Flyttkort

Oj, jag drabbades visst av åsikten att Wordpress var mycket bättre än Blogger, så nu har jag flyttat min blogg till http://1arinteettstorttal.wordpress.com istället. Så kan det gå, haspar, på, och så vidare.

Den spelande teslaspolen

Apropå Tesla i förra inlägget, så måste jag säga att teslaspolar är grymt häftiga. Här nedan hittar vi en som dessutom spelar tv-spelsmusik.



http://www.youtube.com/watch?v=3ff_AXVlo9U

Bodanis = (noll koll)^2

Jag hade för ett tag sedan oturen att råka köpa och (försöka) läsa David Bodanis' bok "Elektricitet". Det är ett ämne som inbjuder till spänning (höhö, fattar ni, elektrisk spänning alltså, höhö) på många olika plan: Det vetenskapliga, det tekniska och det samhälleliga. Bodanis lyckas ignorera alla dessa till förmån för allmänna skrönor och halvsanningar med vissa av dem som pysslade med elektricitet som deltagare.

Ja, jag säger vissa. Slår man exempelvis i personregistret längst bak i boken och letar efter Nikola Tesla hittar man - ingenting. Det är omöjligt att ta en bok som påstår sig handla om elektricitet på allvar om den inte nämner någonting om Tesla, mannen bakom det växelströmssystem vi använder idag + ett gäng andra uppfinningar och tekniska framsteg inom det elektromagnetiska fältet som har varit vitala för det samhälle som byggdes upp under 1900-talet. Det är ungefär som om Gud skulle ha utelämnat Jesus under skrivandet av Bibeln.

"Pinsamt är ett alltför svagt ord" är en alltför svag mening för att beskriva hur dålig koll jag tycker att Bodanis har på det ämne som han har bestämt sig för att skriva om. Och efter lite googlande inser jag att jag inte är den ende som är av den åsikten. Vilken överraskning.

Andra bloggar om: Tesla, elektricitet, Bodanis, fysik

Trubblet med fysiken, eller trasslet med strängen, eller trixigt bland dimensionerna, eller...

Nu blir det ännu ett inlägg om en bok. Vad kan jag säga - jag har semester; i morgon påbörjar jag mitt nya jobb, så därefter lär det antagligen inte bli särskilt mycket läst, förutom böcker av mer teknisk karaktär.

... till skillnad från den bok som jag hade tänkt ta upp nu, som handlar om strängteori. Öh.

Den teoretiske fysikern Lee Smolin har skrivit en bok om supersträngteorin - "The Trouble with Physics". Som namnet måhända antyder så är Smolin inte helt tillfreds med (den teoretiska) fysikens tillstånd idag. Det stora problemet ligger, menar Smolin, hos supersträngteorin, eller måhända mer korrekt hos supersträngteoretikerna. Dessa framstår i Smolins bok som förvisso intelligenta och trevliga individer var för sig, men om man betraktar dem tillsammans så tornar en bild upp sig av en grupp präglad av självförhärligande, ledarkult och nedvärderande av "oliktänkande".

Supersträngteorin har under de senaste 20 åren beskrivits som det mest lovande försöket till att formulera en "theory of everything", det vill säga en teori som förenar kvantmekaniken med den allmänna relativitetsteorin. I korthet säger strängteorin att all materias och alla krafters minsta byggstenar består av mycket små endimensionella strängar (men även, i senare formuleringar, av ytor av högre dimensioner, så kallade "bran"), och att dessa strängars vibrationer i sin tur bestämmer vad för slags partikel eller kraft strängen bildar. Dessa supersträngar existerar i rum med 10 dimensioner, av vilka vi endast kan observera 3. De andra dimensionernas synbara frånvaro förklaras genom att dessa är "ihoprullade" till så små storlekar att man inte kan märka dem i vardagen. Som belysande exempel kan man tänka sig att ett tvådimensionellt pappersark som om man rullar ihop riktigt hårt, framstår som en endimensionell linje.

