utbytbar eller ej, så är det svårt att komma ifrån det faktum att det var han som formulerade den speciella och allmänna relativitetsteorin och förklarade den fotoelektriska effekten, osv. Jag finner det vara ganska svårt att bedöma människor utifrån handlingar andra kan tänkas ha utfört i ett alternativt universum utan personen i fråga, utan har istället fått för mig att det är vad människan gör i den här världen som är det viktiga. Och Einstein gjorde en massa viktiga saker, så, ja, då kan vi väl ge honom lite kredd för det genom att kalla honom ett geni eller nåt. Stor sak.

I övrigt kan det vara värt att notera att jag brukar låtsas som om det regnar då jag får frågor som rör Einsteins allmänna relativitetsteori. Man klarar sig ganska bra eller till och med alldeles utmärkt som fysiker utan att ha studerat den (ja, det beror förstås på inom vilket område man forskar), även om jag såklart ibland kan känna att jag missat en betydande del av den fysikaliska allmänbildningen. Men hela grejen tycks mig bara vara... så jobbig. Man verkar bara bolla runt med en massa index överallt, och hur kul låter egentligen det? Ja just det.

Defeat of the nanobots

2005-05-06T19:54:00.000+02:00

Kanske vi inte behöver vara rädda längre; de onda nanorobotarna kommer möjligtvis aldrig att bli byggda. Ja, här åsyftas alltså Ny Tekniks artikel Hajpad nano inget för industrin:

- Vi harvade med nanotekniken för tio år sedan, men det blev aldrig någonting, säger Bo Jansson, forskare i materialutveckling på Seco Tools i Fagersta.

För ett par år sedan startades en civilingenjörsutbildning i nanovetenskap här på LTH. Jag kan inte låta bli att fantisera över graden av nervöst svettande inför framtida jobbsökande då studenterna läser rader som dessa:

En annan förklaring till att genombrottet uteblir ligger i det flummiga ordet "nano". För industrin är det produkter som går att sälja med vinst på kort tid som räknas; nanostorleken har ingen betydelse.

Kul att lägga ner fyra och ett halvt år av studielån på en utbildning som av branschen betraktas som "flummig".

Nåväl, så farligt är det nog inte. Nanotekniken lär få sitt kommersiella genombrott vad det lider. Dock kan detta lidande ta ett tag.

Det satsas relativt stora summor på nanovetenskap här i Lund: Nanometerkonsortsiet is up and running; nanoutbildningen, som jag redan har nämnt. Dessutom ska ett nytt nanolabb byggas, där man ska kunna utföra de mest vibrationskänsliga experimenten. Eftersom strukturerna man ska studera och konstruera kommer att vara så små och precissionsnivån måste vara så hög, krävs förstklassig standard på bygget. Allting kan vara upphov till felkällor i framtida experiment: fläktsystem, någon som går genom en korridor på våningen ovanför... vibrationer som måste undertryckas på något sätt.

Vad man trodde skulle vara det största problemet var den stora väg som går längs med den tänkta byggplatsen, ett tiotal meter längre bort. Bilar, inte sällan tung trafik, kör där under hela dagen. Det fanns en risk att skakningarna från dessa fordon kunde ge upphov till svårhanterbara skakningar i de nya laboratorierna. När man utförde mätningar av vibrationsnivån härrörande från denna trafik låg den dock på en acceptabel nivå; däremot fann man en annan, betydligt mer allvarlig problemkälla: Bredvid byggplatsen, på motsatt sida som den större vägens, går en mindre väg. Denna befinner sig i ett villaområde, och således hittar man ett par fartgupp där. Uppenbarligen har vibrationer som uppkommer genom att ett fordon kör över dessa båda fartgupp rejält mycket lättare att fortplanta sig genom marken än vad vibrationerna från den andra trafiken har. Det fanns alltså en betydande risk att viktiga experiment saboterades varje gång en bil körde över fartguppen. Didn't see that coming.

