Mer Alan Moore

1. Note to self: Skippa trubbig och övertydlig ironi som exempelvis den som dök upp i den förra postningen. Less is more, aight?

2. Äntligen har jag skaffat en sån där charmig pryl som håller koll på hur många och vilka som besöker min blogg. För några dagar sedan var det någon som hade sökt på "attosekund" på Google och kommit in på bloggen. Tyvärr väller det in suspekta element som har sökt på "sexskämt", vilka jag misstänker blir lite besvikna när de väl insett vad de hamnat i för röra. Men där har vi helt klart en affärsidé - en sexskämtsblogg! Hör ni det, alla drivna blogg-entrepenörer?

3. Nu till mer intressanta ämnen. Låt mig först skippa den här fåniga listnumreringen.

(sploff)

Så där ja. (Ja, det är så det låter då man skippar listnumreringar.)

Jag skrev tidigare några rader om "V for Vendetta" och den film som är baserad på denna grafiska roman. Nu, lagom inför filmpremiären i november, har Egmont släppt en svensk översättning i inbundet format. Det är bara att tacka och ta emot, för det här är det absolut bästa som serieformatet har att erbjuda. Men man kan ju möjligtvis diskutera det faktum att Barnboken.nu säljer exemplar av romanen i sin egen bokhandel; detta tillsammans med bland annat "Kalle Ankas Pocket 314" och "Bamse Pyssel 12". Jag undrar vad de där tre små ungarna där uppe i vänstra hörnet kan tänkas uppskatta mest av "V". De bestialiska mord som V utför, eller varför inte bombdåden? Koncentrationslägren? Tortyrscenerna? Ja, antagligen tortyrscenerna. Ännu ett tecken på att man här i Sverige fortfarande tror att målgruppen för serier alltid är barn; satans Lilla Fridolf-land det här.

(Jonas Morian skrev även han tidigare om "V for Vendetta" och tipsade där om en utmärkt sida som diskuterar serieromanen mer utförligt.)

Det finns tyvärr inte särskilt mycket utgivet på svenska som är skrivet av författaren till "V", Alan Moore. Det enda övriga verk som jag vet om är "Watchmen", men den titeln misstänker jag bara finns att hitta på antikvariat numera. Själv snubblade jag över mitt exemplar på en utförsäljning som det lokala biblioteket här uppe på Norra Fäladen hade för några år sedan; jag krävdes på hela fyra spänn.


"Watchmen" är en miniserie i 12 delar och det första numret utkom 1986. Den kan bäst beskrivas som en dekonstruktion av superhjälteserien såsom vi fram till den tiden lärt känna den. Av många kan superhjältegenren - med viss rätta - kännas som inte helt verklighetsförankrad och, ja, helt enkelt - fånig. Det behöver nödvändigtvis inte bero på att många av alla dessa superhjältar har övernaturliga förmågor - "superkrafter" - science fiction och fantasy är ju inte helt obekanta och oacceptabla begrepp inom populärkulturen (även om det såklart finns många som tycker att sådant är fånigt det med). Nej, det handlar mycket om hur själva konceptet är utformat. Varför i hela friden måste de klä sig i så fåniga, färggranna dräkter för? Och varför accepteras deras närvaro av allmänheten? Hur ser mekanismerna ut i ett samhälle där sådant kan få förekomma?

I "Watchmen" ställer sig Moore dessa frågor. I denna serieromans värld dyker de första superhjältarna upp för första gången i slutet av 30-talet. Gemensamt för dessa är att de är mer eller mindre vanliga människor (inga superkrafter än alltså) som inspirerats av de tidiga superhjältarna från serietidningar som ACTION COMICS, där bland annat Stålmannen gjorde sitt första framträdande. ("Alla de här gamla hjältarna [som Stålmannen] är förstås glömda nu" konstaterar en av personerna i romanen.) Motiven till att spöka ut sig är av den typ som återfinns hos vem som helst: Vissa vill tjäna pengar, vissa vill göra reklam för sig själva, andra har sexuella böjelser som de vill leva ut. Några har en väldigt stark uppfattning om vad som är Rätt och Fel, Gott och Ont, och några få är på gränsen till fascister. De drar på sig sin dräkt, antar lagom fåniga alias som "Hooded Justice" eller "Nite Owl" och spöar skurkar, eller snarare dem som de uppfattar som skurkar.