En värld som förklaras genom vibrationer hos strängar - en elegant teori, väl? Nja, inte enligt Smolin. Ett stort problem är att det finns många olika sätt att "rulla ihop" de övriga 7 dimensionerna på. Detta leder till en mängd fristående konstanter i den matematiska formuleringen vars värden inte förutsägs av teorin; dessa måste alltså strängteoretikerna själva gissa sig till. Olika värden kan dessutom ge drastiskt olika teorier, vilket, enligt Smolin, resulterar i att i stort sett nästan varenda möjligt universum kan associeras med en viss strängteori.

Någonstans här börjar man ställa sig frågan vad poängen med vetenskap egentligen är. En uppenbar poäng ligger i värdet av att utifrån teorin kunna förutsäga resultatet av framtida experiment. Smolin menar att detta i och med strängteorins oförmåga till entydighet är näst intill omöjligt. Dessutom menar han att teorin dessutom är teoretiskt ofullständig (vissa grundläggande satser har förblivit endast troliggjorda, inte strikt bevisade), vilket gör det svårt att kalla det en teori överhuvudtaget.

Här bör jag slänga in en liten brasklapp: När det gäller strängteori eller teoretisk fysik så där i största allmänhet är jag ungefär lika lost som gemene man. Ja, jag har förmodligen större koll på terminologin än någon som inte har läst matematik vid universitet, och vissa resonemang och viss jargong har jag kommit i kontakt med tidigare. Kvantmekanik har jag ganska god koll på. Och så vidare. Men när det gäller rent tekniska kunskaper så ligger dessa på noll; jag kan därför inte bedöma Smolins argumentation utifrån några särskilda sakkunskaper i ämnet. Däremot tycker jag att han i varje fall till ytan för en till synes välgrundad argumentation för sin sak. Han hänfaller inte till direkta personangrepp; även om han stundtals uttrycker sig lite hätskt gentemot strängteoretikerna som samfund, så framhåller han gärna det kunnande som många av individerna som pysslar med strängteori innehar. Han är noga med att ange sina källor, använder sig av citat för att understryka sina poänger, och så vidare. Kort sagt så lägger han fram ett trovärdigt "case".

Många invändningar mot Smolins beskrivning har självfallet luftats, särskilt bland vetenskapsbloggarna. Här hittar vi en diskussion bland många.

Hur intressant beskrivningen av fysiken i boken än är, så finner jag Smolins mer sociologiska resonemang betydligt mer underhållande. Han frågar sig varför en teori som inte ens ter sig vara särskilt lovande ändå har kunnat leva och frodas när den egentligen kanske borde leva en tämligen marginaliserad tillvaro. Ett av svaren som han ger kan sammanfattas i ett ord: grupptänkande. Lika lite som andra individer i andra grupper kan undvika att falla i denna fälla, kan även teoretiska fysiker, hur intelligenta de än må vara.

Ett annat svar som Smolin ger reflekterar hans syn på fysik, och hur denna vetenskap bedrivs och bör bedrivas. Grovt sett delar han in alla fysiker i två kategorier: "seers" och "craftsmen" - siare och hantverkare. I den första kategorin placerar han exempelvis sin förebild Albert Einstein och Niels Bohr. Vad som är synonymt för dessa siare är att de inte nödvändigtvis är särskilt matematiskt lagda, utan istället präglas av en eftertänksam och filosofisk natur; hade dessa personer inte blivit vetenskapsmän hade de istället blivit konstnärer eller författare. För att använda Kuhns vokabulär (vilket Smolin gör) är det dessa personer som är nödvändiga för att vetenskapens paradigmskiften skall komma till stånd.

Den andra kategorin - hantverkarna - menar Smolin blir fysiker för att de helt enkelt upptäcker att de är bra på det. De har oftast överlag toppbetyg i alla sina ämnen, och kan lösa de svåraste partiella differentialekvationerna i sömnen om de vore tvungna. Filosofiska problem intresserar dem inte nämnvärt. Om vi återigen använder oss av Kuhns terminologi så är det dessa fysiker som behövs för att föra fysiken framåt efter revolutionen - de är som gjorda för att bedriva normalfysik. De, till största delen amerikanska, partikelfysiker som arbetade fram standardmodellen under decennierna efter andra världskriget menar Smolin faller i denna kategori.

