Oändligheter, naturkonstanter och sökandet efter meningen

Via Olof hittar jag någonting som jag inte riktigt vet om jag ska skratta eller gråta åt. Eller, ok, jag är inte den som är den som tycker att man ska spara in på saker och ting, så jag tillåter mig själv att både skratta och gråta på samma gång, aight?

Det handlar om en essä publicerad i DN:s kultursidor och som är skriven av Jackie Jakubowski. Den handlar om oändligheten och dess koppling till meningen med livet, typ. Kopplingen kan vid första anblicken tyckas vara långsökt. Det visar den sig vara även vid den andra anblicken. Och den tredje, och fjärde, och... Ja, ni förstår grejen - vad jag försöker illustrera är ett induktionsbevis, helt enkelt. Den första delen av artikeln är förvisso milt intressant som översikt över hur filosofer och teologer förr i tiden såg på oändlighetsbegreppet. Den andra delen är mer av en variant på en nutida syn på detsamma, kopplat till den stora frågan Varför Är Vi Egentligen Här?

Nåväl, låt oss skippa alla dessa tråkiga inledningar för att raskt gå vidare till pudelns kärna, som i det här fallet får beskrivas med ett citat ur artikeln:

Föreställ dig att vi lever i en oändlig värld. Det innebär att ingenting som finns i den är originellt. Vi själva är inte heller så unika som vi vill tro oss vara, ty ett oändligt antal kopior av oss kommer att uppträda i båda riktningarna av tidsdiagrammet.

Eftersom tiden är oändlig kommer allt som kan hända att inträffa, eller har redan inträffat ett oändligt antal gånger. Ingenting jag gör eller tänker kommer att vara gjort och tänkt för första - eller sista - gången. Det betyder att ingenting jag gör just nu spelar, "i det långa loppet", någon roll! En oändlighet plus ett är fortfarande en oändlighet.

Bosse: Åh, Britta, kyss mig!
Britta: Jaa! *slask, slask*
Bosse: *mrfgh* Hmm...
Britta: Men Bosse, vad är det?
Bosse: Njaej, jag vet inte...
Britta: Men Bosse, berätta nu.
Bosse: Tja, hela det här kyssandet känns liksom meningslöst. Universums oändlighet leder ju till det obestridbara faktum att det är så många som har gjort det här förr, och oändligt många som kommer att göra samma sak i framtiden. Vad är då meningen med allt det här? Varför lägger vi oss bara inte här på gräset och dör?
Britta: Sök hjälp. (Går och hånglar med Bertil istället.)

Eller, annorlunda uttryckt - är verkligen det meningsfulla i en handling huruvida den kommer att återupprepas eller inte? Det är ju en synnerligen tveksam inställning. Om jag står och beundrar ett i mitt tycke vackert konstverk är det för mig ganska ointressant om konstverket någon gång kommer att konstrueras igen, eller om någon annan någon gång kommer att njuta av det. Det som däremot spelar någon roll är att det är min upplevelse just nu.

Dessutom brister logiken som resonemanget grundar sig i fullständigt. En oändlig tidsrymd (eller en oändlig vanlig rumslig rymd för den delen) behöver inte alls innebära att denna rymd kommer att innehålla ett oändligt antal kombinationer. Vi kan exempelvis föreställa oss ett universum där en pojke står och studsar en basketboll mot marken i all oändlighet - upp och ner, upp och ner - utan att för den skull kasta den upp mot basketkorgen.