Skulle då den här typen av människor tillåtas få husera fritt i vårt samhälle? Svaret är självfallet nej, vilket är vad Moore kommer fram till även han. Efter tre, fyra decennier börjar folk tröttna. Poliserna strejkar i protest, kravaller utbryter och 1977 antas en lag som förbjuder dessa vigilanter att verka. Detta får de flesta av superhjältarna att sluta och återgå till den grå vardagen. De som fortsätter verkar antingen utanför lagen, eller på uppdrag av regeringen.

Som tidigare nämndes har de flesta superhjältar inga krafter av något slag. I bästa fall är de vältränade och atletiska eller så äger de ett gäng häftiga tekniska prylar. Den enda person som man kan kalla superhjälte är en man som, då han var mänsklig, hette Jon. Han var fysiker, men råkade ut för en strålningsolycka inte helt olik den som Bruce Banner råkade ut för då han förvandlades till Hulken. Resultatet? Först: Han blir blå och flintskallig, och så har han inga pupiller längre. Fast det kanske inte är det mest intressanta, för vår blåa supervarelse kan även i princip manipulera och omforma all materia och energi som finns runt omkring honom; sannerligen en kraftfull, näst intill gudalik, förmåga. "Övermänniskan finns. Och han är amerikan", säger man när nyheten basuneras ut. Jon blir "Dr. Manhattan", en direkt anspelning på Manhattan-experimentet, vilket var provsprängningen av den första atombomben.

Även här stannar Moore upp och funderar över hur en människa med sådan kraft skulle påverka samhället. Det första resultatet är av ren vetenskaplig/teknisk art: Dr. Manhattan - som nu arbetar direkt under den amerikanska regeringen - använder sitt utökade intellekt och insikt i vilka naturlagar världen styrs av till att accelerera utvecklandet av ny vetenskap och teknik. Bensindrivna bilar är ett minne blott - nu är det elbilar som folk kör runt i - och i bakgrunden hör man nya teorier om andra dimensioner och varelser som kan tänkas leva där. Exempelvis.


Det andra resultatet är politiskt: Den terrorbalans som upprätthölls under kalla kriget (i "vår" värld, dvs) rubbas kraftigt till USA:s fördel. Dr. Manhattan är den kritiska faktor som gör att USA vinner Vietnamkriget. Sovjet känner sig alltmer trängt och desperat, vilket ökar risken för ett tredje världskrig, spelat enligt atomvapnens notsystem. Bland annat tack vare framgångarna i Vietnam är Richard Nixon inne på sin fjärde (!) omgång som president; det antyds någonstans att de två journalisterna Woodward och Bernstein (som låg bakom avslöjandet av Watergate-affären) mördats, antagligen av en regeringslojal superhjälte.

Själva historien tilldrar sig i mitten av 80-talet. En av de regeringslojala superhjältarna, psykopaten "Comedian", hittas mördad i sin lägenhet... eller rättare sagt utanför sin lägenhet; han har kastats ut från sin våning och ligger allmänt mosad ute på trottoaren några tiotal meter längre ned. Snart är det andra av de gamla superhjältarna som råkar ut för olyckor, och det verkar som att någon är ute efter dem. Vem? Och varför? På ett plan fungerar "Watchmen" just som en ren spänningshistoria med deckarinslag. Intrigen är välskriven där ledtrådar i form av små detaljer pytsas ut efter vägen, fram till den minst sagt spektakulära avslutningen. Möjligtvis är detaljerna något för små, för risken finns att upplösningen känns lite hittepå när man väl får reda på hur allting ska hänga ihop. Det kräver några väl koncentrerade omläsningar för att riktigt kunna uppskatta det intrikata upplägget.