(Det bör påpekas att Smolin inte menar att det inte kan finnas personer som är båda delarna, eller lite av varje; han nämner exempelvis Newton som en person som både var en superb siare och en fantastisk hantverkare. Uppdelningen bör istället ses som ett verktyg, en modell. Och alla modeller exkluderar många andra möjliga perspektiv, det är både modellernas styrka och svaghet.)

Vad är då problemet, om vi utgår från denna uppdelning? Smolins poäng är att vi nu har drivit normalfysiken så långt som den kan tas, inom det rådande paradigmet. 25 år har nu gått, utan någon större insikt om vad materiens minsta beståndsdelar är, och utan att ha lyckats förena gravitationen med de övriga naturkrafterna. Smolin menar att de teoretiska fysikerna måste ha missat något väsentligt, och att det behövs ytterligare ett paradigmskifte för att komma ur denna besvärliga situation. Problemet är bara, enligt Smolin, att alla de som arbetar med strängteori är räknenissar - fysikens hantverkare. De arbetar sig djupare och djupare in i en alltmer komplicerad strängteori full med fria konstanter och extra dimensioner, utan att stanna upp och ställa sig de stora frågorna. Istället stöter man bort dem som möjligtvis skulle kunna bistå med vissa svar på dessa frågor. Vad vi har är ett gäng hantverkare som försöker göra siarnas jobb.

Det är en intressant observation, värd att fundera närmare på. Dessutom tycker jag att det är trevligt med en fysiker som inte enbart går med på allt som Popper säger, utan även diskuterar utifrån perspektiv framlagda av Kuhn och - kanske ännu roligare - Lakatos och Feyerabend. Även om man kan vara oense med Smolin i vissa detaljer, så är jag fullständigt med på hans grundtes: Pluralismen behövs. För att vetenskapen ska kunna fortskrida krävs det en uppsjö av olikartade tankar och idéer, det motsatta leder till stagnation. Kanske har strängteorin tagit alltför mycket anslag och uppmärksamhet i anspråk på bekostnad av andra hypoteser för att det ska vara nyttigt. Vidare, för att kunna nå denna sfär av divergerande hypoteser måste det inom vetenskapssamfundet finnas en tolerans gentemot oliktänkande, och personer som väljer att arbeta på andra sätt än vad konvetionen kräver. Vi behöver inte alltid tycka om dessa personer, eller bjuda hem dem på middag (som jag antydde tidigare idag skulle jag aldrig vilja ha Newton vid mitt middagsbord, men hans rörelselagar använder jag gärna), men vi måste tillerkänna dem ett värde, ibland till och med ett stort.

Hur skapar man då en atmosfär, en struktur, där så många idéer och arbetssätt som möjligt får möjlighet att utvecklas? Öh, som om jag orkar skriva om det just nu, det är kväll och jag måste upp tidigt i morgon bitti. Detta är ett ämne vigt för andra, fristående bloggposter. Men jag kan ju hinta om att recensenten i Reason är någonting vettigt på spåren.

Andra bloggar om: strängteori, Smolin, vetenskapssociologi, fysik

Newton, den tvättäkta för-Newtonske människan

Jag råkade läsa James Gleicks "Isaac Newton" för ett litet tag sedan. Jag kan inte direkt säga att jag är någon större fan av biografier, särskilt inte biografier över personer med koppling till naturvetenskap, eftersom dessa personer ofta framställs som ädla genier utan några som helst ofördelaktiga/mänskliga drag överhuvudtaget. Men Gleick gör ett ganska bra försök till att ge en så flertydig bild av Newton som person som möjligt.