Nåväl, detta är inte ett oöverkomligt problem, och den planerade konstruktionen är tänkt att klara av även vibrationer av den typen. Hela byggnaden kommer att ligga ovanpå stora luftkuddar, som styrs av något slags pumpsystem som reglerar kuddarnas volym för att kompensera eventuella skadliga skakningar.

Oj, nu fick jag helt plötsligt slut på anekdoter från Fysicum. Jag får därför avbryta skrivandet nu, för att samla på mig nya. Eller så slökollar jag helt enkelt på TV resten av kvällen...

Typiskt också

2005-05-04T23:14:00.000+02:00

Såklart infinner sig inspirationen till att skriva då det verkligen inte finns någon tid för sådant.

Okej, så här ser planen ut:

16-18 maj: Besök på The Theoretical and Computational Physics Division vid Queen's University i Belfast. Där ska jag möta dem som forskar där, visa upp mig själv, samt ge en presentation av mitt (då halvfärdiga) examensarbete. Detta eftersom jag söker en ytterst attraktiv doktorandanställning där.

1-3 juni: Konferens i Paris; JRA1. Dessutom eventuellt ett besök på Centre d’Etudes de Saclay.

17 juni: Den slutgiltiga presentationen av mitt examensarbete, preliminärt betitlat ”Implementation of the PCGP algorithm for characterization of ultrashort laser pulses”. På Avdelningen för atomfysik i Lund, bör kanske påpekas.

Däremellan ska jag slutföra själva arbetet, samt få själva avhandlingen skriven. Det sistnämnda har jag inte påbörjat än, och det är bara en dryg månad kvar. Jag börjar ändå tro att det här är ett bra upplägg, för jag har så mycket att göra och så mycket att tänka på, att jag helt enkelt glömmer bort att få prestationsångest. Uhm, oj, attans också; sade jag någonting om prestationsångest? Nej nej, jag måste ha hört fel, ignorera vad jag just skrev. LalalalalalalalaBINGO.

I begynnelsen var presentationen

2005-05-03T21:35:00.000+02:00

I går kastade jag bort alla de gamla texterna jag hade publicerat här, samt ändrade namn och design på bloggen. Hela grejen kändes alltför ofokuserad vilket till stor del har berott på att jag inte känt mig tillräckligt inspirerad för att göra någonting vettigt av det här utrymmet under vintern/våren. Av mer eller mindre dunkla anledningar så känner jag mig betydligt mer fokuserad nu... vi får se hur länge det varar.

Någon slags nystart således. En kort presentation vore därför möjligtvis på sin plats.

Jag heter Thomas Lennartsson, är 23 år och ursprungligen från en milt oidentifierbar plats någonstans i de värmländska skogarna. Sedan ungefär fyra år sedan är jag bosatt i Lund för att, som alla andra i den här staden, plugga. Jag befinner mig för närvarande i slutfasen av min utbildning och till sommaren har jag en civilingenjörsexamen i teknisk fysik. Jag är mitt uppe i mitt examensarbete, vilket utförs på Avdelningen för atomfysik vid Lunds tekniska högskola. Arbetet rör sig inom forskningsfältet laserfysik och mer specifikt kring mätningar av ultrakorta laserpulser som blott varar en miljarddels miljondels sekund (en femtosekund) och därunder (drygt 0.1 femtosekund = 100 attosekunder). Vad sådant ska vara bra för gissar jag på att jag återkommer till inom en inte alltför avlägsen framtid.

Tanken är att jag i detta sammanhang mest ska fokusera på fysik och sådant som jag kommer i kontakt med i mitt framtida arbete, vad nu det kan vara. Jag antar att jag exempelvis skulle kunna starta upp en käck politik-blogg här, men sådana finns det på tok för många av redan. Ibland kanske någon kort bitter text i ämnet kommer dyka upp här, dock; det beror på graden av mitt dåliga humör för tillfället, antar jag. Eller så kommer jag att skriva om myrpiggsvin. Det ger sig.