Men, liksom med "V for Vendetta", så finns det även andra aspekter att hitta för den som gillar sådant. Detaljerna nämndes nyss, och dessa är alltid närvarande, inte bara när det kommer till själva intrigbygget. Moore och Dave Gibbons (som står för de ganska enkla men ändå väl fungerande teckningarna) öser på med småsaker i syfte att skapa en så komplett bild av Watchmen-världen som möjligt. I en av de gamla superhjältarnas memoarer nämner den åldrade hjälten att han funderade på att ikläda sig slängkappa ett tag, men skippade den idén eftersom han alltid snavade på den (slängkappan, inte idén). Brandpostliknande tankstationer för elbilar finns uppställda lite här och var. Och vad läser kidsen istället för superhjälteserier (för sådant är ju meningslöst, de finns ju i verkligheten)? Jo - piratserier! Samhällsbyggandet är liksom intrigbyggandet imponerande.


Så, detaljrikedomen och trovärdigheten i dekonstruerandet av superhjältemyten på makroplanet får mer än godkänt. Men hur står det till på mikroplanet? Hur fungerar beskrivningen av de enskilda hjältarnas psykologi? Nja, det fungerar i min mening inte särskilt bra. Det mesta som man kan få fram av hjältarnas psykologi återfinns i den fingerade självbiografin av den gammal superhjälten, som får avsluta varje kapitel av serien. Där beskriver han hur han själv resonerade då han tog på sig sin dräkt för första gången, och går dessutom igenom några av hans maskerade kamraters motiv. Men utan bildrutor blir texten ganska torr och oinspirerad och är någonting man måste tvinga sig igenom.

Personerna som Watchmen kretsar kring beskrivs förvisso detaljrikt, men ändå ganska oengagerat. Med några få undantag tycks de mer få representera olika filosofiska skolor än riktiga individer:

Dr. Manhattan är materialisten, gränsande till nihilism. Det som i slutänden får honom att bestämma sig för att hjälpa människosläktet är skönheten i att livet på jorden är resultatet av en högst osannolik händelse. Kärleksdikter won't impress him, det är då något som är säkert.

Rorschach är en vigilante som efter att ha bevittnat ett bestialiskt barnamord blir lite, ja, obalanserad, och bedriver ett enmanskorståg mot brottsligheten... eller mot dem som han betraktar som brottslingar. Världen är svart eller vit för honom och han får således symbolisera den moraliska absolutisten.

Comedian står för egoismen, möjligtvis i en väldigt cynisk form. Han anser sig ha insett att världen är ett skämt och har bestämt sig för att skratta åt den, företrädesvis medan han slaktar oskyldiga människor i exempelvis Vietnam.

Ozymandias marknadsför sig själv som världens smartaste man. Han tror sig kunna räkna ut vad som kommer ske i den nära framtiden, and it won't be pretty. För att avstyra hemskheterna är han beredd att gå riktigt långt, och ändamålen helgar medlen. Han får således representera utilitarismen.


Det är värt lite kredd för hur Moore väver in de filosofiska aspekterna i berättelsen och ställer de olika skolorna mot varandra (med oklar segrare). Men min känsla är att han missar någonting väsentligt då personerna reduceras blott till representationer. Resultatet blir lite väl kallt och opersonligt. Det är omsorgsfullt uthuggna tegelstenar och murbruket är hur fint som helst, men ändå handlar det på ett plan bara om ett tråkigt tegelhuskomplex från 60-talet. Ok, riktigt så illa är det inte, men känslan av besvikelse är påtaglig.

Trots nackdelarna bör "Watchmen" ändå läsas, helst minst ett par gånger så att man kan få fram allt det goda med verket. För det finns mycket gott i den, vilket jag hoppas har framkommit i ovanstående stycken. Upphaussningen är dock lite för stor, om än förståelig. Och bry er inte om att vänta tills filmen kommer, för det händer nog aldrig. En filmatisering har varit på gång vid ett flertal tillfällen under årens lopp, och senast för några månader sedan lade man ned det senaste försöket till att förverkliga filmplanerna.