Två saker slår mig när jag läser boken:

- Att Newton framstår som tämligen osympatisk. Han tycker inte om att bli emotsagd, utan tycks ta invändningar mot sina hypoteser som personliga förolämpningar. De experiment som han utför och den matematik han utvecklar hemlighåller han, även om han gärna i korrespondans med andra nöjt antyder att han är i besittning av resultat och matematiska verktyg som ingen annan ens är i närheten av. Lustigt nog fokuserar Gleick mer på Newtons gräl med Robert Hooke än på kontroversen rörande diffentialkalkylen som han hade med Leibniz; det brukar oftast vara den senare som annars nämns. Gleick nämner bland annat att Newtons berömda ord "if I have seen further it is by standing on the shoulders of Giants" härrör från ett brev adresserat till just Hooke, och tar detta som ett försonande försök från Newtons sida. Det låter ju bra, men i annan litteratur har jag sett exakt samma mening tolkas som en förtäckt förolämpning, där Newton syftar på Hookes ringa längd. Cynisk som jag är lutar jag åt att tolka citatet på det senare sättet.

- Att Gleick pekar på en intressant koppling mellan Newtons intresse för alkemi och hans gravitationsteori. Många av de andra naturvetenskapligt orienterade personerna i England var vid den senare hälften av 1600-talet präglade av en rent mekanistisk världsbild, i den meningen att de såg vad vi numera betecknar som "krafter" som olika typer av materia som ligger i direkt verkan med varandra. En populär tanke vid den tiden var exempelvis Descartes idé om solsystemet som bestående av en jättelik virvel av osynlig materia, med solen i dess mittpunkt; denna virvel tänktes sedan vara upphovet till planetrörelserna. En idé som gravitationskraften föreföll nog många med en sådan världsbild som alltför mycket hokus pokus - en osynlig kraft som uppfyller världsalltet? Bah. Däremot var en sådan tanke inte alltför främmande för Newton, vars samlade skrifter uppehåller sig mer kring alkemi och kristen mysticism än kring naturvetenskap. I detta avseende var Newton en person med en för-Newtonsk inställning till världen, den mekaniska Newtonska världsbilden som han i någon mening gav upphov till slog först igenom på allvar efter hans död.

Här har vi alltså ett exempel på idéer som frigör sig från sitt ursprung och förvandlas till någonting helt annat. Världshistorien är full av sådana exempel. Lärdomen som man bör dra av detta är antagligen att en pluralistisk inställning till vetenskap och, tja, samhället i stort är att föredra framför enhetlighet. Eftersom det sällan går att planera det okända vet man aldrig mot vilken bakgrund lösningarna på våra problem kommer att formuleras. Det kanske är i Amish-samfundet som den efterlängtade "theory of everything" kommer att uppstå till slut?

(Okej, det sista var mest menat som ett skämt, men ändå...)

Andra bloggar om: Newton, fysik, utveckling

Sjugom patentens lyckliga dag

Sedan sist har jag varit i Oslo, och intrycket är tudelat. Jag gillade staden eftersom cinemateket visade Blade Runner under mitt besök (directors cut, det vill säga den bra versionen), men jag var inte särskilt förtjust i de höga matpriserna. Dessutom ådrog jag mig en irriterande magåkomma och fick åka tillbaka ner till Skåne i förtid. På vägen tillbaka försökte jag dessutom läsa David Eberhards "I trygghetnarkomanernas land", och det blev ju inte mitt tillstånd direkt bättre av. (Nej, jag gillade inte boken.)

Nu över till någonting helt annat. Via Dennis hittade jag till ett yttrande av Konkurrensverket, som rör patentfrågor. Man skriver bland annat:

Från konkurrenssynpunkt är en avgörande frågeställning att det immaterialrättsliga systemet är utformat på ett sådant sätt att det understödjer dynamisk konkurrens, dvs. att samhällsekonomiskt motiverade och därmed välfärdshöjande innovationer kommer till stånd. Patent bör således innefatta ett skydd som är tillräckligt starkt för att någon ska vara villig att satsa de resurser som krävs för att ta fram en uppfinning, men inte så starkt att andra avstår från att ge sig in på det verksamhetsområde där patent förekommer.

Vidare opponerar man sig mot att en viss procentandel av medlen till FoU ska öronmärkas till patentorienterad verksamhet:

Konkurrensverket avstyrker förslaget om öronmärkning, detta eftersom antalet patent inte har något egenvärde i sig. Fler patent innebär inte per automatik högre innovationsgrad och tillväxt, och målet är således mindre lämpligt. En öronmärkning riskerar att skapa felaktiga incitament hos företag; målsättningen kan
uppmuntra till att lägga resurser på ”skräppatent” hellre än att lägga mindre resurser än för målsättningen avsatta på patentfrågor. En rimlig målsättning är att FoU ska leda fram till en kommersiellt användbar produkt/arbetssätt, inte till patent i sig.