Ja, och "1 är inte ett stort tal" är som anges till vänster hämtat ur en lärobok i atomfysik; närmare bestämt från en förklaring till varför man i de flesta fall för stimulerad emission och absorption kan betrakta det elektromagnetiska fältet ur ett klassiskt perspektiv, medan man för spontan emission måste betrakta fältet som kvantiserat. Eller, bättre uttryckt: Det är ett exempel på den humor som återfinnes hos fysiker, när den är som värst. Håll er på avstånd.

Forskningsfusk; om Hendrik Schön

2005-05-02T21:56:00.000+02:00

Vetenskapsmagasinet visade nyss en hyfsat intressant dokumentär om fysikern Hendrik Schön. Han var för några år sedan namnet på allas läppar och betraktades som något av ett underbarn inom nanovetenskapen tack vare sina till synes lovande experiment vilka gick ut på att konstruera organiska transistorer av molekylär storlek. Experimentens resultat visade sig olyckligtvis dock vara alltför goda för att vara helt sanna, och det visade sig till slut att Schön hade fabricerat mätresultat redovisade i ett stort antal av hans vetenskapliga artiklar, vilka bland annat hade publicerats i ansedda Nature och Science. Tuff tur, som vi med lätt perverterade böjelser åt anglicismernas underbara värld skulle kunna uttrycka det.

Några kommentarer:

- De mer science fiction-betonade skräckscenarierna av typen "Attack of the Killer Nanobots" hade man väl ändå kunnat klippa bort ur dokumentären? Det är inte så att jag tycker att det nödvändigtvis är ointressant med hejdlösa spekulationer på bästa sändningstid eller ens att seriöst diskutera farorna med ny teknologi, men var det inte meningen att programmet skulle handla om Schön och forskarfusk?

- Engelskans "silicon" motsvarar tvärtemot översättarens uppfattning inte "silikon" på svenska. Kretsar i datorer snickras ihop av ämnet kisel, inte sådant man förstorar bröst med. "Silicone" däremot, betyder just detta; notera skillnaden i ett avslutande "e". Nåväl, skit händer, och jag får väl motvilligt erkänna att det ibland händer att även jag av bara farten säger fel.

- Jag kan för mitt liv inte sluta spekulera kring hur Schön egentligen tänkte när han hittade på sina resultat, om han nu tänkte det vill säga. Till saken hör att fysik antagligen är den "hårdaste" vetenskapen av dem alla, och då syftar jag här till dess objektivitet. Självfallet kan jag gå runt och hävda att Newton hade fel - gravitationen på vår planet verkar inte alls in mot dess centrum, utan syftar istället till att slunga allt på jordens yta så långt bort som ögat når. Problemet är bara att vem som helst kan knalla ut i vårsolens glans med ett äpple, hålla det rakt ut i luften, släppa det och sedan se äpplet falla till marken. Till saken hör att man i (seriösa) vetenskapliga sammanhang beskriver sina experiment på ett sådant sätt att vem som helst med liknande bakgrundskunskaper ska kunna reproducera de resultat som man själv kommit fram till. Vad Hendrik Schön gjorde verkar för mig vara lite som att påstå att man har byggt en radioapparat genom att blanda hallonsylt och smör i en liten burk och sedan skakat om, och därefter hoppas på att ingen annan märker någonting när de själva försöker bygga en.

Kanske började han i liten skala och kunde därefter inte sluta; små lögner kräver större för att kunna döljas. Kanske var han så säker på sin sak att han trodde att senare experiment skulle visa att han hade rätt och inte behövde bekymra sig över att bli ertappad. Likväl - förbryllande; det är inte ett rationellt beteende, helt enkelt. Och det från en medlem av den yrkeskår som i någon mening måste betraktas som den mest rationella av dem alla. Människan är i mångt och mycket en produkt av det irrationella, vilket förvisso är ett upphov till många brister, men även i många fall framhäver vad som är viktigt med oss. Nyckfullheten. Det kaos ur vilket den skapade kreativiteten föds.

Sett ur det perspektivet kan det kännas betryggande att ingen undkommer det irrationella - inte ens fysiker som Hendrik Schön. Då finns det kanske hopp för oss andra också.