Lägg härtill att vårt universum - vad vi vet idag - är föränderligt. Förhållandena för tio miljarder år sedan är inte desamma som förhållandena idag, och universum fortsätter att förändras. Därför är det högst osannolikt att allting någon gång kommer att inträffa. Det finns förvisso en viss sannolikhet att alla luftpartiklar i det rum som jag för tillfället sitter i, vid ett visst tillfälle alla kommer att befinna sig i ett av rummets nedre hörn. Säg att någonting sådant inträffar en gång varje 10⁶⁴:e år. Saken är bara den att om 10⁶⁴ år så kommer inte det här rummet att finnas kvar. Antagligen kommer det också vara ganska ont om luftpartiklar också. Kvar kommer det bara att finnas ett gäng avdunstade svarta hål, plus lite svag elektromagnetisk strålning. Allt detta utan att förutsätta ett ändligt universum. Så tji fick Jakubowski... eller möjligvis John D Barrow vars bok "The Infinite Book. A Short Guide to the Boundless, Timeless and Endless" artikelförfattaren refererar till. (Det är lite svårt att utläsa vilka åsikter som är Jakubowskis och vilka som tillhör Barrow. Själv har jag inte läst boken, så jag kan inte riktigt bedöma det heller.)

Och bara för att irritera mig lite mer så avslutar Jakubowski med följande:

Ett annat av Skapelsens "kännetecken", som John D Barrow belyst i sin tidigare bok "Theories of Everything" (1990), är naturlagarnas kalibrering: universums lagar är anmärkningsvärt lyckligt "valda" för att det skall uppstå rikedom och variation. "Det är ett av dessa livsfrämjande 'sammanträffanden' utan vilka naturkrafterna inte skulle ha några krafter; ämnenas elementärpartiklar inte skulle ha någon massa och universum inte ha någon storlek", skrev Barrow.

Denna sakens natur - såväl naturlagarnas finjusterade konstanter som alltets ändlighet - tycks ge vårt universum inte enbart dess mening, utan är själva förutsättningen för dess existens.

Britta: Nämen tjenare Bosse. Hur går det nere i labbet?
Bosse: Hejsan Britta. Jo tack, det går ganska bra. Vi har ett gäng intressanta resultat på gång.
Britta: Jaså, vad för några?
Bosse: Ja, vi har bland annat kommit fram till att vi måste korrigera våra tidigare uppmätta värden på ett gäng naturkonstanter. Plancks konstant avviker exempelvis från tidigare värden med hela 30%, och elektronladdningen med 40%.
Britta: Oj, där ser man. Men... borde inte det betyda att vi överhuvudtaget inte kan existera?
Bosse: Ojsan, jo, det har du ju rätt i.
Britta: Aargh. *baff*
Bosse: Nnnyyghhh. *boff*
(Båda försvinner i ett moln av grön rök.)

Eller annorlunda uttryckt - jag hade blivit mer övertygad om någon slags mening med min och universums existens om naturkonstanterna vore sådana att varken jag eller universum borde ha kunnat existera. Det är ju inte så himla konstigt att den "rikedom och variation" som vi hittar i detta universum är någonting som finns i detta universum. I ett annat universum med andra värden på naturkonstanterna hade vi antagligen hittat en annan typ av rikedom och variation, eller "globbof och ghnörf" eller vad man nu kallar det där.

För min del så finner jag ingen större mening vare sig i oändligheter eller i naturkonstanter. För mig känns det betydligt mer rimligt att söka efter livets och universums mening - om man nu nödvändigtvis måste försöka finna en - hos sina vänner och bekanta, älskade och älskare; i det mänskliga, kort sagt. Religiositet (eller andlighet eller vad man nu vill kalla det) handlar för min del väldigt mycket om odefinierbara känslor av mening och mål, snarare än logiska, väldefinierade strukturer; det sistnämnda handlar mer om vetenskap och matematik. Självfallet influeras vi alla i vårt andliga sökande av vår omvärld, vilken vetenskapen är en delmängd av, och vilket gör det omöjligt för oss att helt och hållet hålla vetenskap och religion åtskilda. Men jag tror inte heller att vi aktivt måste verka för att syntetisera de båda och ser ingen större poäng med varför ett sådant förhavande vore meningsfullt; resultatet blir ändå oftast bara kvasitangerande trams som ändå måste bytas ut för varje gång som vetenskapliga hypoteser och teorier falsifieras och ersätts med nya. Låt artikeln ovan vara ett avskräckande exempel på detta.