Exakt så. Jag tror att det är av yttersta vikt att inse att patenterbarhet inte är en binär egenskap, utan istället är en kontinuerlig variabel där en svår gränsdragningspoblematik - ett optimeringsproblem - föreligger. Hur löser man detta optimeringsproblem och utformar en lagstiftning som får ut så mycket innovation ur ett samhälle som möjligt?

Min erfarenhet, efter att under ungefär ett år ha hängt runt i en spjutspetsartad gren i gränslandet mellan teknik och vetenskap - nanoteknik, that is - är att vi är, säg, 14000 ljusår från en utformning av patentlagen som på bästa sätt främjar den vetenskapliga och tekniska utvecklingen i samhället.

Alla företag tenderar idag att skryta med antalet patent som man besitter; detta ska på något sätt visa hur framgångsrikt företaget är i sin egna forskning, och i förlängningen självfallet hur stor chans det är att företaget kommer att inbringa mucho pesetas under de kommande åren. Ofta handlar många av patenten som företagen har dock om rena variationer på varandra, där variationen sinsemellan är ganska låg, varför jag har svårt att se att innovationsgraden skulle vara särskilt hög.

Vissa av patenten har man dessutom ingen särskild nytta av. Här handlar det bara om någon liten mojäng eller process eller variant av en redan patenterad mojäng eller process, som man förvisso inte riktigt vet vad man ska göra med, men ändå patenterar för säkerhets skull. Det kan ju någon dag hända att man kommer på vad man ska ha patentet till, och det skadar ju inte heller att förstöra för konkurrenterna, eftersom de någon gång kommer på att de skulle behöva exakt en sådan pryl som man precis har patenterat. Även här har jag svårt att se hur den tekniska utvecklingen främjas.

Termen "skräppatent" som Konkurrensverket använder sig av, och rädslan inför en ökning av sådana, är således fullständigt befogad.

I den här meningen har alltså strävandet efter att inbringa så många patent som möjligt gjort att patentet har frånkopplats från sin ursprungliga mening, utan istället fått ett egenvärde i sig; företag (och även universitet) skaffar sig status och kredd genom att uppvisa ett stort antal patent, istället för kunskap. Hmm... Bourdieus symboliska kapital är nog mer applicerbart på detta fenomen, än tankar om innovation och tekniskt framåtskridande, inser jag precis i skrivandets stund...

Dessutom, vilket jag berörde i förrförra stycket, obstrueras delar av forskningen inom företag och på universitet av att någon annan har patenterat precis den lilla manick eller process som man själv behövde för att kunna fortskrida med sitt experiment. Och, som sagt, det behöver inte handla om värsta nya innovativa supermaskinen; forskaren kanske bara behöver modifiera sin egen experimentuppställning med en annan packning, två skruvar och en plastfolie, men hindras, på grund av juridiska skäl.

För, och här är antagligen min huvudpoäng, mitt intryck är att det inte behöver ligga så otroligt mycket arbete bakom en "ny" uppfinning för att den ska kunna patenteras. Ibland kan det hela bara handla om att man tar redan befintlig teknologi, men använder den till någonting som skiljer sig en gnutta från dess nuvarande användningsområde. Säg att jag tar min smörgåsgrill, räfflar insidan på den och häller våffelsmet i den, tadaaa, så får ingen annan göra våfflor i 20 år framöver - om de inte använder min VåffelMasterDeluxe^tm, det vill säga.

Så, en hårdare bedömning av vad som är patenterbart skulle inte jag tacka nej till i alla fall. Gissningsvis får vi se en sådan i bästa fall år 2130, de onda storföretagens lobbyister^tm har ju redan trummat in för politikerna att en rejäl patentlagstiftning is the way to go (jag tror inte att Konkurrensverkets invändningar kommer att ge så mycket), och universiteten tycks allt mer fokusera på tekniknära forskning, som man inbillar sig ska leda till fler patent och i förlängningen mer pengar till forskarna/universiteten själva. Är det okej om jag står här borta och ser lätt skeptisk ut?

Andra bloggar om: patent, vetenskap, innovation, forskning

Kanada! Iä! Iä!

Vad är det för onämnbara ting som dväljs i Kanada egentligen?



Kredd till Hans via SKRIVA, uhm, ursäkta Korkek-listan.

ESS, del 2366

Det verkar som att Sverige fortsätter att mala på om att man ska förlägga ESS till Lund. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska tycka. Jag pysslar ju å ena sidan med fysik, så ur ett rent egoistiskt perspektiv borde jag väl vara glad. Å andra sidan kan man fråga sig exakt hur roligt det är med ännu ett stort, internationellt prestigeprojekt som vissa politiker gillar att show off-a med. Å tredje sidan handlar det ju ändå om en anläggning som faktiskt kan vara nyttig till något, och inte en bemannad rymdfärd till Mars som osar meningslöshet lång väg; man får vara glad för det lilla, och så vidare. Å fjärde sidan kan man se det mesta av statliga forskningssatsningar ur ett ideologiskt/demokratiskt problematiserande perspektiv. Är det rätt att använda sig av (insert upprörd, gäll stämma here, vifta med näven) Skattebetalarnas Surt Förvärvade Pengar (tm) till en massa forskning? Om svaret är ja, hur ska man då styra finansieringen (centrala direktiv - eller till och med detaljstyrning - från stat, eller en mer decentraliserad process där forskarna (vilka de nu är) själva (i någon mening) får bestämma), och hur stor ska denna finansiering vara? Den frågan ställs på sin spets då man relaterar till andra samhällsnyttigheter: Hur jämför man den nytta som pengar till en vårdcentral ger med nyttan av en anläggning för neutronbestålning? Ska man låta det gå 50 vårdcentraler på en ESS-anläggning? 500? 5000?

Ja inte vet jag. Men jag ser framför mig många obehagliga optimeringsekvationer, med ett antal riktigt läbbiga, flerdimensionella integraler. Låt oss hoppas att det finns någon kompetent person där på regeringskansliet som kan lösa dem åt oss. Det finns det säkert... väl?

Vad som komma skall...

Idag blev jag avtackad på mitt gamla jobb. Jag kommer att sakna alla mina trevliga arbetskamrater. Någonting som jag dock inte kommer att sakna, särskilt så här i sommarvärmen, är att gå klädd så här:



Tack alla högre makter! Tack!

Nu väntar en dryg månads semester, innan jag drar igång med mitt nya jobb. Det hela handlar om en doktorandtjänst på Institutionen för astronomi vid Lunds universitet. Astronomi... det handlar alltså om galaxer! Stjärnor! Svarta hål! Mörk materia!

Uhm, nästan. Det handlar om lysrör. Eller, lite finare uttryckt - plasmaspektroskopi. Genom att undersöka det ljus som lysrör utsänder är det tänkt att jag ska utröna vilka processer det egentligen är som sker inuti de där ljusutsändande, cylinderformade prylarna. För exakt vad som händer är egentligen inte helt utrett.

Nå, jag får säkert tillfälle att skriva mer om detta, exempelvis när jag faktiskt har börjat forska och vet vad jag talar om. I nuläget kan jag dock bara konstatera att det trevliga/intressanta/skrämmande med allt det här är att jag faktiskt tycker att forskningsämnet verkar hur kul som helst. Lysrör. Pfuh. Vem katten hade kunnat tro att jag skulle snöa in på någonting sådant under 4-5 år, för 10 år sedan. Eller ens för 5 år sedan. The Lord works in mysterious ways.

Allt handlar om sammanhanget

Tingens mening är ju kontextberoende, har jag hört det ryktas om. Det yttersta beviset på detta är väl Laibachs gamla cover på Opus' ännu äldre slagdänga "Life is life" (ni vet, nana-nanana). Videon är oroväckande hypnotisk och vissa kvällar kan jag titta på den tre, fyra gånger i sträck:



http://www.youtube.com/watch?v=YvRhOpqZO7I